Hoppa till huvudinnehåll

Läsarberättelser om värnplikten: Tankar om utbildningen

Svenska Yle granskar värnplikten
Svenska Yle granskar värnplikten värnplikt,svenska yle granskar värnplikten

Svenska Yle har bett publiken att skicka in berättelser om osakligheter, trakasserier och mobbning i samband med värnplikten. I samband med det här har många också skickat in sina tankar om värnpliktsutbildningen. De inskickade texterna hittar du här. Skicka in din egen berättelse här.

Därför granskar Svenska Yle värnplikten

  • Svenska Yle granskar värnplikten tillsammans med publiken 2–27.9.2019.
  • Svenska Yle gör en granskning av värnplikten eftersom Försvarsmakten just nu ser över värnplikten. Reformarbetet kallas Utbildning 2020.
  • Dessutom är den allmänna värnplikten en central samhällelig och försvarspolitisk institution, som involverar tiotusentals ungdomar varje år. Att kritiskt granska hur den fungerar eller borde fungera är således en journalistiskt relevant frågeställning.
  • Vi kommer att belysa frågeställningar kring värnplikten ur många olika perspektiv.
  • I det första skedet efterlyser vi berättelser om mobbning, diskriminerande eller kränkande beteende som du utsatts för i samband med värnplikten. Vi garanterar anonymitet om du vill.
  • Finns det något annat du tycker vi borde rapportera om i samband med vår granskning? Hör av dig till annica.lindstrom@yle.fi.

33

2010-talet. Jag genomförde värnplikten nyligen och tjänstgjorde 165 dagar.

Inledningsvis kan jag klargöra att jag stöder och förstår försvarsmaktens syfte och uppgift att försvara Finland, vi behöver helt klart ett stridsdugligt försvar.

Tjänstgöringen inleddes med en 8 veckor lång grundperiod, som jag fortfarande ett år senare kan likna vid ett helvete på jorden. Dagliga utskällningar, förnedringar och hånskratt från undersergeanterna blandat med "huomio-rally" under fritiden och oändliga städgranskningar.

Det fanns ingen som helst möjlighet att slappna av under fritiden på grund av nervositeten för att bli bestraffad ifall man inte märkte att stugförmannen klivit in. Mycket närmre psykisk terror än så kommer man inte. Jag undrar vad dylikt uppträdande och hetsande har med en vettig militär utbildning att göra?

Genom att bli behandlad på det här viset tappade jag och vår pluton mycket snabbt motivationen att samarbeta och lyda order, vilket blev en ond cirkel. Vid besöksdagen efter vecka 1 fördes informationen om denna behandling fram till personalen, som därefter tog ett snack med undersergeanterna.

Förändringen varade ett par dagar och därefter var vi tillbaka i samma spår. Min stugförman var en av de människor jag aldrig kommer att glömma, en människa som med ren och skär illvilja skrek, härjade och såg ner på andra till den grad att dennes kolleger ogillade personen.

Stugförmannen fick åtskilliga raseriutbrott där denne boxade sitt skåp med full kraft åtskilliga gånger, samt skuffade omkring sängar med full vrede medan han skrek svordomar och könsord. Jag frågar mig varför en sådan människa tillåts vara i förmansposition och leda människor i strid?

Försvarsmakten bör bevisa att den faktiskt tar dessa saker på allvar, en person som uppvisar aggressionsproblem ska aldrig vara i ledande ställning.

Flera undersergeanter jag talat med har påpekat att de aldrig egentligen fick tillräcklig utbildning i hur man leder en grupp människor, vilket indikerar att de som utbildas till undersergeanter själva måste lära sig hur de vill leda gruppen. Det är mycket enkelt att leda en grupp med järnhand, men med tanke på försvarsmaktens uppgift är det inte det optimala. Ingen vill göra något extra för en ledare som inte visar att den respekterar sina underordnade.

Grundperioden är den som alla blivande beväringar fruktar, eftersom alla vet att du kommer bli illa behandlad. Efter grundperioden minskade den dåliga behandlingen, men fortsatte ändå.

Ett vanligt uttalande från undersergeanter och aspiranter är "vi hade det mycket värre". Att tänka så visar att den dåliga behandlingen eller den regelrätta mobbingen går i arv från kontingent till kontingent, utan att någon försöker stoppa den.

Försvarsmakten har precis alla de resurser som behövs för att stoppa allt vad heter jävleri och vandrande i reglementets gråzoner ifall de vill. På nolltid kan denna mycket dåliga tradition stoppas, beslutet kan endast tas av försvarsmakten själv.

Varför har då denna dåliga tradition fått fortsätta? Försvarsmakten visar att den både stöder och värnar om svinaktigt beteende genom att inte ta tag i saken. En intressant tanke är hur undersergeanter och aspiranter uppskattas av arbetsgivare som chefer, beter de sig likadant på arbetsplatserna senare i livet? Många undersergeanter är mycket bra ledare och beter sig som normala människor, men rötäggen smittar av sig på de övriga och bidrar till att en dålig tradition upprätthålls.

Försvarsmakten har vidtagit åtgärder sedan jag var i tjänst. Jag skrev respons vid alla tillfällen vi fick och förändringar har gjorts till det bättre vilket glädjer mig.

Ett stort problem som gör att det är svårt att övervaka och få en helhetsbild av sina egna rättigheter i militären är att varje byggnad, varje kompani, tillåts ha egna regler. Kompanichefen får bestämma egna regler, vilket förvirrar. Det du gör inne i en byggnad har absolut inget att göra med hur väl man kan försvara Finland, det möjliggör bara missbruket av makt till att få människor att göra onödiga saker.

Personalen bör också prickas och straffas för sina övertramp, en nära vän som ryckte in i början av 2019 beskrev hur kompanichefen under g-perioden lämnade en rad tom i klassrummet för att kunna gå på bordet och skrika rekryterna i ansiktet.

Allt detta har pågått år efter år, generation efter generation. Var ska vi dra en gräns? Jag har mycket svårt att tro att försvarsmakten lyckas göra en snabb förändring, detta har bevisats åtskilliga gånger, jag blir gärna överraskad av snabb förändring men då måste förändringen ske på alla plan, och faktiska åtgärder måste tas.

Min tjänstgöringstid förgylldes av att lära känna kamrater för livet, men överskuggades av dålig behandling och konstanta trakasserier, samt försvarsmaktens tydliga oförmåga och ovilja att ta tag i saken.

34

2010-talet. Gjorde frivillig militärtjänstgöring. Var grundperioden i granatkastarkompaniet, blev undersergeant i amfibieskolan och for sen tillbaka till granatkastarkompaniet.

Hade en bra stuga med största delen av kvinnorna, vi håller fortfarande kontakten och träffas. Upplevde varken från personalen eller de andra beväringarna någon form av mobbning. Vi hade ett roligt, lärorikt och passligt hajoo-år..

I de andra kompanierna gick det rykten om speciellt kvinnorna då vi är en så liten andel av beväringarna, men inget som skulle ha upplevts direkt upprörande.

Av någon anledning togs inga kvinnor in till militärpolislinjen från den kontigenten. När vår representant tog upp det på något möte fick sen nästa kontingent igen en kvinna. Överlag nöjd att jag tillbringade ett år där.

35

2000-talet. Upplevde min beväringstjänst som saklig och nyttig. Framför allt lärde jag mig hur jag själv och människor överlag beter sig under stress och press, och det är nåt som man alltid har nytta av i vardagen. Punktlighet och respekt, förståelse för vikten av hierarkier och auktoriteter. Ingen kedja är starkare än dess svagaste länk.

Fysiskt sett var det inte några problem även om jag absolut inte hade nån god kondition. Spännande att lära sig hantera olika vapen och skjuta. Jag tjänstgjorde som signalman i rörliga kustartilleriet vilket var en hyfsat teknisk utbildning, något som jag också haft nytta av i studier och arbetsliv.

Det fanns förstås rutiner som inte har nån krigsmässig betydelse, t.ex. minutiöst vikande av dagtäcke. "Kasernkrigande" som det kallas. Man måste också kunna se på saker ur en humoristisk synvinkel och inte ta det på så stort allvar. Upplevde ingen pennalism eller annat osakligt beteende.

36

2000-talet. Under min värnplikt var jag den enda som gjorde vapenfri tjänstgöring, vilket inte uppskattades av alla på brigaden. Många stamanställda och vissa beväringar avskyr civiltjänstgörare, vilket jag var i deras ögon för att jag inte bar på ett stormgevär. Civiltjänstgörare kan de undvika, men min närvaro var tydligen provocerande för vissa.

Ändå kom jag rätt lindrigt undan, med enstaka glåpord tidvis och att vissa stamanställda sökte efter en ursäkt att få skälla ut mig för något litet misstag.

Bara en gång fick jag en riktigt rabiat utskällning av en rasande officer, för att jag inte lyckades hålla det exakta avståndet på fem meter per beväring i ett led. Jag kunde tydligt se att jag var långt från den enda som inte höll avståndet korrekt och förstod att officeren med blodrött ansikte skrek på mig främst för att jag "satan tappat stägän". Just då var jag lite orolig att bli slagen, men jag svarade sakligt att jag inte tappat någonting utan var vapenfri. Sedan fick jag vara ifred från denna stamanställda och resten av dem nöjde sig med att kyligt undvika mig.

Som sagt kom jag lindrigt undan och hade en i stort sett trevlig värnplikt. Det hjälpte att min far gett mig råd att ta det hela med humor och att min förhandsuppfattning påverkar främst hur det känns. Dessutom saknade jag anonymitet på grund av min udda tjänstgöring, vilket tvingade mig till att få skinn på näsan och jag klarade mig bra.

37

2010-talet. Det jag störde mig mest på var att det fanns massor med ”ledare” som egentligen inte alls borde varit ledare. Jag tänker främst på undersergeanter och aspiranter, men även på stammisar.

Deras dåliga ledarmetoder (gapande och härjande) berodde oftast på att det var som en ond cirkel som bara snurrar på. De värsta ledarna hade troligtvis varit med om samma saker när de ryckte in. Onödigt gapande och härjande eller kanske varit mobbningsoffer tidigare och passa på att ge tillbaka när de fick makt.

Min favoritledare var en stammis som var en sergeant (blev befodrad när jag blev hemförlovad) med hård ledarstil. Men han var väldigt saklig och framför allt inget onödigt gapande. Man lyssna på honom utan att han behövde höja rösten. De sämre ledarna som skrek bara för att de kunde tog man inte på allvar i slutändan.

Jag såg inte fram emot att rycka in och tycker att det var ett massa onödigt man höll på med i slutändan skåpgranskningen, pinkka-punkka-granskning etc.

Men jag är glad att jag varit där och har också många fina minnen och framför allt fick åtminstone jag många nya vänner där som jag aldrig hade träffat annars. Jag har faktiskt väntat och sett fram emot att att bli kallad på reservistövning men ännu har det inte kommit någon inbjudan.

38

2000-talet Under min militärtjänstgöring såg jag nog inga direkta felaktigheter. Inte av personalen i alla fall. Om det var fråga om bestraffningar så var de kollektiva och berodde inte på en person, utan gruppens beteende. Det var också bara fysiska, d.v.s. spring runt ett träd och tillbaka, eller en omväg vid marscher.

Sedan kan man diskutera några situationer beväringar emellan. Men det var inte heller direkt mobbande, utan isolerade situationer där bägaren helt enkelt rann över. Och med det menar jag inte fysiska påhopp. Det var muntliga gräl.

39

2000-talet. Nej, jag skulle inte säga att jag var med om diskriminering eller mobbning. En del utbildare, som inte kanske är mogna för ledarskap, kan förvisso göra livet surt för beväringarna. Här borde försvarsmakten använda sig av metoder där man utvärderar ledarskapsförmågan, precis som i företagslivet, och utbilda utbildarna i ledarskap.

Ledarskap är inte bara ”chain of command”. Å andra sidan är man kanske också för sensitiva i dagens samhälle. En väloljad styrka skapas genom gemensamma och kollektiva händelser, varav lite ”spaka” nu och då hör till. Jag har kolleger som gjort armen i Sydkorea, Ryssland och Pakistan. Mina berättelser lämnar jag oberättade i deras sällskap.

40

2010-talet. Har inte personligen blivit mobbad och haft turen att själv ha väldigt sakliga och bra närmsta förmän, men de ja reagerat på är hur stor del av utbildningen som går ut på att skrämma upp de stackars "mullina", med hot om förundersökning och de ena och de andra.

Samt också hur de verkar vara helt okej att högre militärgrader berättar rena och skära lögner åt rekryterna de första dagarna. Sen irriterar det också något otroligt när varje undersergeant verkar ha sin egen uppfattning om regler, och åtminstone de första veckorna kändes förjävliga när man gjorde fel hur man än gjorde.

41

2000-talet. Någon direkt mobbning eller diskriminering upplevde jag aldrig, åtminstone inte riktad mot mig som person. Det som jag däremot flera gånger reflekterade över var försvarsmaktens förmåga att välja personer till underofficersutbildning som var totalt olämpade för uppgiften. Det här märktes i deras sätt att leda, som oftast tog uttryck i form av skrikande, gormande och gruppbestraffning.

42

2010-talet. Jag genomförde min militärtjänst på Nylands brigad i Dragsvik var jag utbildades till underofficer på kustjägarlinjen.

Utbildningen var hård och krävande, men gav färdigheter och nyttiga kunskaper för vuxenlivet. Visserligen kräver militärtjänsten att man utvecklar lite "skinn på näsan" och inte tar allt som sägs och görs så himla personligt. Jag kan förstå att vissa människor som har problem med att ta order och är vana att göra allt i livet som dem själv vill inte trivs i det militära.

Personligen tycker jag militären är en bra reality-check, man får lära sig att man kanske inte är världens mittpunkt i alla fall. Finns det problem gällande mobbning och att folk retas i det militära? Som på vilken annan arbetsplats som helst, självklart.

En del får man helt enkelt bara lära sig att ta, men om det sker riktiga övertramp så reagerar nog personalen, både stam- och värnpliktiga starkt.

In alles så är vår värnplikt ett fungerande system (även om jag personligen tycker att samtliga kön borde inkluderas i det nuvarande systemet). Militären ger vänner, minnen och färdigheter för livet på ett helt annat sätt än civiltjänsten gör.

43

2010-talet. Militärtjänsen var en bra upplevelse för mig. Militärtjänsten i Finland tycker jag är en viktig utbildning för alla män, man får lite ryggrad och kan också lära sig nya viktiga saker, framför allt är det viktigt för många att komma bort från den bekväma vardagen och få lite självständighet och ansvar.

44

1990-talet. Visst förekom det sådant som kunde klassas som mobbning, men lite måste man tåla. Fysiskt våld ska såklart inte tolereras.

Det är ju ett faktum, att i "skarpa" situationer, så måste alla fungera utan att blinka, ingen tid för diskussion om något ska utföras. Vi hade en utbildare som sa det ganska bra tycker jag. " Ifall ni får order att klättra upp i ett träd med arslet först, ska ni göra det, men sedan efteråt får den som gett den ordern med mej att göra"

45

2000-talet. Jag upplevde inte direkt någon "mobbning" av varken gruppchefer/officerer eller kamrater.

Däremot kunde utbildarna vara extremt hårda, och de gjorde klart för en att om man inte presterade saker och ting inom tidsramen så blev det bara ännu mer "fittigare" för en själv när nästa sak skulle göras.

Det kunde finnas vissa chefer som helt klart såg ner på en eftersom man hade fått en dålig start med chefen på grund av att man hade gjort bort sig på något sätt. Men det har nog mest blivit en bra läxa för livet efteråt. Det fanns med andra ord en väldigt elitisk atmosfär där, men upplevde ingen direkt mobbning mot varken mig eller nån annan specifik person. När det gäller kamraterna kunde det möjligen finnas en retsam attityd mellan oss österbottningar och nylänningarna.

46

2000-talet. Det kom inte på tal att komma ut ur skåpet i militären. Undantaget en annan bög i samma kompani. Skämten haglade väl inte precis, men folk slängde ur sig en del antydningar, också stammisarna, om att homosexualitet var något ovälkommet.

Som mer introvert person kändes det ibland jobbigt att inte passa in i gruppen, särskilt under specialutbildningsperioden, då stugeliten hade en lite grövre jargong.

Själva utbildningen klarade jag fint genom att alltid göra så gott jag kunde och inte sticka ut ur mängden. Nu efteråt ser jag positivt tillbaka på militärtjänstgöringen. Det var mer avslappnad stämning i den sista stugan under T-perioden. Och särskilt terrängövningarna har gett många värdefulla kunskaper och färdigheter för hela livet.

47

2010-talet. Överlag upplever jag att militärtjänstgöringen var allmännyttig. Mycket handla om att skapa rutiner, och att se in på detaljer. Men i slutändan minns jag enbart det roliga från tiden där.

Visserligen känns 347 dygn som en lång tid i militären, men samtidigt gick det väldigt snabbt, och när jag nu blickar tillbaka har jag svårt att föreställa mig att jag faktiskt var där ett helt år.

Jag hade turen att få tjänstgöra med många kunniga, och vettiga människor. Men samtidigt fick man se den andra biten av kakan, det som upplevdes som människor som har valt yrket på bas av att man får ropa med hög röst och identifiera misstag.

Jag hoppas att all personal i militären i framtiden får metoder för att kunna arbeta med olika slags beväringar, detta skulle göra tjänstgöringen bättre och trevligare för alla parter. Alla har vi olika behov, men i dagsläget är det svårt att identifiera den "mänskliga faktorn" då allting ses som kompanier, plutoner och grupper. Den enskilda individen försvinner i den stora massan.

Det absolut jobbigaste för mig gällande militärtjänstgöringen har varit reservistövningarna. Några kan se det som en slags "merit" då man blir inkallad att öva ofta, att man är en viktig del av pusslet. Själv upplever jag att det är jobbigt och tungt att lägga vardagen, arbetet och familjen på paus för att fara på ännu ett läger.

Jag förstår den grundläggande idén i att kalla in folk för att repetera, men önskar innerligen att försvarsmakten skulle kartlägga hur intressant detta är för de som deltar. På detta vis får de deltagare som är motiverade, och som ser fram emot att få komma tillbaka till militären och öva.

48

2010-talet. Jag hade personligen en helt okej erfarenhet och har goda minnen. Jag upplevde att pimsning (mobbning) togs seriöst av personalen. På min enhet var personalen också strängt emot diskriminering.

Något som fortfarande upprör mig är att beväringar ska ibland vara servitörer till fester vid officersmässen. En kamrat som hade varit och servera sade att en av gästerna (inte officerare) hade under festen gripit en beväring i baken, även om de andra var upprörda ville han inte göra något åt saken.

Det som stör mest är hur beväringar tvingas vara servitörer i dessa fester som inte på något sätt har något med militärtjänsten att göra.

Dessutom sker vissa av festerna på kvällen och slutar sent vilket betyder att beväringarna missar sin kvällsfritid och får onödig sömnbrist. Av någon mystisk orsak tas det inte tillräckligt seriöst av personalen (annat än chaufförenas sömn, för att förhindra olyckor).

En annan sak relaterad till sömnbrist är att beväringar ska dejourera enheten 24/7 (när det finns människor där) vilket är helt acceptabelt (med tanke på att vapen lagras i enheterna, ordning och reda bland många människor och så vidare). Det som inte är ok är att dejourerings turerna kan delas ojämnlikt ut eftersom en skrivare (som är beväring) ska planera turerna. Till exempel kan det leda till att skrivarens vänner får bättre turer, ovänner sämre turer till exempel veckoslutsdejour istället för permission.

Annat som upprörde mig var att beväringar med specialdieter ibland (speciellt på övningar/läger) blev utan mat. Jag misstänker att de beväringarna som gjorde maten till övningarna ville uttrycka sina personliga åsikter genom att inte vara noggranna med specialdiet maten.

49

2010-talet. Älskade militären. Fick vänner för livet som jag fortfarande träffar årligen. Kamratskapen går inte att beskriva. Jag tvivlar på att man någonstans i civilen kan bli lika nära vänner på en så kort tid. Detta tror jag orsakas av de tunga omständigheter man går igenom tillsammans. Banden skulle knappast blivit lika starka mellan oss om vi inte tvingats göra tunga/otrevliga saker tillsammans.

50

2010-talet. Jag inledde tjänstgöringen med fördomar om ojämlikhet och mobbning (speciellt angående kvinnlig tjänstgöring). Såhär efter några månader kan jag säga att jag är positivt överraskad av det sakliga bemötande och kamratskap jag fått uppleva.

Under hela min skoltid har jag varit mobbad på ett eller annat sätt. Den jämlikhet jag fått uppleva beväringar emellan har varit otrolig.

Det enda negativa jag har att komma med är undersergeanternas inlärningsmetoder och avsaknad av säkerhetstänk det har uppstått många farliga situationer som kunde förhindrats med tydliga säkerhetsföreskrifter.

Till exempel att man poängterar att göra saker snabbt men ändå säkert så att ingen skadas. Söka igenom utbildningsområdet före en utbildning påbörjas. I mitt fall har det funnits vassa föremål i terrängen.

51

2000-talet. Största problemet för försvarsmakten är att välja lämpliga kandidater för ledarskapsutbildning. På min tid var det i huvudsak frivilliga som ville gå ledarskapsutbildningen, tyvärr var en betydande del av dessa frivilliga långt ifrån lämpade för ledarskapsuppgifter.

Detta problem gäller ju samhället i stort, inte enbart försvarsmakten. Hur hitta och motivera lämpliga individer för ledarskapsutbildningar?

Här är berättelserna

Vi har delat in berättelserna i följande kategorier:

  • "Ett helvete" eftersom det vissa av er beskriver har pågått under en längre tid och inte endast handlar om enskilda personer som trakasserat.
  • "Rötägg" eftersom en del berättelser vittnar om att det varit enskilda personer som betett sig osakligt, trakasserat och mobbat.
  • "Tankar om utbildningen"eftersom många som skrivit in har haft förslag på hur utbildningen kan förbättras.
  • <3 värnplikt" eftersom många av er skrivit om era positiva upplevelser under värnpliktstiden.
  • "Gamla berättelser" eftersom många som gjort sin värnplikt för över 20 år sedan har skrivit in. Både militären, värnplikten och samhället i övrigt har förändrats så pass mycket att vi valt att placera äldre berättelser i en egen kategori.
  • Vi har anonymiserat alla berättelsers skribenter och de som eventuellt omnämns i berättelserna eftersom vi inte har kunnat faktakontrollera alla detaljer.
  • Vi publicerar berättelserna som vi anser att är journalistiskt sett motiverade att publicera.

  • Tycker du att din berättelse är placerad i fel kategori? Hör av dig till annica.lindstrom@yle.fi i så fall.

Nyligen publicerat - Fixa värnplikten