Hoppa till huvudinnehåll

Läsarberättelser om värnplikten: Rötägg

Svenska Yle granskar värnplikten
Svenska Yle granskar värnplikten värnplikt,svenska yle granskar värnplikten

Svenska Yle har bett publiken att skicka in berättelser om osakligheter, trakasserier och mobbning i samband med värnplikten. Under kategorin "rötägg" samlar vi berättelser där enskilda personer betett sig illa. Skicka in din egen berättelse här.

Därför granskar Svenska Yle värnplikten

  • Svenska Yle granskar värnplikten tillsammans med publiken 2–27.9.2019.
  • Svenska Yle gör en granskning av värnplikten eftersom Försvarsmakten just nu ser över värnplikten. Reformarbetet kallas Utbildning 2020.
  • Dessutom är den allmänna värnplikten en central samhällelig och försvarspolitisk institution, som involverar tiotusentals ungdomar varje år. Att kritiskt granska hur den fungerar eller borde fungera är således en journalistiskt relevant frågeställning.
  • Vi kommer att belysa frågeställningar kring värnplikten ur många olika perspektiv.
  • I det första skedet efterlyser vi berättelser om mobbning, diskriminerande eller kränkande beteende som du utsatts för i samband med värnplikten. Vi garanterar anonymitet om du vill.
  • Finns det något annat du tycker vi borde rapportera om i samband med vår granskning? Hör av dig till annica.lindstrom@yle.fi.

16

2000-talet. Minns att de flesta underbefälen och utbildarna var sakliga, vettiga och så "snälla" som deras uppgift tillät. Mycket av det som rekryterna/jägarna gnällde om att var jobbigt upplevde jag att var just det, gnäll.

Så här i efterhand kan jag konstatera att jag inte upplevde att det var mer bråttom eller stressigt än det stundvis kan vara på vanliga arbetsplatser i det civila livet.

Däremot står en viss sergeant ut ur mängden, han verkade prioritera att hävda sig och pina folk, över att utbilda oss. Det skulle löpas och/eller ålas fram och tillbaka i oändlighet, gärna också under 'skyddsalarm' det vill säga med gasmasken på. Han gick gärna med en pinne och daskade (inte hårt, men nedlåtande) folk på ryggen när de ålade med gasmaskerna, och vid 2 tillfällen aktiverades riktiga tårgasgranater mitt i gruppen som incentiv att få oss att få på gasmasken och skyddskläderna fortare.

Jag minns en eftermiddag i synnerhet där vi ålade i gasmask i vad som kändes som en oändlighet, och flera personer spydde i masken, men fick inte tillåtelse att ta av den. Sedan fick vi alla straff (mer löpning) för att maskerna var nersmutsade av spya. Hörde liknande historier om honom av flera andra som haft kontakt med honom. Orimlig person som borde granskats i vad han höll på med av övriga utbildare.

17

2000-talet. Vi började vika våra pinkor alltid en timme före kvällsgranskning (alltså på vår egen fritid) för att få dem så perfekta som möjligt. Oberoende hur hårt vi satsade sprängde undersergeanterna våra pinkor om och om igen.

Granskningen räckte 30-60 minuter varje kväll. Räknades inte som mobbning då, men kändes helt för jävligt. Jag fick ett rykte som att aldrig kunna vika och det skrattades öppet åt mig i stugan. Till slut slutade jag ens försöka, för granskningen och skratten var alldeles lika hur mycket jag än försökte.

När det kom fram att en av mina stugkompisar var homosexuell kommenterade vår stugas undersergeanter på vårt gruppfoto på Facebook kommentarer i stil med "Fy fan, sådana som han borde skjutas."

18

2010-talet. Att mobbning förekommer är inte så konstigt. I en sådan "macho" miljö kommer de som inte håller måttet att bli designerade syndabockar eller hackkycklingar.

Min egen tid i armen påminner mig mycket om högstadiet; samma pojkar som var högst i hierarkin och mobbade mig där, passar mycket bra in i armén också, ofta blir de befordrade till och med. Att konstant få höra hur dum, hur svag och oduglig man är från personer som nu står i högre rang än en själv, och dessutom är inlåst med dem 24 timmar om dygnet, är ett rent helvete om ett sådant någonsin fanns.

Jag råkade även höra stampersonalen prata illa om mig då jag gick förbi deras rum ibland. Jag var inte ens den enda som blev mobbad i mitt kompani, flera andra fick nog höra mycket skit om sig själva. Att få höra ursäkter om hur man blir en man i militären, att man lär sig ansvar och att försvara sitt fosterland går mig minst sagt på nerverna idag, inget av det där sätter rot om man fullständigt bryter ner individen.

Frihetskänslan efter att jag slutförde min tjänstgöring (under tvång från släkten) ledde till en hel del supande, först då skulderna kom ikapp tog jag mig själv i kragen och tog kontroll över mitt liv.

Idag går allting bra för mig, men ta mig fan att jag far på någon repövning. Lyckligtvis slapp jag undan en sådan tack vare sjukdom, men inte före mitt livs första panikattack.

Värnplikten borde ses över, bara för att man är en man betyder inte att man överhuvudtaget är lämpad att bli soldat. Somliga av oss borde under inga omständigheter få sätta sin fot där.

19

2010-talet. Jag upplevde det som ett ställe som man fick utbildning på men nog var det stunder som man tänkte att "på riktigt?!?".

Tex. En löjtnant som stod å fantiserade öppet om en kvinnlig militär, vad han sku kunna göra med henne. Cirka en timme senare då vi satt i en jehu så ringde hans döttrar till honom. Då ändrade han helt sitt talesätt och sa att han älskar dom. Säkert gjorde han det, men i jag tappade min respekt för honom då.

20

2000-talet. Det som jag upplevde och upplever än idag som positivt var kamratskapen med andra i samma grupp och pluton, samtidigt så här efteråt kan jag uppleva att tiden ute i fält var rätt bra, även om de ständigt återkommande lägren kändes då jobbiga kan jag nu tycka att det var rätt kul att vara ute. För det mesta satt vi ju och väntade eller gick skallgång utan att något egentligen hände.

Det som jag däremot upplevde och upplever ännu idag som rätt så upprörande var den otroligt ålderdomliga och patriarkala andan som upprätthölls med skattemedel av de stamanställda vid det förband där jag tjänade. Misogyni, homofobi, rasism, klasshierarkier och öppet politiska högeråsikter var tillåtet.

Hur framgick det här? Ja, öppet förnedrande tal om kvinnor och hur kvinnor var objekt. Ständiga historier om hur kvinnor och flickor blivit mer eller mindre, enligt berättarna, sexuellt utnyttjade. Det ansågs allmänt att kvinnor som gjorde värnplikt inte kunde vara i kustjägarkompaniet, som då ansågs vara brigadens hårdaste män, eftersom de skulle bli offer för våldtäkt, vilket då ansågs helt naturligt att de skulle skyddas från männens "naturliga" drifter.

Bland annat insinuerade de stamanställda att "våra flickvänner" hemma är otrogna och att vi ska se upp med könssjukdomar som flickvännerna fått av andra män som de legat med medan vi satt inne.

En läkare föreläste att om flickvännen hade jästsvamp i underlivet så kunde man vara rätt säker på att hon varit otrogen! Det här talet från de stamanställda ledde bland annat till att en kompis tog extra permission på grund av att han fått för sig att hans flickvän var otrogen medan han var på brigaden. De värnpliktiga killarnas otrohet mot sina flickvänner var däremot föredömligt och beundransvärt.

De stamanställda berättade ofta rasistiska skämt som inte tål att upprepas här. En av mina kompisar med mörkare hudpigment tog rätt så illa upp av det här men svalde detta då han inte ansåg att han kunde opponera sig mot en stamanställd .

"Pimsning" från de stamanställda var inte alls ovanligt, särskilt om man gjorde något fel under en övning – då gav man kollektiva bestraffningar eller individuella, som var helt onödiga. Mobbning av sådana som ofta "mokade" var helt tillåtet av de stamanställda.

Under en övning där vi agerade målavdelning åt kadetter, där vårt uppdrag var att bli tillfångatagna av kadetterna, hotade dessa blivande yrkesofficerare att avrätta alla fångar, att vi skulle skjutas eller dränkas "så som jänkarna gör i Irak med sina krigsfångar".

Under en övning så spred eldledarna ryktet att Tarja Halonen (som då var president) och Erkki Tuomioja (som då var utrikesminister) blivit avrättade av sanna patrioter, en "nyhet" som fick en del att applådera utan att de stamanställda ingrep.

På en föreläsning som hölls av en sergeant om Finlands politiska historia fick vi veta att Finlands säkerhet var alltid under hot då socialdemokraterna eller vänstern satt i regeringen. Särskilt en del värnpliktiga underofficerare och plutonchefer, från finare borgerliga familjer, tilläts sprida all möjlig högerhets utan att de stamanställda ingrep. Knappast skulle det motsatta, att man framförde vänstersynpunkter ha tillåtits – det var väl det som ansågs som politik.

Överlag fanns det en kultur att pojkar från borgerliga familjer blev befordrade och dekorerade, utan att de skulle nu ha kunna ansetts som "goda" ledare eller sympatiska på något sätt.

21

2010-talet. Militären var överlag bra, men vi hade en sergeant som någon gång under första veckorna kom in i vår stuga och berättade för oss att han hatade österbottningar...

Efter det behandlades vi annorlunda. bl.a. sparkade han sand i ansiktet på österbottningarna då vi tetsade, men inte på nylänningarna.

22

2010-talet. Jag var inte den utsatta, men det värsta jag var med om var, när vi en gång skulle ha vanlig formation till mat.

Vi ställer upp oss som vanligt utanför enheten, men någon/några beväringar var fortfarande på skithuset. Då den tillfälliga plutonchefen (riktiga plutonchefen hade befrielse) ville föra alla iväg till mat och lämna kvar beväringarna på WC, frågade en kvinnlig beväring i formationen om det inte är bäst att vänta på allihopa innan vi går till mat - kaveria ei jätetä. Nå, den tillfälliga plutonchefen tar åt sej, säger att "mensmonstret" skall hålla käft och sluta öppna sej, och bara lyda order. Denna otäcka beväring fick inget straff för sin kommentar.

Ingen i plutonen reagerade egentligen på kommentaren. Detta hände för några år sedan och jag avskyr ännu mannen.

23

2000-talet. Hade det ganska okej i militären, ungefär lika lätt och svårt som de flesta.

Men under grundutbildningen hade vi en undersergeant i vår stuga som brusade upp för minsta lilla. Han verkade instabil och fick ofta raseriutbrott, och jag var livrädd för honom. Han skrek särskilt ofta på mig, vilket också en av mina kamrater längre fram påpekade. Jag tror att undersergeanten såg att jag blev rädd, och att han njöt av det.

Han hade blivit tvingad till skolan mot sin vilja, och tog ut sin ångest genom att skälla ut oss rekryter när saker och ting inte fungerade. Jag vet att han gjorde sitt bästa i en svår situation, men hans beteende lämnade psykiska spår i mig flera år framåt. De psykiska problemen återkom längre fram på olika sätt under studieåren. Kanske var jag bara känsligare än de flesta, och många skulle kanske ha borstat av sig det och gått vidare som ingenting. Men den mannen knäckte mig till stor del i det militära som i livet.

24

2000-talet. Stugkamrater visste att jag var kristen eftersom att jag måste läsa i Bibeln på kvällarna. En dag gömde de porrtidningar under mitt dagatäcke. Jag slängde dem i roskisen och en av kamraterna blev arg men annars slutade det hela lika snabbt som det hade börjat.

25

2010-talet. Hela vårt kompani hamnade "tetsa" alltså krypa till matsalen, även över asfalten. Orsaken var så obefintlig att jag inte ens kommer ihåg varför.

Vi hade många undersergeanter som njöt då det hade makt över oss "underordnade", och också undersergeanter som hade oss att krypa på asfalten i t-skjorta. Utöver den stereotypiska machokulturen som finns i militären så stötte jag på professionell utbildning och största delen av tiden njöt jag av militären.

26

2000-talet. Jag blev inte mobbad. Däremot mobbade jag en rekryt medan jag tjänstgjorde.

Anledningen till att jag gjorde det är en aning oklar för mig. Det var något som bara hände. Han tog det ganska hårt men jag brydde mig inte utan fortsatte. Jag kallade honom förnedrande saker inför hela hans grupp. Jag sa att han var svagare och sämre än de andra. Jag undrar idag hur det gick för honom sen. Ånger är det jag känner idag. Han får leva med konsekvenserna av mitt handlade.

Själv kom jag ur militären med stärkt självförtroende och en ny lust att leva som jag saknade innan.

27

2000-talet. Helt out of the blue, på fältet när en löjtnant och jag höll på att påta undan nån utrustning eller liknande, frågade han om jag nånsin haft oskyddat sex.

Jag blev helt ställd, men mindes skräckbilderna av obotade könssjukdomar som visades under nån lektion och svarade snällt nej, trots att det kanske inte var sant.

Han svarade med en översittarfnysning och sa att han minsann haft det. Okay herr löjtnant, och din poäng var...? Det är det närmaste jag kommit att själv uppleva diskriminering. Under samma kontingent tyckte en på min enhet att han skulle filma/fota under skiljeväggen mellan männens och kvinnornas duschutrymme.

28

2000-talet. När jag ryckte in gjorde jag det utan förväntningar eller fördomar, det var mera en kul grej. Jag tog dagen som det kom och gjorde det bästa av situationen.

Småningom stod det klart att jag skulle till underofficersskolan. Tiden i underofficersskolan gick väl ganska smärtfritt. Snart efter att jag kom tillbaka till enheten hade de uttagning till brigadens skyttelag. Jag var ändå en hyfsad skytt, så jag gick till uttagningen, kom med i laget och blev småningom skyttelagets kapten och sköt hem några individuella guld och lagguld i olika militärgrenar.

Problemet var att uttagningen till skyttelaget var på en "skogsdag" så skapparna tolkade det som att jag hade motivationsbrist när jag anmälde mig till uttagningen. Detta var början till mina överordnades systematiska, mobbning av mig.

Här följer några exempel:
Jägarna skulle utvärdera sina förmän. Jag var omtyckt bland mina jägare och hade bra kontakt med dem. Jag såg av misstag mina resultat, då de låg öppet på bordet i utbildarrummet. Resultaten var bra! Bättre än jag hade föreställt mig.

Vi var 3 kastarchefer i min pluton, men vi var bara 2 kastargrupper. Jag hade mera erfarenhet än de två andra cheferna med mina 65 "skogsdagar" mot deras sammanlagda 5 tillsammans, då de hade diverse hälsoproblem.

Jag var viceplutonchef, jag hade bästa resultat i räkning av koordinater till kastarna. Trots mina bra resultat och erfarenhet fick jag sämsta betyget i militärpasset. De två andra kastarcheferna fick bra betyg i sina militärpass, i fältduglighet fick de bästa betygen trots sina fem dagar tillsammans i fält.

Jag satt fast en månad i streck i beredskap, brigaddejourens hjälpdejour, ordonnans och till sist enhetens dejour. Den sistnämnda var innan vår två veckor långa läger vid Rovajärvi och vi skulle ha en 5 dagar lång permission innan lägret.

Det fanns frivilliga som kunde dela på dejourerandet som bodde i närheten, så saken var redan klar och jag såg fram emot att få åka hem efter 3 veckor på brigaden. Men på fredag eftermiddag stod det klart att jag skulle sitta dejour över helgen, till måndag morgon kl. 08.00, efter att tåget från Dragsvik gått.

Jag blev ju förstås förbannad och krävde svar på varför jag skulle sitta dejour. Jag gick till min utbildare, visste inget. Gick till enhetsofficeren, visste ingenting. Gick till enhetschefen, ingenting. Alla bara bollade mig vidare till nästa chef.

När jag tredje gången gick till min utbildare så berättade han att det var ett straff, ett inofficiellt straff, för att jag sjukanmält mig till Mullilägret. Det var ju förstås påhittat, så jag förstod att vad jag än gör eller säger så kommer det inte att ändra något, de ville helt enkelt visa sin makt.

Under Mullilägret vart jag placerad i underhållskompaniet, då vi hade skjutövningar med skyttelaget varje dag och man ansåg att jag inte kunde vara gruppchef samtidigt, så det var deras beslut att jag skulle till underhållet, inte mitt.

I slutet av tjänstgöringen frågade man alla undersergeanter om de ville stanna kvar som "kesäkessun". Alla hade ett brev på sängen, utom jag.

Jag förstod ju redan innan att de ville bli av med mig så fort som möjligt, men visst skulle det ha varit roligt att fråga efter ansökningsblanketten bara för att se deras miner!

Själva brigadkommendören beviljade mig 6 dagar permission,på grund av mina bedrifter i skyttelaget. Men när jag såg på min lista hade jag bara fått 2 dagar duglighetspermission. Jag frågade enhetsofficeren om det blivit en miss, men han berättade att enligt honom var jag bara berättigad till två dagar trots att brigadkommendören gett mig 6.

Jag frågade då lite syrligt av honom om han har befogenheter att ta bort permissionsdagar som självaste brigadkommendören gett mig? Han fräste till och jagade ut mig, jag fick mina permissionsdagar, men jag fick aldrig mera beviljat en enda dag permission efter det. Närmare 20 dagars permission blev outnyttjade.

29

2000-talet. Två incidenter. En gång vid skjutning från potero med skarp ammunition så glömde jag att säkra vapnet när vi skulle gå suojaan. En kraftig smäll i hjälmen, när löjtnanten använde sin vandringskäpp/gren som utbildningsverktyg (minns den var ganska grov), blev följden.

Andra incidenten så skulle jag leda min grupp mot en målgrupp. Det skulle vara en enkel övning, men jag missade en detalj och en 10 minuters grej blev 45 minuter, och 6 personers övning blev 25 personer.

Efteråt låtsades löjtnanten öppna mitt kranium, ta ut hjärnan och försöka se var felet ligger, lägga tillbaka hjärnan och försöka gå vidare.

Kan inte minnas att jag tog detta som mobbning eller oprofessionellt beteende. För mig var armen från början till slutet en plats om disciplin. Där man skulle vara beredd på hårda bud.

30

2010-talet. En gång på vintern när vi hade någon övning i skogen berättade en av beväringarna väldigt sakligt åt sergeanten som höll övningen "Herr sergeant, jag tror jag håller på att förfrysa fingrarna och behöver nog gå och värma dem". Svaret blev "Joo joo alla fryser!" (läs nej, beväringen fick inte gå in och värma sig).

Det var i början av tjänstgöringen och när vi blev hemförlovade hade beväringen i fråga fortfarande ingen känsel i flera av fingertopparna, jag vet inte hur det blev efter det. Att alla frös var förmodligen ett faktum men endast en frös så pass mycket att han kände sig tvungen att säga till, tyvärr för döva öron.

31

2010-talet. Har hört av kompisar att personalen pratar skit om beväringarna i riktigt negativ ton. Stärker rykten och hånskrattar i kafferummet personligt om beväringar.

Har hört att mina egna utbildare pratat väldigt illa om mig personligen till och med efter att jag hemförlovats. Det är skrämmande för samma utbildare har varit väldigt snälla mot mig på brigaden i verkligheten.

32

2010-talet. Tjänstgöringskamraterna pratade skit bakom ryggen och poängterade varje dag något just jag gjort fel. När Jag fick en känsla över att dessa 2-4 personer försökte trycka mig ner och krossa mitt självförtroende efter att jag öppet hade talat om att jag är en känslig och snäll person.

De spred rykten om mig, gjorde öppet slutsatser om saker de inte hade någon aning om, saker som hänt i mitt privatliv. Militären var den bästa tiden i mitt liv, men fortfarande bär jag med mig dessa minnen om utanförskap och otillräcklighet i gemenskapen i plutonen/stugan.

Här är berättelserna

Vi har delat in berättelserna i följande kategorier:

  • "Ett helvete" eftersom det vissa av er beskriver har pågått under en längre tid och inte endast handlar om enskilda personer som trakasserat.
  • "Rötägg" eftersom en del berättelser vittnar om att det varit enskilda personer som betett sig osakligt, trakasserat och mobbat.
  • "Tankar om utbildningen"eftersom många som skrivit in har haft förslag på hur utbildningen kan förbättras.
  • <3 värnplikt" eftersom många av er skrivit om era positiva upplevelser under värnpliktstiden.
  • "Gamla berättelser" eftersom många som gjort sin värnplikt för över 20 år sedan har skrivit in. Både militären, värnplikten och samhället i övrigt har förändrats så pass mycket att vi valt att placera äldre berättelser i en egen kategori.
  • Vi har anonymiserat alla berättelsers skribenter och de som eventuellt omnämns i berättelserna eftersom vi inte har kunnat faktakontrollera alla detaljer.
  • Vi publicerar berättelserna som vi anser att är journalistiskt sett motiverade att publicera.

  • Tycker du att din berättelse är placerad i fel kategori? Hör av dig till annica.lindstrom@yle.fi i så fall.

Nyligen publicerat - Fixa värnplikten