Hoppa till huvudinnehåll

"Det går att diskutera med fundamentalister utan att tappa förståndet" - österrikisk filosof har skrivit en bok som blivit en modern klassiker

Dyrkan av predikanten Billy Graham
"Även om det är tungt måste vi fortsätta tala med fundamentalisterna" menar den österrikiska filosofen Hubert Schleichert. Dyrkan av predikanten Billy Graham Bild: EPA/PETER FOLEY lovprisa

Visst känner ni igen den totala hopplösheten? Ni som har försökt diskutera med fundamentalister av alla de slag.

Går det överhuvudtaget att diskutera med dem? Är de alls mottagliga för förnuftiga argument eller vetenskapligt underbyggda siffror?

Vissa av er ger upp diskussionerna ganska snart. Andra kämpar på, diskussion efter diskussion, år efter år. Fastän man egentligen skulle vilja kasta in handduken efter några ronder.

Nu finns det goda nyheter för alla er som försökte eller fortfarande försöker. Det finns hjälp och hopp.

Logik i stället för retorik

Ofta försöker man ta till retorikens regler när man diskuterar med fundamentalister. Man letar fram olika argument (bevis, siffror, fakta osv.), bygger olika argumentationskedjor med hjälp av dem och ... biter på granit, känns det som.

Då hjälper det att gå ett steg tillbaka i argumentationen, bort från retoriken till logiken.

Det skriver den österrikiska filosofen Hubert Schleichert om i sin utmärkta handledning Hur man diskuterar med fundamentalister utan att tappa förståndet (Wie man mit Fundamentalisten diskutiert, ohne den Verstand zu verlieren).

Boken kom ut redan år 1997 och har blivit något av en modern klassiker med nästan årliga nyupplagor (min bok är den 15:e upplagan 2019).

Pärm till boken Wie man mit Fundamentalisten diskutiert ohne den Verstand zu verlieren (Hubert Schleichert 1997)
Pärm till boken Wie man mit Fundamentalisten diskutiert ohne den Verstand zu verlieren (Hubert Schleichert 1997) Bild: C.H.Beck fundamentalism

Bokens ständiga aktualitet kan förklaras genom logikens universella regler och en allt mer ökande fundamentalism på 2000-talet.

Schleicherts bok tar avstamp i den religiösa fundamentalismen men han säger att boken är en bra handledning för vilken fundamentalism som helst.

Övertala i stället för övertyga

Helt allmänt tycker vi att det är bättre att övertyga sin motståndare än att övertala. De flesta försöker göra det också i diskussioner med fundamentalister. Och blir frustrerade.

Med rätta. Enligt Schleichert är fundamentalisterna nämligen oemottagliga för logiska argument.

Schleichert skriver att det finns två fall av argumentationer, d.v.s. att få fram sanningen i en tes. Det ena är standardfallet som alltså är det normala. Det andra är det fundamentalistiska eller non-standard-fallet.

I det första fallet är tesen en logisk följd av argument som är accepterade eller acceptabla. Med det menas att de är sanna eller sannolika. Också sannolika argument följer logikens lag: Ur argumenten A1, A2,...AN följer tesen T.

I normalfallet uppstår här inga problem. De flesta teser som vi konfronteras med är dock troligen snarare sannolika än sanna. Det är därför vi vill diskutera dem med andra.

I det andra fallet, non-standard-fallet, använder sig motståndarna blott skenbart av argument. Men egentligen diskuterar man om fundamentala principer som utgör ens världsåskådning: värderingar, trossatser, ideologier.

Här står principer mot principer. Diskussionen handlar inte om teser som kan stödjas med olika argument utan om själva basen argumentationen byggs upp på.

Bild på gräl.
Bild på gräl. Bild: Mostphotos gräl,argumentation,Streckgubbe

Det är anmärkningsvärt att vi också här försöker övertyga motståndaren med hjälp av argument. Argument som tyvärr saknar logik för motståndarna och vice versa.

Diskussionen kommer ganska snart till ett slut och övergår i en rundgång med cirkelargument. Därför gör Schleichert följande distinktion: det går inte att övertyga en fundamentalist!

Här, efter 15 sidor, kunde boken ha nått sitt slut. Men Schleichert fortsätter. Och det är fortsättningen som är det intressanta.

Det viktiga är nämligen inte att övertyga en fundamentalist (som är meningslöst i sig) utan att diskutera med en fundamentalist.

Bara när vi fortsätta diskutera med fundamentalisterna kan vi avslöja fundamentalisternas världsbild, ideologin som styr deras argumentation.

Voltaire och Nietzsche

För sådana ”diskussioner” ger författaren många helt konkreta tips och användningar. Schleichert åberopar i boken ett par husgudar.

Å ena sidan fransmannen Voltaire (1694-1778), upplysningens fader, å andra sidan tysken Nietzsche (1844-1900), nihilismens banerförare.

Den här kombinationen känns först lite avig. Vad har Voltaire som sade ”om Gud inte hade funnits hade det varit nödvändigt att uppfinna honom” och prästsonen Nietzsche som konstaterade att ”Gud är död” som gemensamma nämnare?

För det första förenas de i sin religionskritik. Även om Nietzsches är absolut och Voltaires är relativ så är de både användbara.

Nietzsche som förebild för argumentationen mot en ideologi i dess helhet (Gud överhuvudtaget), och Voltaire för argumentationen mot en ideologis avigsidor (den katolska kyrkan som institution).

För det andra var båda lika oförtrutna i sin vilja att diskutera med oliktänkare och använde sig av en mängd knep som Schleichert beskriver i sin bok.

Friedrich Nietzsche (Fotografi av Friedrich Hartmann)
Friedrich Nietzsche var en hård motståndare för fundamentalisterna Friedrich Nietzsche (Fotografi av Friedrich Hartmann) Friedrich Nietzsche

Därför försökte fundamentalisterna stämpla dem båda som ateister fastän inte någondera var det. När Nietzsche skrev att Gud är död menade han att gudsbegreppet inte längre är en bra representant för det vi skapade det för.

Gud som representant för religion och kult mitt bland oss har satts på en piedestal och ska vaka över oss.

Med den här upphöjningen har man nedvärderat Gud, enligt Nietzsche. Gud är inte längre en sinnlig del av religionen utan är religionen.

Därför passar Gud inte längre in i det gamla schemat och vi borde försöka hitta ett Annat som ger oss tron tillbaka.

Intern kritik

För fundamentalisterna är för övrigt Voltaire den farligare motståndaren. Han anför så kallad intern kritik.

Han bestrider inte ideologin i sig (att det finns en Gud) utan kritiserar ideologin inifrån. Han är insidern som vill ändra på ideologin.

Det känns därför viktigare för fundamentalisterna att diskutera med interna kritiker eftersom de hotar ideologin så som fundamentalisterna tolkar den.

Det är lättare att diskutera med sådana motståndare som förnekar hela ideologin än att diskutera med sådana som ytligt betraktat tror på samma sak.

Voltaire vid skrivbordet av Daniel Nikolaus Chodowiecki (1778)
Man ser nästan hur roligt Voltaire hade det när han pennfäktades med sina motståndare Voltaire vid skrivbordet av Daniel Nikolaus Chodowiecki (1778) Voltaire,Chodowiecki, Daniel

Det här ser man gång på gång i Österbotten när insändarsidorna regelbundet fylls av diskussioner mellan fundamentalistiska protestantiska rörelser som ofta är både homofoba och kvinnofientliga och deras oliktänkare.

De hätskaste diskussionerna förs ofta de troende emellan. Frikyrkliga ”argument” ställs mot vanliga lutheranska. Utgången är alltid lika förutsägbar. Ingen vinner.

Tittar man på det här ser man att de troende har olika ideologier fastän alla säger att de är troende. Diskussionen handlar egentligen inte om homofobi och kvinnoförakt utan om vad som är den sanna tron.

Eller om bibeltolkningen. Ska vi läsa bibeln bokstavstroget (fundamentalisterna) eller ska vi tolka det som står i bibeln (vanliga lutheraner).

Båda två tror att de kan övertyga den andra att lämna villovägarna. Och de kan hålla på i evigheter.

Ateisterna däremot ser bibeln som vilken sagobok som helst och därför slutar diskussionen med dem och fundamentalisterna illa kvickt.

De har ingen gemensam (värde)grund att stå på och ingen ser ens en chans i att på riktigt kunna övertyga den andra.

Fallgropar

Ett kapitel i Schleicherts bok varnar för fallgropar som man kan trampa i när man diskuterar med fundamentalister. Fallgroparna finns redan innan diskussionen startar. De grävs i förväg.

Fallgropar uppstår när den logiska statusen av en tes i en diskussion eller argumentation är oklar.

Det här leder ofta till att man diskuterar två skilda saker eller att diskussionen styrs i en riktning som inte har någonting med den ursprungliga intentionen att göra.

Ett exempel är att motståndaren använder ett argument som i och för sig är korrekt men leder bort från argumentationen i sig. I den engelskspråkiga världen talar man om red herring.

Uttrycket kommer från jakten med hundar. När man drar en sill bakom sig som luktar intensivt lägger man ett falskt spår för jakthunden.

Adolf Hitler är en känd red herring. Att nämna honom i en argumentation leder effektivt bort från den ursprungliga tesen. I Finland används ofta vinterkriget. Eller Vinterkriget!

Tänk bara på t-skjortan med trycket Kiitos 1939-1944!

När motståndaren drar fram vinterkrigskortet är det svårt att argumentera vidare. Nietzsche skriver: ”Det som hände för länge sedan och krävde många offer, det är sant”.

Marsalkka Carl Gustaf Emil Mannerheim seurueineen päämajan edustalla, seurueessa mm majuri Ragnar Grönvall ja kenraali Aksel Airo.
Säg bara Vinterkriget och diskussionen är avslutad med detsamma Marsalkka Carl Gustaf Emil Mannerheim seurueineen päämajan edustalla, seurueessa mm majuri Ragnar Grönvall ja kenraali Aksel Airo. Bild: SA kuva Carl Gustaf Emil Mannerheim,Aksel Airo,vinterkriget,Ragnar Grönvall

Subversiv kritik

Ett annat bra sätt att möta fundamentalistiska motståndare i en debatt är det som Schleichert kallar för subversiva argument.

”Det som tros utan argument kan inte heller motbevisas med argument. Men det kan skakas, undermineras, undergrävas.”, skriver Schleichert.

Det här gör man genom att återge det som fundamentalisterna påstår eller har påstått. Det må vara hur vansinnigt som helst. Man påtalar det bara. Man ifrågasätter det inte.

Man berättar deras ”fakta”. Gång på gång. Och låter den neutrala läsaren eller åhöraren dra konsekvenserna.

Man säger inte ”Det du tror är fel” utan man säger ”Jag visar för dig (och för alla de andra) det du egentligen tror på”.

I stället för att försöka motbevisa eller besegra ideologierna ser man till att de blir absurda, obsoleta, ignorerade, tråkiga, glömda.

Ta motståndaren på allvar

Här är det förstås viktigt att man tar motståndaren på allvar. Man tar det den säger för givet.

När folk tror att en bok är en helig skrift är det inte underligt att den också tas på allvar.

En fundamentalist är inte någon som förfalskar eller perverterar en i och för sig harmlös ideologi.

Nej, hen är bara mera konsekvent än andra. En fundamentalist går tillbaka till ursprunget, Bibeln.

Att minnas

Det är viktigt, visar Schleichert, att påminna fundamentalisten om gamla oförrätter som gjordes i dennes ideologis namn.

Ideologerna i dagens till synes toleranta värld tycker inte om när man konfronterar dem med intoleranta händelser från förr, vare sig man brände häxor, böcker eller judar.

ku klux klan
ku klux klan Bild: EPA/JIM LO SCALZO ku klux klan

”Historien kan bara lära ut någonting, när historien är känd”, skriver Schleichert. Vad tjänar det till om vi drar fram de här hemskheterna igen frågar först och främst de som vi har att tacka för hemskheterna.

För det är ju på det viset att vi inte behöver dra fram hemsk- och dumheter om vi skulle vara säkra på att det här är förbi och aldrig kommer att hända igen.

Wehret den Anfängen, säger man därför på tyska. Siperia opettaa, säger finnen.

Humor

En av de viktigaste saker i diskussionerna med fundamentalister är det subversiva skrattet, menar Schleichert. Att visa det fundamentalisterna tror på är nämligen ofta skrattretande.

Skrattar man betyder det att man är skadeglad, men med ett gott samvete― Nietzsche

”Det är en gammal visdom att steget från det upphöjda till det skrattretande är mycket litet”, skriver han. ”Den som skrattar över en sak är inte längre rädd för den”. Den heliga kossan ska bli till ett vanligt fä.

Därför måste man jobba med humor. Om och om igen. Tills man hittat fram till det befriande skrattet. Det kommer att ta tid och markerar ofta slutet på en lång process.

Det finns olika möjligheter att uppnå det här befriande skrattet. Schleichert nämner karikatyr som ett effektivt medel. Tänk bara på svensken Lars Vilks Muhammedkarikatyr eller Muhammedbilderna i danska Jyllands-Posten.

Lars Vilks
Lars Wilks är en som kan det här med humor Lars Vilks Bild: EPA/BJORN LINDGREN / SCANPIX SWEDEN OUT muhammedkarikatyr

Andra knep Schleichert rekommenderar är perspektivskiften (det som tyskarna kallar för Verfremdung) eller att bagatellisera en sak.

Voltaire var en mästare på det här. Ända in i det sista. När han dog skulle han få den sista smörjelsen men den vägrade han ta emot.

Så här motiverade han sitt beslut: ”Jag tycker riktigt illa om det sätt man ska sluta sitt liv på inom den romersk-katolska kyrkan. Jag finner det högst skrattretande (!) att man ska smörjas när man lämnar jordelivet, så som man smörjer hjullagren på resvagnet när man beger sig på den långa resan.”

Lätt är det inte

Den som inte är för mig är emot mig säger fundamentalisterna av alla de slag. Men det finns en tredje möjlighet, skriver Schleichert. Man kan skita i dem.

Att skapa likgiltighet och ointresse kring en ideologi är ett effektivt sätt att bekämpa den.

Men ointresset måste alltså skapas. Det kommer inte av sig självt.

Och så måste man visa att fundamentalisterna ingalunda är dumma. Det gör man bäst genom att man tar dem på allvar.

Att man tror på det de säger. Och upprepar det de säger. Och får folk att skratta över det de säger.

Tvivlet är inget trevligt tillstånd, men att vara säker på sin sak är ett absurt sådant― Voltaire

Även om det är tungt måste vi fortsätta att samtala med dem.

För att visa dem och framför allt deras anhängare som är tveksamma till saker fundamentalisterna säger och inte köper allt de säger, och också de andra som inte alls tror på det vansinniga i deras argumentation.

För det är just det de ofta är, fundamentalisterna. De är galna, vansinniga, förryckta. Och vem vill på riktigt följa en människa som har visat sig vara just det?

Målet är klart. Det går inte att övertyga fundamentalisterna men det går att motarbeta dem. Och det är det som måste göras. Publiken måste blir immun mot deras vansinnigheter.

Men, skriver Schleichert också, ”vägen dit är mycket lång”. Den måste dock vandras.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje