Hoppa till huvudinnehåll

Läsarberättelser om värnplikten: Ett helvete

Svenska Yle granskar värnplikten
Svenska Yle granskar värnplikten värnplikt,svenska yle granskar värnplikten

Svenska Yle har bett publiken att skicka in berättelser om osakligheter, trakasserier och mobbning i samband med värnplikten. Flera av läsarberättelserna visar att värnpliktstiden har satt djupa spår i många. Dem hittar du här. Skicka in din egen berättelse här.

Därför granskar Svenska Yle värnplikten

  • Svenska Yle granskar värnplikten tillsammans med publiken 2–27.9.2019.
  • Svenska Yle gör en granskning av värnplikten eftersom Försvarsmakten just nu ser över värnplikten. Reformarbetet kallas Utbildning 2020.
  • Dessutom är den allmänna värnplikten en central samhällelig och försvarspolitisk institution, som involverar tiotusentals ungdomar varje år. Att kritiskt granska hur den fungerar eller borde fungera är således en journalistiskt relevant frågeställning.
  • Vi kommer att belysa frågeställningar kring värnplikten ur många olika perspektiv.
  • I det första skedet efterlyser vi berättelser om mobbning, diskriminerande eller kränkande beteende som du utsatts för i samband med värnplikten. Vi garanterar anonymitet om du vill.
  • Finns det något annat du tycker vi borde rapportera om i samband med vår granskning? Hör av dig till annica.lindstrom@yle.fi.

1

2010-talet. Jag var inte intresserad av att inleda min värnplikt överhuvudtaget, jag ville antigen jobba eller fortsätta gå i skola. Alternativen för mig var civiltjänst vilket tar cirka 11 månader, eller värnplikten vilket jag kan göra på 6 månader eller fängelse.

Eftersom jag ville bli klar med det så snabbt som möjligt så jag kan fortsätta med livet och göra något sakligt valde jag armén. Med noll poäng i motivation drog jag iväg till armén för att jag måste.

Gruppen jag blev placerad i hade flera goda människor, men utbildarna var 50/50, ett par som man kunde prata med och ett par som aldrig har verkat socialisera utan militär kläderna på.

Jag hade tidigare i livet också lidit av depression på grund av mobbning/utfrysning under högstadiet. Det var något som jag trodde var över eftersom mina år i yrkesskola var otroligt bra. Men efter bara några veckor så kom det tillbaka hårdare än tidigare.

Medan dagarna fortskred insåg jag att jag inte kunde klara av armén i mitt dåvarande psykiska tillstånd, så för första gången sökte jag psykologisk hjälp. Socialkuratorn som är anställd på brigaden hjälpte mig, men som en civil anställd av brigaden kunde han dock inte göra något.

Jag hade ett flertal panikattacker och pratade först med vår fältväbel som var näst högst på vår enhet. Han var mycket förstående i min situation och lovade hjälpa mig hitta en position som inte var lika krävande så jag kunde slutföra min värnplikt.

Några dagar senare träffade jag dock vår enhetschef som inte verkade bry sig alls om mina problem eller det faktum att jag till och med nämnt självmord. Min psykiska hälsa var inte bra nu och jag hade tillbringat cirka 2 månader på brigaden.

Efter mitt samtal med enhetschefen där jag bland annat nämnde att jag skulle skjuta mig själv om jag inte fick hjälp, skickade han iväg mig till läkaren. Det som följer är mitt första möte med honom.

Läkaren: Jag har pratat med din enhetschef på telefon och hörde att du hotat skjuta nån på basen.

Jag (förvånad/överraskad): Va, nej det har jag inte sagt! Jag sa att skulle skjuta mig själv. Jag har inte hotat nån annan!

Läkaren: Okej. Men ropa inte, varför är du så arg? Så du orkar själv alltså inte med detta?

I det ögonblicket insåg jag att det var hopplöst jag hade försökt söka hjälp jag, men ett telefonsamtal mellan min enhetschef och läkaren hade förvandlats till: Denna man hotar skjuta någon från. Denna man är svårt deprimerad och tänker begå självmord.

Så, jag gjorde mig redo för att avsluta allt. Jag hade frågat efter hjälp och jag hade varit öppen om att jag inte klarade av min situation. Jag bestämde mig för att nästa gång vi hade övning på skjutbanan skulle jag sikta på mig själv.

Dagen innan vi skulle iväg så publicerades listorna på hur grupperna såg ut. Jag märkte att jag inte var listad så jag frågade om det var något fel. Jag blev informerad att jag hade fått vapenförbud och jag skulle träffa läkaren igen.

Mitt andra besök var betydligt mer givande. Han trodde säkert att jag ljög första gången vilket gjorde att inget hände. Han ansåg dock att jag skulle stanna i armén. Min enhetschef hade jobbat för att flytta mig till en annan enhet så att han inte behövde bry sig om mig.

Fick dock några dagar hem-sjukledigt så jag kunde fundera på saken. Efter det fortsatte min värnplikt och mitt psyke fortsatte bli sämre. Efter ett par till dagar fick jag träffa en civil psykolog. Jag vet inte vad han gjorde, men efter ett par dagar hade jag fått C-papper och hade lämnat armén.

Fastän jag nu hade lämnat platsen mådde jag inte bättre jag var otroligt besviken på mig själv och min svaghet. Efter ett par veckor i det civila fick jag kommunalt besöka en läkare/psykolog.

Armén är inte orsaken till min depression, men den förvärrade det och lyfte fram den. Det skulle säkert hänt förr eller senare men just då var jag i en situation där jag desperat försökte få hjälp för att överleva, men blev bemött som en psykopat som planerade skjuta upp stugan och kamraterna. Min nuvarande situation är mycket bättre. Jag besöker regelbundet folk för att få hjälp med mitt tillstånd och har ett fast jobb en längre tid.

2

2010-talet. Militärtjänsten för mig var både det bästa och värsta som jag har varit med om. Jag vill inte berätta allt för mycket för jag vill inte peka ut någon, men jag älskade utbildningen och att få lära mig nytt och alla upplevelser som man bara kan få i det gröna.

Det var mina egna plutonkamrater som var problemet. Jag blev utfryst och förlöjligad och på grund av omständigheter i privatlivet som gjorde att jag kraschade efter ett halvår och var utbränd och omotiverad då vi skulle själva agera chefer.

Det har tagit mig många år att återhämta mig från det. Det var inte fel på utbildningen, utbildarna eller det militära tillvägagångssättet. Fastän första känslan som kommer till mig då jag tänker tillbaka på tjänstgöringen är bolmande ångest, så öppnade det dörrar för mig efteråt som jag inte ångrar.

Ville mest peka ut att det finns en skillnad mellan den egentliga utbildningen/utbildarna/stammisarna som var saklig och att mobbningen förekom endast mellan beväringar. Orättvist att peka ut militären som något extra tungt eller en plats var man är extra utsatt. Var själv mobbad 10 år i skolan vilket varade 9 år och 1 månad längre än tjänstgöringen.

3

2010-talet. Blev grymt pimsad på grund av min bakgrund. Tvingades springa runt enheten varje morgon minst fem gå grund av att jag till exempel låg en minut i sängen efter väckning.

Vi hamnade ha skyddsutrustning på och göra push-ups för att stugan inte var igenom efter 20 gånger. Då hämtade stugans förman sand utifrån och visade hur han tog sanden från marken och hällde på golvet.

4

2010-talet. En finsk löjtnant med svenska som andraspråk höll i utbildning under min värnplikt. Mannen använde mycket finska.

Han ville att jag skulle förklara ett finskt ord varpå jag sa att jag inte förstod vad han menade och att min finska är dålig. Han skrek nåt på finska åt mig (antagligen glåpord) och tvingade mig stå resten av utbildningen.

5

2010-talet. Vi glömde stänga dörren till vår stuga under G-perioden. Undersergeanterna hade oss att skriva en 10-punktslista med anledningar till varför vi glömde att stänga den. Sen så sku jag gå till chefstugan och läsa upp listan för skrattande undersergeanter. Listan dög inte först, andra eller tredje gången, först då en av punkterna var att vi var dumma i huvudet så dög listan... Väldigt bra utbildning...

6

2010-talet. Hata det så in i helvete efter G-perioden, eftersom jag presterat dåligt på flit, sa åt all personal att jag ville bli chaufför och alla beväringschefer visste det. Hade dessutom färdigt arbete inom branschen inför nästa sommar.

Men nej. Blev chef. Hade nog mina goda stunder som chef men skulle ha fått mycket mer utav militärtiden som chaufför. Känns som om de spelar bingo med rekryters namn.

7

2010-talet. Jag ryckte in med en positiv inställning för att jag ville bilda mig min egen uppfattning om militären. Jag såg även framemot att bygga nya vänskapsrelationer.

I ett tidigt skede insåg jag att de historier om militären som jag hört från tidigare till stor del var sanna. Militären var väldigt tung psykiskt för mig. Mobbning och utfrysning av mina stugkamrater blev mycket snabbt till en del av vardagen. Jag hade inga vänner och ingen att prata eller umgås med. Efter ett tag blev jag vän med en person från en annan enhet och vår vänskap gjorde vardagen ljusare.

Jag anmälde mobbningen till personalen flera gånger men ingen tog mig på allvar. Militären blev till ett enda långt längtande efter den stora dagen, TJ 0.

När den sista dagen äntligen var räknad vandrade jag rakryggad ut genom porten utan att se mig om. Ja, jag var lycklig över att vara på den andra sidan av porten igen, men samtidigt hade jag en tungsint känsla över mig av den otroligt tunga erfarenhet som militären blev för mig.

Jag tror att en kombination av ytterst otrevliga stugkamrater och mindre kompetenta utbildare ledde till detta. Militären borde vara en plats för utbildning och inte för onödigt lidande. I dagsläget verkar detta tyvärr inte vara möjligt av flera olika orsaker om man frågar mig.

8

2010-talet. Minns flera helt oacceptabla situationer under mina månader.
Under några tillfällen var vi tvungna att äta utan mössa i skogen, trots att temperaturen var närmare minus 20 grader. En av stammisarna hotade att ta livet av den som springer och skvallrar till fältpastorn om vad hen inte tycker gått rätt till.

En annan stammis pratade ofta nedvärderande om överviktiga. Ni är dumma i huvudet, kvinnor tycker inte om överviktiga män och så vidare, sade han. Vi uppmanades mobba beväringar som regelbundet skaffade sjukintyg.

9

2000-talet. Jag förstår att om man ska lära en hel-halv befolkning att döda andra med skjutvapen så kan det inte vara helt humant. Utbildningen måste vara hård för att kunna hålla den disciplin som krävs för att hantera dödliga maktmedel med precision.

Men den här berättelsen handlar inte egentligen om det. För systemet fungerar om ditt vapenslag överensstämmer med hur du är som person. För mig blev det väldigt snabbt tydligt att jag inte passade in med de övriga i gruppen. Och kanske jag borde ha vetat bättre.

Att som någon med gymnasieutbildning med avsikt för att bedriva högskolestudier efter tjänstgöringen hamna i en grupp där de flesta var mer praktiskt inriktade och även i övrigt sysslat med fordon en större del av de sena tonåren gjorde att vi kanske inte hade så mycket gemensamt. Lägg till att chaufförsrollen överlag kanske inte var så mycket ett vapenslag som ett sätt för personerna där att låta staten betala andra skedet av körkortet och C eller E-körkortsutbildningen.

Visst, att få andra skedet betalt var det som lockade mig dit. Som någon från mer knappa förhållanden (och egentligen rätt fordons-ointresserad) var möjligheten lockande. Utöver att hela militärväsendet var någonting jag avskydde under den tiden. Handlar det här kanske mer om mig och min egen attityd? Ja, det gör nog egentligen det.

Jag var i en grupp som jag inte trivdes i eller kände att jag hade någonting gemensamt med. I ett idealfall hittar du åtminstone nya vänner som gör att tiden i det militära blir en betydligt mer positiv upplevelse. Men så gick det inte. Lägg sedan till att just chaufförsutbildningen är ett hopplock från diverse kompanier som stationeras vid något intet anande kompani som får i uppgift att lära dessa veta hut.

Det finns vissa stereotyper, eller snarare, vissa trender bland de olika kompanierna för vem som hamnar där och vilka attityder människor där utvecklas. Hos det här kompaniet verkade en del av dem som gjort sin grundutbildningsperiod där utveckla ett visst överdrivet självförtroende, särskilt bland underofficerarna. I den kompanivisa rangordningen hamnade det här kompaniet inte särskilt högt, men chaufförerna var nog ännu lägre.

Och det var någonting som blev tydligt. I de fall vi hade utbildning med det övriga kompaniet var utbildningen hårdare än den i ärlighetens namn väldigt slappa utbildning chaufförerna själva hade. Och genom det kom även en viss trötthet, som i kombination med dåliga matvanor, (mycket socker), ingen frivillig träning, och ett BMI som var för lågt, ledde till djup sömn oavsett omgivning.

Så det var en kväll då jag somnade på min säng redan tidigt under kvällen, ovanpå dagtäcket med kläderna på. Det här retade uppenbarligen undersergeanten som inspekterade stugorna den kvällen (har jag fått veta i efterhand), eftersom jag inte vaknade under den proceduren överhuvudtaget.

Däremot vaknade jag mot 23-tiden i mörkret och tystnaden, och fann att jag satt fast i sängen med ståltråd. I mörkret trevade jag mig fram för att ta reda på hur jag satt fast, och efter en del undersökningar fann jag att det var från bältet till sängens övre delar (jag sov alltså undertill i denna tvåvåningssäng). Nåväl, efter en del tampande i all tystnad tog jag mig loss.

I stunden var det här mest bara pinsamt, att ha legat medvetslös och missat en av de dagliga rutinerna. Nästa dag nämnde någon i förbifarten att undersergeanten hade jävlats med mig, men utöver det vågade jag inte fråga om det. För i det sammanhanget var det ju jag som gjort fel.

Eftersom det bara var en incident är det här ju inte fråga om mobbning, men osakligt kan det ju rimligtvis kunna påstås vara. Och i det disciplinära system, som det militära utgör, är det ju symptomatiskt att den underordnade individen är den som känner att han gjort fel, även om den överordnade går utanför sina befogenheter.

I backspegeln är den enskilda incidenten inte nödvändigtvis den enda, men kanske den tydligaste för att jag var på fel ställe.

Skulle jag ha fått ändra om något hade jag ändrat på vad jag valde från första början. Att välja någonting som hade varit närmare mina intressen, personlighet och överlag livsåskådning hade kanske varit till en fördel för hela min tid där.

Jag hade kanske behövt en vuxen person som haft ett allvarligt snack med mig om att tiden där inte blir bättre av att hata den och försöka komma undan lätt. Någon som hade sagt till mig att det varit då, om någonsin, jag skulle ha haft möjligheten att komma ur min bekvämlighetszon och göra saker jag aldrig vågat. För mest av allt hade jag behövt komma in i rätt grupp, som kunnat stötta mig i att börja träna (någonting jag på senare tid börjat med, men absolut borde ha börjat med tidigare), och som kunnat ge mig stöd i att våga satsa på tiden där.

Men istället kom jag in i en grupp där jag var en outsider, en grupp där jag inte hörde hemma, och en grupp som mest av allt störde sig på mig för att jag inte var som resten. Och i en sådan grupp trivs ingen, och då blir man också på ett helt annat sätt utsatt.

Jag menar inte att det här är en extrem berättelse, jag menar inte att det ens nära på är i klass med berättelser där utbildare eller andra beväringar verkligen trakasserat någon. Det är ju förstås mycket smaskigare med någon som blivit klart mobbad eller misshandlad. Och jag är ju glad över att jag inte upplevde det, även om jag upplevde min tjänstgöringstid som hemsk.

Men jag kände att jag måste få skriva ner det här eftersom det ändå var en ganska signifikant punkt i mitt liv. Kanske hade det kunnat gå ännu värre om jag varit någon annanstans. Men alltid är inte det militärens negativa rykte enbart på grund av de extrema händelserna. Ibland är det sammanhanget som gör att tiden där suger. Och det kanske bara måste vara så. Men som 19-åring är det inte alltid lätt att förstå.

10

2010-talet. "Hurri, svedu, vi**un ruotsalainen* var uttryck jag hörde nästan dagligen (mindre mot slutet av tjänstgöringen) då jag tjänstgjorde som finlandssvensk på en finsk brigad.

Orden kom för det mesta av stugkamrater och var mestadels menade som skämt vilket gick att leva med eller ibland till och med kunde vara roliga. Men då jag fick höra framför hela plutonen "jos kaikki ruotsalaiset ampuu niin huonosti kun (mitt finlandssvenska efternamn), sota Ruotsia olisi helppo nakki" av en löjtnant efter en misslyckad skjutning, då var förnedringen stor.

11

2000-talet. Värnplikten är tvång. Man slipper inte undan. Jag fick skit stugkompisar. Det blev mobbning. Jag lämnade efter bara en vecka. Det var meningslöst att fortsätta. Jag har gjort civiltjänst. Även då blev jag mobbad av andra. Jag blev sjuk under värnplikten av mobbningen. Det var då jag fick min diagnos. Värnplikten förstörde mitt liv.

12

2010-talet. Jag valde att göra militärtjänstgöringen vid en finskspråkig brigad för att förbättra min finska. Med detta val visste jag att jag skulle få utstå skämt, till största del på min bekostnad.

Min G-period gick relativt smärtfritt och jag hade helt trevliga stugkompisar som stöttade mig och cheferna som var förstående. Också utbildningsperioden gick okej, men jag märkte redan då hur jag började vara den utmärkta finlandssvensken som kunde skämtas med.

Här fick jag t.ex. varje gång jag talade i telefon på svenska rop om att fara hem till Sverige och liknande.

När vi äntligen kom till tjänsteplatsen så fortsatte detta åtlöje. Jag försökte länge skratta med för att på det sättet få det att inte påverka mig men det gick inte alltid. Det som var värst var att vissa inte slutade eller förstod även efter att jag bett dem sluta.

Det blev så allvarligt att jag försökte ansöka om att byta tjänsteplats, det vill säga byta brigad till Dragsvik, där jag visste att jag hade vänner och inte skulle bli hånad för min dåliga svenska. Detta lyckades inte. Men som tur så blev saken bättre efter en tid när våra chefer anlände och en av dem märkte det riktade åtlöje mot mig. Han kunde då stöda mig och få de andra att sluta.

Så även om det inte handlade om väldigt illa menade kommentarer, skämt och andra irritationsmoment gjorde dessa min militärupplevelse ganska dyster i vissa månader.

13

2010-talet. Jag var mobbad under stora delar av min beväringstid. Mycket för att jag var sjuk och många ansåg att jag "motivemppa" och trodde inte jag verkligen var sjuk.

En av dem som var på samma nivå som jag gick och berättade åt enhetschefen att hen inte ansåg att jag sku bli lämplig chef för att jag inte skötte mig. Men han kunde inte ge specifika exempel som visade detta.

Efter det ansåg en av mina stugkamrater att det hade gått för långt och anmälde till enhetschefen om hur de andra i stugan alltid talade skit bakom ryggen på mig och liknande.

Samma hände efter min flytt till ett annat kompani, där de andra cheferna betedde sig väldigt osakligt. Mycket handlade om att det var orättvist att jag inte behövde göra något, då jag själv ett flertal gånger bett om att få mera att göra. När det fortsatte att eskalera anmäldes det till min nya enhetschef.

Det fanns inga direkta bevis och tror många ur stampersonalen till en början inte trodde på mig. Men nästa dag fick en beväringschef reda på att hen inte blev beviljad ledighet medan jag fick min. Antar att hen inte tänkte att det kan finnas någon av personalen kvar (klockar var kring 17-18) så hen stod och skrek mitt i korridoren allt är mitt fel, det är orättvist, jag är så slapp etc.

Men en från stampersonalen var på plats och hörde det hela, det ledde till att det äntligen togs seriöst och de reagerade på det redan nästa morgon. Men i slutändan ändrade det inte mycket, det blev bara till skitsnack bakom min rygg istället för rakt i mitt ansikte, som egentligen känns värre.

14

2010-talet. Hurri! Förvånansvärt svårt bland de andra beväringarna med mitt andra modersmål. 347 dagar och int en enda utan skällsordet "hurri".

15

2010-talet. Visst blev jag osakligt bemött ofta. Men det var också därför jag leddes till att läsa Bibeln och kan se med tacksamhet på motgångarna i efterhand. Tiden då var däremot tung, men det var värt det.

Här är berättelserna

Vi har delat in berättelserna i följande kategorier:

  • "Ett helvete" eftersom det vissa av er beskriver har pågått under en längre tid och inte endast handlar om enskilda personer som trakasserat.
  • "Rötägg" eftersom en del berättelser vittnar om att det varit enskilda personer som betett sig osakligt, trakasserat och mobbat.
  • "Tankar om utbildningen"eftersom många som skrivit in har haft förslag på hur utbildningen kan förbättras.
  • <3 värnplikt" eftersom många av er skrivit om era positiva upplevelser under värnpliktstiden.
  • "Gamla berättelser" eftersom många som gjort sin värnplikt för över 20 år sedan har skrivit in. Både militären, värnplikten och samhället i övrigt har förändrats så pass mycket att vi valt att placera äldre berättelser i en egen kategori.
  • Vi har anonymiserat alla berättelsers skribenter och de som eventuellt omnämns i berättelserna eftersom vi inte har kunnat faktakontrollera alla detaljer.
  • Vi publicerar berättelserna som vi anser att är journalistiskt sett motiverade att publicera.

  • Tycker du att din berättelse är placerad i fel kategori? Hör av dig till annica.lindstrom@yle.fi i så fall.

Nyligen publicerat - Fixa värnplikten