Hoppa till huvudinnehåll

Teater: Storsatsningen Kalevala imponerar och förbryllar

Kalevala är en modernt avskalad dock- och musikteaterföreställning som trots den tydliga skaparglädjen, tidvis förlitar sig lite väl mycket på yta och uttryck.
Kalevala är en modernt avskalad dock- och musikteaterföreställning som trots den tydliga skaparglädjen, tidvis förlitar sig lite väl mycket på yta och uttryck. Kalevala är en modernt avskalad dock- och musikteaterföreställning som trots den tydliga skaparglädjen, tidvis förlitar sig lite väl mycket på yta och uttryck. Bild: © Åbo Svenska Teater © foto Pette Rissanen Kalevala,Åbo Svenska Teater

I år fyller Finlands nationalepos Kalevala 170 år. Samtidigt fyller landets äldsta teater, Åbo Svenska Teater 180 år. Detta firas genom att slå på stortrumman med den tvärkonstnärliga föreställningen som har det föga överraskande namnet, Kalevala.

Tjugofem dansande, sjungande och skådespelande kvinnliga artister intar stora scenen tillsammans med Heini Maaranens dockor och den fyrmannade orkestern under kapellmästare Sara Puljulas ledning.

Kalevala är inget lätt epos att åta sig att tolka, och jag frågar mig emellanåt om man inte har tagit sig vatten över huvudet, då man förutom 25 artister på scenen också under dockinstruktör Ari Ahlholms ledning, har gett sig in i dockteaterns besynnerliga värld.

Skaparglädjen och samarbetsandan går inte att ta miste på. Kalevala-produktionen är resultatet av en specialutbildning i vilken musik- och dockteaterstuderande från Novia och Turun ammattikorkeakoulu, tillsammans med regissören Jakob Höglund har improviserat fram sceniska lösningar.

Kollektiv artistgrupp utan självutnämnda stjärnor

Positivt är att det inte finns några självutnämnda stjärnor på scenen - inga storslagna sångprestationer eller pompösa fanbärare att tala om.

Snarare består helheten av en sammansmulten enhet där alla bär sitt strå till den stack som, när den fungerar, är riktigt njutbar.

Vi får följa med fem akter i vilket eposets grundvalar iscensätts.

Det är Väinämöinen som genom sin sång skapar liv på jorden. Lemminkäinen som blir sliten i stycken av Tuonelas svan och med hjälp av en svärm honungsbin blir ihoplappad av sin mor.

Det är den skickliga smeden Ilmarinen som smider sin Sampo mot löftet om Pohjas mö, Ilmarinens bröllop, Kullervos tragiska öde samt Marjatta och lingonet.

Dessvärre tar det en stund innan jag helt och hållet begriper mig på vad det är som händer uppe på scenen. Emellanåt sträcker jag på halsen för att följa med i texten som är projicerad på väggen högst uppe ovanför scenen.

Det är lite som på opera - någonting är på gång men speciellt i början är jag inte riktigt kapabel till att förstå exakt vad.

Imponerande Marjatta och lingonet

Efter pausen har jag förståndet att följa med i programbladets utförliga aktbeskrivning, vilket hjälper en hel del. Överlag är det också under den andra delen av föreställningen som den öppnar sig, och det speciellt i berättelsen om Marjatta och lingonet.

Allting - scenografi, artister, musik och rekvisita - har sin givna plats här.

De vita kläderna symboliserar effektfullt Marjattas oskuld, ett lingonris av människor sträcker ut sina armar. Ett hav av röda bollar väller ut över hela scenen, större bollar rullar in, blir Marjattas växande mage - hon blir gravid av ett lingon.

Den här akten med Julia Högnabba i spetsen, är överraskande och både humoristiskt och musikaliskt intressant. En smått grotesk baby i form av docka föds och mer eller mindre stjäl showen.

Heini Maaranens minimalistiska dockor utgör en betydelsefull del av helheten.
Heini Maaranens minimalistiska dockor utgör en betydelsefull del av helheten. Heini Maaranens minimalistiska dockor utgör en betydelsefull del av helheten. Bild: © Åbo Svenska Teater © foto Pette Rissanen Kalevala,Åbo Svenska Teater

Form och design i centrum

Den som förväntar sig runometer och traditionellt, folkligt stuk på teaterscenen i Åbo göra sig icke besvär.

Föreställningen är vad man skulle kunna kalla en modern tappning. Heidi Wikars scenkläder är svartvita och grundar sig på karelsk folkdräktsgarderob, hennes scenografi minimalistiskt formgiven.

Men vad betyder det när man säger att en teaterföreställning är modern? Tankarna går till Ode och Kiasma - sterila ljusa byggnader som fylls med mening och innehåll, som görs intressanta genom form och design.

Dock vill jag likna modernt vid nyskapande och förväntar mig också att i modern teater, överraskas av lösningar som jag aldrig har sett förut.

Tyvärr låter nyskapandet vänta på sig och jag drabbas emellanåt av känslan av att det är för mycket som händer på en gång. Det minimalistiska uttrycket känns heller inte alltid så modernt och påhittigt som det ger sig ut för att vara.

Musikarrangemang som heter duga

Låttextförfattaren Tobias Zilliacus kom tillsammans med kompositören Robert Kock redan i ett tidigt skede fram till att låta sång och musik få sitt eget liv i form av uttryck och innehåll.

Det är också den välskrivna och -arrangerade musiken tillsammans låttexterna som bär själva föreställningen.

Musiken har folkliga inslag, är instrumentalt och harmoniskt intressant med dur som ofta lekfullt övergår i moll.

Körarrangemangen förtjänar ett extra omnämnande. Ibland utgör de rop och kluster, rytmiska upprepanden av ord och meningar som utgör en fascinerande helhet.

Harmoniskt går tankarna stundvis till den minimalistiska kompositören Philip Glass, som har varit banbrytare när det kommer till mångfacetterade körarrangemang.

Däremellan är musiken ibland också rent klassiskt musikalaktig - berättande och snällt melodisk. Slutmelodin från Jag bär sjunger i mina öron ännu långt efter det att jag har kommit hem.

Jag rekommenderar att kort bekanta sig med handlingen i Kalevala innan man ser den här föreställningen.

En känsla av att jag gärna hade sett föreställningen igen, uppsöker mig nämligen när jag har låtit den landa och tänkt på vad jag har sett.

Det här är ett verk som, trots att det är aningen hårdsmält, lämnar en med en känsla av att man har sett något betydelsefullt.

Det är en storsatsning som inte ursäktar sig för vad den är och en prestation som förtjänar sina stående applåder. Min bänkgranne ber mig plocka upp en röd boll att ta med sig hem som minne.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje