Hoppa till huvudinnehåll

Förbundspennan: Idrottens slalom mellan standarder, traditioner och förnyelse

Willhelm Stenbacka.
Wilhelm Stenbacka är grenchef vid Finlands Svenska Orienteringsförbund. Willhelm Stenbacka. SFI,orientering,willhelm stenbacka

I föregående förbundspenna skrev jag om idrottens splittring och den kontinuerliga specialiseringsutveckling som sker inom respektive idrottsgren. Denna utveckling gäller inte enbart idrottsformer som tar allt mer unika former. Inom idrottskulturen kan vi urskilja nya former av traditionella idrottsaktiviteter som formar sina egna subkulturer på helt andra grunder än den traditionella tävlingsidrotten.

Samtidigt som idrottsgrenarnas tävlingsinriktade former sektoriseras och specialiseras har nämligen öppna hobbyformer av samma grenar vuxit fram. Antalet licensidrottare inom orienteringen sjunker samtidigt som Jukola-kavlens totala deltagarantal slår rekord år efter år. Triathlon- och trail running-lopp säljs slut många månader innan själva evenemangen.

Många av dessa öppna evenemang ställer inga krav på deltagaren, vem som helst får vara med.

Kraven på arrangemangen följer ekologiska, juridiska och säkerhetsrelaterade direktiv, men det som möjliggör evenemangens framgång är tjänst- och produktkvaliteten som byggs upp utgående från kundernas krav och behov. Regler och idrottsliga krav existerar, men inte i lika central roll som i den traditionella licensbaserade tävlingsidrotten.

Dessa aspekter möjliggör framväxten av en stark målmedveten hobbyverksamhet inom idrott som kontinuerligt tar över utövare från den traditionella tävlingsidrotten. Utövare kan välja nivå på engagemang och deltagande utgående från egna förutsättningar istället för de grenspecifika kraven.

Tröskeln för deltagande är och förblir på en lägre nivå. Utövaren kan fritt pendla mellan olika grenar enligt spontana val.

Då tävlingsidrotten blir alltmer specialiserad blir den öppna hobbyidrotten alltmer allmän. Hur ska den traditionella idrottsrörelsen reagera? Bör idrottsorganisationer och grenförbund då sänka sina standarder och jobba för att sänka barriärerna för deltagande? Kanske, kanske inte.

Tudelad problematik

Höjda standarder och deltagarkrav välkomnas av dem som redan är inne i verksamheten, men stänger dörrar för nya utövare. Sänkta standarder, dvs. sänkta krav på banor, material, planer eller diffusa regler kan däremot sänka idrottslig kvalitet och upplevas negativt av nyckelutövare. Väljer man att öppna tävlingar för vem som helst riskerar man att förlora den unika samhörighet tävlingsidrotten fortfarande erbjuder sina utövare.

Inom den finlandssvenska idrotten har vi i vissa grenar förbundsmästerskap där idrottare från finskspråkiga föreningar inte får delta. Aktiviteterna är slutna –
hör man inte till involverade föreningar är man utesluten. Ifall man öppnade mästerskapen för utomstående skulle man dock eventuellt förlora den unika samhörighet och stämning som finns att uppleva på de finlandssvenska förbundsmästerskapen.

Problematiken är tudelad. Är det viktigare att nå större utsträckning på verksamheten eller att hålla fast vid de traditioner som gör en idrottsgren eller ett mästerskap unikt för dess målgrupp? Väljer man att hålla fast vid traditioner, gör man det för att traditionen är värdefull för grenen eller gör man det enbart för att det alltid har gjorts? Är det viktigare att idrotten utövas i bred mångfald eller att idrotten utövas på ett specifikt sätt? Är det viktigare att vi deltar sinsemellan eller vore det mer värdefullt att alla intresserade deltar?

Ett universellt svar existerar inte, eftersom det beror på perspektiv och målsättning. För samhället är den viktigaste idrottsrelaterade målsättningen att befolkningen rör på sig och idkar sunda levnadsvanor.

För den finlandssvenska idrotten är det däremot viktigt att det finns en möjlighet att utöva idrott på svenska och att det existerar svenskspråkiga aktörer inom idrott. Det är sällan dessa målsättningar ställs emot varandra, men gällande de svenskspråkiga idrottsförbundens mästerskap kan målsättningarna stå som motsatta alternativ.

Viktigt med bredd

Det finns i dagsläget så många former av idrottsliga aktiviteter, tävlingsformer och hobbyer att någon allmän idrottsgren för hela befolkningen inte längre existerar. Alla idrottsformer är i större eller mindre utsträckning specifika fritidsval, som kräver specialisering. Samma gäller många andra fritidsaktiviteter än idrott.

Det viktiga inom idrotten blir att erbjuda och möjliggöra kvalitativ verksamhet för de som är intresserade av verksamheten. Det bästa sättet för en idrott att säkerställa egen kontinuitet är att erbjuda ett brett verksamhetssortiment som möter olika utövargruppers krav.

Erbjuder en idrottsform öppna aktiviteter för såväl nybörjare som för elit och från ung till gammal har idrottsformen mycket bättre förutsättningar att säkerställa ett omlopp av utövare och en långsiktig kontinuitet. Det kan betyda avskaffande av onödiga barriärer och föråldrade traditioner samtidigt som man formar om verksamheten att motsvara de önskemål som existerar bland utövare, speciellt yngre generationer av utövare.

Wilhelm Stenbacka
Grenchef, Finlands Svenska Orienteringsförbund
Ombudsman, Finlands Svenska Skidförbund

Läs också

Nyligen publicerat - Sport