Hoppa till huvudinnehåll

Läsarberättelser om värnplikten: Äldre berättelser

Svenska Yle granskar värnplikten
Svenska Yle granskar värnplikten värnplikt,svenska yle granskar värnplikten

Svenska Yle har bett publiken att skicka in berättelser om osakligheter, trakasserier och mobbning i samband med värnplikten. Flera av läsarberättelserna visar att värnpliktstiden har satt djupa spår i många. Andra har väldigt positiva minnen, viktiga lärdomar och långa vänskapsband. Här samlar vi berättelser som är över 20 år gamla. Skicka in din egen berättelse här.

Därför granskar Svenska Yle värnplikten

  • Svenska Yle granskar värnplikten tillsammans med publiken 2–27.9.2019.
  • Svenska Yle gör en granskning av värnplikten eftersom Försvarsmakten just nu ser över värnplikten. Reformarbetet kallas Utbildning 2020.
  • Dessutom är den allmänna värnplikten en central samhällelig och försvarspolitisk institution, som involverar tiotusentals ungdomar varje år. Att kritiskt granska hur den fungerar eller borde fungera är således en journalistiskt relevant frågeställning.
  • Vi kommer att belysa frågeställningar kring värnplikten ur många olika perspektiv.
  • I det första skedet efterlyser vi berättelser om mobbning, diskriminerande eller kränkande beteende som du utsatts för i samband med värnplikten. Vi garanterar anonymitet om du vill.
  • Finns det något annat du tycker vi borde rapportera om i samband med vår granskning? Hör av dig till annica.lindstrom@yle.fi.

69

1990-talet. Var nog helt sakligt. Tvångsivern med bäddande var dock kanske lite att överdriva. Leka krig gjorde man ju för övrigt redan innan man var i armen, blev ju som ett litet fortsättningskrig...

70

1980-talet. Jag trivdes, men jag var ju i den finska flottan. Där har det alltid varit mera frågan om att bemanna och hålla igång verkliga enheter som fartyg. Uppgiften är alltså betydelsefull. Och stark är jag dessutom. Ingen vågade hoppa på mig, psykiskt.

Dessutom klarade jag av att bygga en otroligt bra sammansvetsad ”stuga” under rekryttiden. Inom vår lilla enhet hjälpte vi varann. Det fanns alltid någon bland de ”egna” att få hjälp av. Såväl som med att bära grejer om man inte mera själv orkade bära, som att prata med kompisarna och på det sättet få ork under tjänstgöringen.

Ta militärtjänstgöringen som något roligt. Förstås finns det personer som inte klarar av det och då bör situationen bedömas på personlig basis. Kommer ihåg en kille som blev pappa under tjänstgöringen. Tyckte synd om honom. Han borde ha fått lite uppskov.

71

1990-talet. Jag var kommenderad till 362 dagar. Natten efter en lång kvällspermission, då jag var berusad, gick jag till toaletten för att spy.

Jag bestämde mig för att gå i duschen för att nyktra till lite. Efter en stund släcktes ljuset i duschrummet. Jag trodde det bara var någon som jävlades, så jag brydde mig inte om det. Men snart nog blev jag slagen bakifrån och jag föll raklång på golvet. Någon tvingade mina armar bakom min rygg och satte en socka i min mun. Jag försökte komma loss, men blev total-förlamad när han förde in sin penis i mig.

Där, mitt i natten, i duschen på underofficersskolan blev jag våldtagen. När han var klar så slog han mig igen, och jag låtsades bli medvetslös. Sen försvann han. Jag såg aldrig vem det var.

Jag bytte till civiltjänstgöring.

Först nu, över 20 år senare, kan jag prata om det utan att gå i bitar. Vägen har varit tung och svår och många relationer har blivit lidande. En och annan skärva är i dagens läge hoplimmad men ”hel” kommer jag troligtvis aldrig att bli. Att jag skriver om det i denna enkät är en skärva till på plats.

72

1960-talet. De värsta utbildarna hade fronterfarenhet. De visste alltför väl vad vi utbildades till. Vi var för unga för att förstå krigets allvar, då våra föräldrar inte diskutera krigserfarenheter.

73

1960-talet. Jag tror att mycket skulle vara annorlunda om inte beväringarna skulle vara så unga och omogna. Pojkar mognar som bekant avsevärt långsammare än flickor.

Själv gjorde jag min värnplikt som vuxen (25+) på det som då kallades för “specialofficerslinjen”, där alla hade en akademisk examen bakom sig. Inga spår av mobbning eller omogna tilltag. Stampersonalen behandlade oss med viss respekt på grund av vår ålder, och det var en utmärkt utbildning som i efterhand känns som den minst stressfyllda tiden i hela mitt liv. På den tiden var man förstås allmänt mera medveten om värnpliktens betydelse för landet än man är i dag, så attityderna var också annorlunda.

Jag föreslår att man skulle fundera på att höja värnpliktsåldern till 20 år, med möjlighet att gå som frivillig tidigast vid 18.

74

1960-talet. Inga problem värt att nämna. Allt flöt på så länge man lydde order och följde reglerna. Som i civila samhället. Mobbning förekom inte.

75

1990-talet. Att det inte dog flera beväringar under övningar + transporterna är i sig ett mirakel.

Busschaufförer körde som tokar. Farten i dubbeldäckaren kändes av.

Jag lärde mig att äta för snabbt. De första veckorna så fanns det inte tid att äta. Jag har aldrig sett så mycket mat kastas bort. Tyvärr så satte sig det här med att stressäta kvar i minnet. Det satt länge i. Vartefter armétiden gick så blev detta nu något lugnare.

Intressanta människotyper och glad över att jag fullföljde armén. Åtta månader räckte bra till - bussåkandet not so much.

76

1980-talet. I Dragsvik möttes det utspridda och avlånga Svenskfinland. Så varierande kulturer, olika personer och på alla sätt skiftande bakgrund - ytterst lärorikt. Trots detta sammelsurium en skola med ytterst lite mobbning. Tiden snarare präglad av stöd och sammanhållning. Och limmet håller än idag.

77

1990-talet. Kompaniet sku få en ny aspirant. Då han kom ställde man upp hela kompaniet i garnisonens trånga korridor på kvällen. Alla stod där med pyjamas på och den märkbart berusade aspiranten höll ett tal i stil med: "jag är tuff men rättvis och blabla". Det hela avslutades då en av rekryterna svimmade.

På natten kunde man bli väckt av att en av underofficerarna "sprängde" dagtäcket som låg på taburetten. Folk var tvingade att vika den på nytt mitt i natten. Väcktes med att man lyste med ficklampan i ansiktet och så sku det vikas. Även skåp sprängdes mer än gärna.

Vi fick inte använda påsar inne i matbackarna, trots att det skulle ha varit vettigt av hygienskäl. Istället skulle alla tvätta sina matbackar i tvättbaljorna, vars vatten efter några tvätt var allt annat än rent. Minns att en av undersergeanterna försökte argumentera för påsarna, men fick en utskällning.

Jag anmälde mig till civiltjänst några dagar efter eden. Trött på den pissiga stämningen. Garnisonens sku skicka mina papper till Lappträsk före jag kunde börja söka en plats. Minns att de inte gjorde det på månader, så jag fick bara sitta hemma. Fick höra en legend om att de hade en papplåda för civarepapper på garnisonen och före den blev full skickade man inte dem vidare. Vet inte om det var sant, men så kändes det. Har fortfarande ingen aning om varför det tog så länge

Det var intressant att se hur helt vettiga killar så småningom föll för hjärntvätten. Vi hade en kille i stugan som tyckte att vi alla borde klippa oss lika, för att det sku ha varit "särmä". Han föreslog också att alla kunde skaffa sig likadan kniv. Sku ha varit "särmä". Jessus.

Jag var sjukskriven och gick förbi min kompis grupp som stod i formation ute på gården. Då jag gått en bit bort, började undersergeanten tala skit om mitt sätt att gå åt sin grupp: "kan han inte vittu hålla huvudet stilla när han går". Till saken hör att min andra fot är lite längre än den andra, så det blir lite gungning i gången. Tog nog inte illa upp, men undrar nog vad som rörde sig mellan hans öron. Antagligen inte så hemskt mycket.

Kompaniet som bodde ovanför oss hade en rätt rund undersergeant som aspiranterna tyckte om att mobba. De kallade honom för den "fete och fule". Tyckte synd om honom, särskilt som vi hade varit i samma gymnasium och han blev mobbad redan där.

Allmänna stämningen på kompaniet var helt overkligt. Det var som om alla från officerarna till rekryterna sku ha spelat i en jättedålig arméfilm var rollfigurernas beteende var nappat från en amerikansk krigsrulle. Det var jättepinsamt att se vuxna män gå "militärt" längs korridorerna och se ansträngt sura ut. Kunde bara inte ta det på allvar.

78

1970-talet. Ganska sakligt, skräckhistorierna man hört var överdrivna. Stammisarna var ok, de flesta smarta och yrkeskunniga, och man fick en massa nya vänner. Tyvärr blev det inte av att umgås med dem efter milin, man hade sen ingenting gemensamt och militärminnen orkade man bara inte snacka.

Ångrar ingenting, det var en bra tid och man var glad att skjutandet inte var på riktigt som för ens far i kriget. Det lär inte ha ändrat så mycket på nästan 50 år annat än att maten är bra, det var den inte 1972.

79

1990-talet. Hela förfaringssättet grundade (och gör det visst ännu) på kuving och mobbning. En del tål det bättre andra sämre Men alla berörs hårt av det och förmedlar det vidare om man kommer i sån ställning. Såväl faktumet att det allra mesta man sysslar med är fullständigt meningslöst och att man blir utsatt för både verbal och fysisk mobbning är nog det mest idiotiska som är lagligt i Finland.

Jag hade inte egentligen några problem med saken då eller nu. Men tycker att jag kan säga med fog att det är den mest bortkastade tid en ung person kan tillbringa nånstans.

80

1980-talet. Som frivillig (18 år) i flottan, blev jag dagligen kallad "Puppe" av såväl beväringar som stampersonal. Det var även i övrigt rumsrent att göra sig lustiga över svenskspråkiga.

Jag är född i skärgården, och sökte till Kustflottan, främst som språkbad, med också för att få sjöpraktik.
Av själva militärtjänsten hade jag inga särskilda förväntningar, utan det var snarare att "sitta av tiden".

Tjänstetiden var ingen upplyftande upplevelse, men på den tiden slutförde de flesta tjänstgöringen även om det var otrevligt. Jag fick dessutom gedigen insikt i den finska folksjälens inåtvändhet och dess patologisk svaga självkänsla...

81

1990-talet. 360 dagar förödmjukelse! Som svenskspråkig i ett finskt förband så var det en behandling ingen människa borde få. Skulle nån behandlas på detta sätt i det civila så skulle det bli rättssak av det. Ett bortkastat år är vad det är.

82

1990-talet. Var mobbad av ett befäl, måste ta det via Beväringsförbundet. Det som störde mig mest var att befälet levde i tron om att han inte kunde åka fast. Han gjorde det dock och fick sona sitt straff så tror på rättvisan än i dag. Pimsningen kom efteråt genom "onödiga" uppgifter så som t.ex. att sätta ritstift i raka led på anslagstavlan osv.

83

1980-talet. Jag tjänstgjorde i flottan, gick undersergeantskolan och blev undersergeant. Upplevde efter inryckningen aldrig riktig mobbning eller pennalism, däremot, som alla andra, att det fanns underbefäl bland de värnpliktiga som var mer eller mindre ”rättvisa” och "trevliga". Det var säkert personlighetsdrag som tillspetsades i omgivningen.

Vissa personer är helt enkelt instinktiva, goda ledare, andra måste åberopa rang. Inte var det något stort problem - med humor och rätt inställning klarar man ju det mesta. De stamanställda var alltid sakliga.

84

1990-talet. Pimpsningen var öppen. Om man inte gillade de råa skämten, så fick man tåla att bli mobbad. Det blev psykiska trauman för många soldater en lång tid framöver.

85

1970-talet. Pimsning hörde till vardagen då jag var inne, trots att det var förbjudet redan då men ingen ingrep. Men mycket har förändrats under åren, tack vare att Försvarsmakten tagit tag i saken på allvar. Ingen av mina två söner har upplevt mobbning.

86

1980-talet. Minns inte alls att jag upplevde någon typ av mobbning. Visst skämtades det friskt, och gruppcheferna skrek och domderade, men det hörde nu bara till på något sätt!

87

1990-talet.Jag gjorde lumpen som en av fyra finlandssvenskar i samma kontingent. Jag var i slutskedet av Hankenstudier, 23 år och nygift. På den tiden satt man av 8 eller 11 månader och jag satt inne 8 månader.

De första två månaderna satt vi mest i klassrum och åkte över till skjutbanan ett par gånger. De övriga sex månaderna satt vi bara av. Vi sov i skogen cirka 10 nätter och var ute och cyklade och sysslade med materialunderhåll och dylikt.

Eftersom det var utmanande att hitta på nåt slags program åt oss så utnyttjade alla aspiranter och underserganter situationen genom att hitta på omotiverade och förnedrande uppgifter.

Mest förnedrande med hela tjänstgöringen var ändå att sitta inne x antal månader. De kanoner vi sköt med hade en räckvidd på ca 2 kilometer!. Vart skulle man komma med det i ett krig i dagens läge med långdistansmissiler med en räckvidd på tusentals kilometer?

Det var ett fullständigt slöseri med tid och pengar. Dels statens skattepengar och dels mina pengar då jag skulle ha kunnat börja få lön 8 månader tidigare. Enligt min mening skulle Finland kunna ha en fast armé bestående av de befintliga stamanställda utökat med en frivillig värnplikt för cirka 10 procent av årskursen, som kan tänka sig en bana inom tull, försvar eller polis.

88

1990-talet. Värnplikten gör pojkar till män är ett gammalt talesätt, men det ligger nog något i det. Och det märks nog en betydlig skillnad när man umgås med män som inte har varit i armen.

De som inte har varit i armen har svårt att lyda en order och foga sig i olika beslut utan att ifrågasätta. Detta kommer fram på arbetsplatser och inom föreningslivet. De som inte har utfört värnplikten har också dålig organisationsförmåga.

89

1970-talet. Jag hade den ovanliga turen att jag fungerade som skrivare 7 månader av 8. Dessutom var jag nåt år äldre än kompisarna.

Jag har en barndom som betydde psykisk och fysisk misshandel av fadern till min bror, min egen far var död. Kände ej nån skräck för min militärtjänstgörning, visste att den ej kan bli värre än det jag varit med om.

Rekryttiden var nog ett evigt pimsande men det kändes ej så farligt eftersom det gällde alla. Litet blev man irriterad på personer som på grund av uppstudsighet orsakade att pimsandet fortsatte.

Pimsandet gällde mest när man skulle lägga sig. Alltid var det nåt fel och undersereganterna använde gamla beprövade metoder som nu är förbjudna men som jag själv ej tyckte var så farliga, mest löjliga.

Anmälan vid dejoursbordet var snäppet värre. Där använde underbefälet sin makt klart fel. Man måste förödmjuka sig för att få gå till soldathemmet. Kommer ej exakt ihåg hur eftersom jag valde att ej utsätta mig för detta.

Städning och städgranskning var ett intressant kapitel. Borsten kunde vara en trädborste med ej alltför många strån och underbefälet hittade alltid nåt att klaga på. Inget jag tog så allvarligt eller personligt, jag visste ju dessutom att de ej kunde misshandla mig.

Efter cirka en månad bytte jag kompani på grund av att jag blev skrivare. I detta kompani var nog stämningen helt annan. Underbefälet mycket sakligare. Det kan vara att jag ej såg allt på grund av att jag hade en mycket bra ställning utan att vara befäl.

Fick erfara ett åtminstone stampersonalen i mitt kompani var mycket sakliga, några till och med trevliga. Även majoriteten av övrig stampersonal upplevdes som helt saklig, fanns nog ett och annat rötägg.

Eftersom jag ju skrev ut vaktlistorna så kunde det hända sig att nån ibland fick en mindre populär vaktpost, mest då på befälets order. Nån måste ju vara där så jag klassificerar ej det till pimsning.

Nån kunde även hamna som dejour en onsdag kväll men det var påföljder av okamratligt beteende. ( Typ tömma ketchupburken så att ingen annan vid bordet får nåt.)

Jag tror att armétiden skolade många i socialt beteende, man fick många vänner, och lärde sig att beakta andra och hjälpa kompisen.

90

1990-talet. När jag ryckte in var jag ganska motiverad och såg lite fram emot att få göra värnplikten. Själv blev jag inte utsatt för mobbning eller något utöver "den vanliga" pimsningen de första veckorna, det vill säga att främst undersergeanterna pinar de nya rekryterna med onödiga, meningslösa ordergivningar och exerciser stup i kvarten med mera.

Det hade man ju hört om och var beredd på - bara att genomlida och inte ta personligt och så vidare. Men onödigt var det ju och sånt förbättrar inte motivationen eller i det stora hela Finlands försvarsförmåga på nåt sätt. Det finns mycket man kunde ta upp som kunde förbättras.

Motivationen dog snabbt och min slutsats efter tiden i armén var att om det här ska föreställa vår beredskap för krig så är vi nog illa ute om någon anfaller.

Det jag egentligen ville ta upp var en annan killes story som känns väldigt ledsam. Vår stuga råkade vara förhållandevis internationell, vi hade flera killar som kom utomlands ifrån för att fullgöra sin värnplikt. Jag vet inte om de helt enkelt placerade alla dessa i samma stuga,
blandat med några killar från Nyland och Österbotten
.

Längst ifrån kom en kille från Brasilien. En annan från Kanada. Killen från Brasilien var liten, svag och rädd. Det tog inte många dagar innan han var utmobbad. Killen från Kanada var den enda av "utlandsförstärkningarna" som faktiskt mötte nåt slags acceptans och fullgjorde - han var inte särskilt bra på nåt men hade väl tillräckligt självförtroende och attityd.

Jag råkade få en kille från Belgien bredvid mig och vi snackade en del. Han var verkligen motiverad, glad och förväntansfull. Lång, men inte särskilt atletiskt eller så. Mer av en intellektuell framtoning. Han råkade nu ha r-fel. Eller så var det bara att han talade franska som modersmål. Naturligtvis ingick i hans efternamn också ett R...

Det tog inte länge innan ett par-tre västnyländska killar hade tagit honom till hackkyckling. Det var inte nåt smått - de var på honom precis hela tiden. Väldigt barnsliga var de och det var värsta sortens fega mobbare. Jag försökte säga åt dem men det blev snarare värre.

Undersergeanterna märkte också, men sade ingenting. Efter några dagar var han inte alls lika positiv längre, men kämpade nu på. Tills jag en dag kom in till stugan och hittade en lapp på min säng. Han skrev bara att han inte orkade mer och tackade för att jag hade pratat med honom och försökt hjälpa.

Vet inte vad det hände med honom sen, antagligen civiltjänst. Förhoppningsvis fick han ett bra liv. Men jag tappade liksom tron på vår försvarsmakt. Jag vet att många har fina minnen och har upplevt en alldeles speciell kamratskap. Visst såg jag också lite av det. Men det var verkligen inte för alla och det var inte alls alltid äkta annars heller.

Jag tycker att man från försvarsmaktens sida har ett väldigt naivt förhållningssätt till mobbningen. Istället för att börja med att pimsa de nya borde man ju välkomna dem och bygga laganda. Göra vettiga saker och upprätthålla försvarsmotivationen. Samarbete och lojalitet. Sånt man verkligen behöver om det skulle vara allvar nån gång.

Vad hände med mobbarna? Två av tre togs ut till underofficersutbildning. Åtminstone en blev också stammis för en tid. Att sånt. Nå, hoppas det gick bra för dig i alla fall "A" - all respekt för att du kom hela vägen till Finland och försökte göra din plikt. Ledsen att du fick ett sånt mottagande. Skulle föredra dig som stridspar tusen gånger hellre än någon av de där idioterna.

92

1980-talet. Det var ganska trevligt som helhet. 11 månader gick som på vingar. Samma kompani och samma stuga som farsan hade varit på 1950-talet.

93

1960-talet. Våra utbildare var till en del krigsveteraner som skulle visa vad riktiga män går för. Det var skrik, svordomar och förakt av de svaga. Flera befäl var tydligt krigsskadade.

Stamanställda underbefäl hade uppenbart sökt sig till det militära eftersom de saknade utbildning och inte fick jobb någon annanstans. Statens kaka liten men säker.

Det märktes också i deras förhållande till rekryterna, av vilka några redan var akademiskt utbildade. Då var det bara maktspråk som gällde. Ofta fullkomligt idiotiska beslut och uppdrag, och jag kunde få för mig att om det är de här figurerna som ska leda oss i krig så kommer vi att förlora inom en vecka.

Utmärkta undantag fanns, men de var alltför få. Underofficersskolan låg i Syndalen. Man bodde i baracker som senare dömdes ut av lokala hälsovårdsnämnden (mögel etc.). Tvättmöjligheterna låg i havet. Bastu 1 gång i veckan. Jag upplevde att jag under min värnpliktstid inte blev hjälpligt respekterad som individ förrän jag kom till reservofficersskolan i Fredrikshamn.

94

1990-talet. Ser min värnpliktstid som ett nödvändigt ont. Ett år med dålig ekonomi och bortslängd, värdefull tid som kunde använts för studier i det man var motiverad av.

Meningslös "utbildning" som snabbt var bortglömd då varken motivation eller utbildningen kändes givande på något sätt. Man gjorde vad man måste för att klara sig men. Det man främsta egenskapen man fick träna upp var att ljuga och spela dum så man kom undan så mycket jobbiga uppgifter som möjligt. Då man förstod systemet så kunde man komma undan med mycket vilket blev en motiverande faktor för att ta sig igenom värnplikten. Pimsning fanns till en del men upplevde själv ingen större sådan, mellan vissa beväringar kunde värre mobbning förekomma.

Tyckte redan då att det var djupt diskriminerande att endast män bör delta i värnplikten och skapar bara mera ojämnlikhet när könen behandlas olika. 1996 var dock det svårt prata om en sån sak. Hoppas man får se en reform av värnplikten inom snar framtid, kanske enligt den norska modellen vore en bättre lösning.

95

1970-talet. En av de bästa tiderna i livet. Visst svor man ibland om det var tungt. Mycket goda kompisar och sist och slutligen ganska bekymmerslös tid. Humor behövs för man skall inte ta på näsan för varje litet skrik och kommentar.

96

1980-talet. Visst förekom det mobbning och pimsning av både undersergeanter och stamanställda. Om det fanns tid så jävlades det med att förstöra bäddarna.

Jag var oftast offer. Det hjälpte inte hur snyggt den var bäddad så blev den ändå "kreverad". Att vi bäddade varandras sängar med stugkompisarna hjälpte heller inte.

Ibland hade vi inventering av alla våra prylar som vi skulle lägga ut på golvet med regnkåpan underst. Sedan skulle var och en visa att man hade alla prylar som räknades upp. Givetvis började man alltid med regnkåpa som skulle lyftas upp och alla prylar åkte hit och dit och blandades med alla andras.

Jag fick betala en hel del prylar som försvann i dessa "inventeringar" som gjordes av såväl beväringar som stampersonal. Men roligt var det ändå.

97

1980-talet. Lärorikt att träffa människor från olika samhällsgrupper och med olika bakgrund än en själv, sådana som man aldrig annars skulle ha träffat. "Trivdes" helt okej själv, och fastän det var jobbigt ibland (mestadels fysiskt) så minns man bara det positiva efteråt.

98

1990-talet. Utbildades till sanitär. Utbildningen var minst sagt dåligt. Vi lärde oss förbinda sår i timtal, för det användes krep-papper som fanns sedan kriget (?). Vi använde även gasbindor som var från kriget, oöppnade förpackningar som man rev upp. Årtalet fanns på förpackningarna.

Vi lärde oss inget om att stoppa inre blödningar, öppna upp strupen externt ifall halsen fått trauma. Aldrig fick vi ge injektion. Så vad för sanitär var jag sedan? Det jag kunde kan nästan vem som helst. Gräva skitgropar fick jag göra på läger.

Hoppas verkligen utbildningen är bättre idag. Inte det där blinda fokuset på disciplin som var primära målet. Man måste verkligen förstå och då jag var där kunde man inte prata vanligt med utbildare, stammisar om någon uppgift. Så istället höll man mun, för man visste att ifall man frågade för mycket straffades man.

Jag har via yrket haft möjlighet att se lite granna av utbildningen i Sverige och där var det fokus på *att lära sig* (också i t.ex. USA som jag sett via TV/Youtube). Soldaten diskuterade och bytte information så att kunskapen föll på plats.

Så här i efterhand blev jag orolig när jag såg hur väldigt dåligt det pedagogiska var där jag utbildade mig.

99

1960-talet. Jag var väldigt nervös när jag kom till Dragsvik. När jag fick persedellistan förstod jag bara hälften av vilka saker ska jag sköta om.

Men med goda kamraters hjälp lärde jag mig fort svenska och militärspråk. Det märkte jag tydligt när jag kom till RUK. Då kom en ny ordlista på finska.

I underofficersskolan hade jag jour. Det var vaktlektionen på gång. En elev fick permission och jag måste skicka in följande i stället.

Den här reserven frågade mig vad han ska säga när han går in. - Du knackar på dörren och går in och säger: “Herr den och den, elev (eget namn) anmäler sig till vaktlektionen.

Han kom två gånger ut. Sen kom han till mig och berättade att jag har lärt fel.
Jag frågade vem som håller lektionen. Han hade sagt så som jag lärde honom: Herr den och den…
Nu kunde jag säga att han ska börja med: "Herr kapten, elev (eget namn) anmäler sig…" Han fick bli inne.

100

1970-talet. Klart att det då hände saker som idag skulle vara mobbning. Mycket berodde på din egen inställning om hur du behandlades och alltid fanns det i en så här stor skara underofficerare som ville visa sin makt och det slog då och då över.

101

1980-talet.
Minns när vi var på läger i Syndalen och det var dags för mat. Vi som var hjälputbildare på underofficersskolan hade en del förmåner, sådan som våra kurskamrater på de andra enheterna inte alltid hade.

En av dem var att vi inte behövde äta från "matabacken" utan vi fick äta från tallrik på samma sätt som de stamanställda. Denna gång gick vi och tog mat i normal ordning efter våra utbildare för att sedan gå och sätta oss vid samma bord.

Denna gång hade vi hur som haver en stamanställd översergeant med från en annan enhet, och som inte blev speciellt glad över hjälputbildarnas privilegium.

Han protesterade med hög volym "att han inte tänker äta vid samma bord som beväringar" och sade att vi skulle flytta på oss.

Vår enhetschef, premiärlöjtnanten som satt mitt emot mig konstaterade med lugn och auktoritet i rösten "om översergeanten inte kan sitta vid samma bord som mina hjälputbildare så finns det en ledig sten därborta" gå ditt och ät eller sätt ner dig och håll käft!
Premiärlöjtnanten var en rejäl karl och översergeanten hade helt tydligt ett komplex.

Här är berättelserna

Vi har delat in berättelserna i följande kategorier:

  • "Ett helvete" eftersom det vissa av er beskriver har pågått under en längre tid och inte endast handlar om enskilda personer som trakasserat.
  • "Rötägg" eftersom en del berättelser vittnar om att det varit enskilda personer som betett sig osakligt, trakasserat och mobbat.
  • "Tankar om utbildningen"eftersom många som skrivit in har haft förslag på hur utbildningen kan förbättras.
  • <3 värnplikt" eftersom många av er skrivit om era positiva upplevelser under värnpliktstiden.
  • "Gamla berättelser" eftersom många som gjort sin värnplikt för över 20 år sedan har skrivit in. Både militären, värnplikten och samhället i övrigt har förändrats så pass mycket att vi valt att placera äldre berättelser i en egen kategori.
  • Vi har anonymiserat alla berättelsers skribenter och de som eventuellt omnämns i berättelserna eftersom vi inte har kunnat faktakontrollera alla detaljer.
  • Vi publicerar berättelserna som vi anser att är journalistiskt sett motiverade att publicera.

  • Tycker du att din berättelse är placerad i fel kategori? Hör av dig till annica.lindstrom@yle.fi i så fall.

Nyligen publicerat - Fixa värnplikten