Hoppa till huvudinnehåll

Teater: Dockorna förstärker det mesta i Wasa Teaters Spelman på taket

Tre skådespelare för manstora dockor i Spelman på taket på Wasa teater.
Dockorna är komiska, men förstärker också andra känslor i Spelman på taket. Tre skådespelare för manstora dockor i Spelman på taket på Wasa teater. Bild: Wasa teater/Frank A. Unger Wasa teater,Spelman på taket

Ensemblen får förstärkning av uttrycksfulla dockor när nyrenoverade Wasa Teater bjuder in till Spelman på taket. Ibland finns dockorna där för komisk effekt, men de förstärker även andra känslor, skriver Elin Willows.

Spelman på taket är en musikal som sedan den skrevs 1964 (efter boken om Tevje, mjölkutköraren som skrevs redan 1894) sätts upp med jämna mellanrum. På Wasa Teaters scen är det andra gången den tar plats.

Upplägget, för den som inte känner till det, är följande: Tevje, en mjölkutkörare, bor i en judisk (uppdiktad) by, shtetl, Anatevka. Året är 1905, i Ryssland. Tevje har en familj bestående av frun Golde och fem döttrar.

Familjen är fattig och hoppas på rika män till döttrarna, när pjäsen börjar främst till Tzeitel, den äldsta dottern. Det är här vi börjar.

Dockförstärkning

De som har sett musikalen någon gång minns säkert öppningsscenen. En spelman sitter på ett tak och spelar. I Wasa Teaters uppsättning finns inget tak och Alexei Meidzof, violinisten, går istället ner för en låg trappa när Tevje (Mats Holmqvist) kommer in och börjar den berömda monologen om att alla i Anatevka är spelmän på taket, och att anledningen att de kan hålla balansen är tradition, tradizie. Här kommer resten av ensemblen in, tolv stycken människor är de totalt på scen, och inledningsnumret börjar.

Det är vanligt att ensemblen är stor i Spelman på taket, men Wasa Teaters stora scen är inte väldigt stor, så det blir ändå ganska fullt på scenen när alla tolv skådespelare dansar.

Snart fylls också ensemblen på, för nu plockas dockorna fram.

Dockorna som ungefär kan beskrivas som mansstora fast utan underkropp. De får liv med hjälp av varsin skådespelare som för dockans mun och ena hand.

I början ger dockorna upphov till en hel del skratt, inte främst på grund av sina karikatyrliknande utseenden, utan på grund av att de ofta har de roliga replikerna, och att de dessutom med sin uppsyn och sina röster förstärker det roliga.

Dessutom är särskilt början av Spelman på taket rolig. Det handlar ofta om galghumor, det svåra livet i Anatevka måste helt enkelt levas med en stor dos komik, annars orkar man inte.

Den första scenen är också en av föreställningens bästa, för här kommer ensemblens röster till sin rätt. Alla kan sjunga, och i första scenen blir det tydligt hur väl samspelet fungerar. Rösterna, rörelserna, allt sitter.

Kampen mellan traditionen och förändringen, den är alltid aktuell.

Äktenskap

Ett tema i musikalen är att hitta män till de fem döttrarna, men främst de tre äldsta, särskilt eftersom de två yngsta är så små, rent bokstavligt talat. De är två mindre dockor som mest tillför komik.

Redan i första scenen har vi förstått att män hittas åt döttrar, det är ingenting de hittar själva, åtminstone inte borde göra.

Det är inte heller svårt att förstå utifrån öppningsnumret Traditzie att det är här den stora konflikten ligger, mellan just traditionen och förändringen, samhällsutvecklingen.

Scen ur Spelman på taket med de tre systrarna Tzeitel, Hodel och Chava. På Wasa teater.
Hodel (Sannah Nedergård), Tzeitel (Ksenia Timoschenko) och Chava (Astrid Stenberg). Scen ur Spelman på taket med de tre systrarna Tzeitel, Hodel och Chava. På Wasa teater. Bild: Wasa teater/Frank A. Unger Wasa teater,Spelman på taket

De tre döttrarna Tzeitel (Ksenia Timoshenko), Hodel (Sannah Nedergård) och Chava (Astrid Stenberg) är rädda för vilken man som ska tilldelas dem.

Med rätta, förstår vi, när Tzeitel plötsligt är bortlovad till den mycket äldre slaktaren Lazar (en docka, i huvudsak spelad av Jonas Bergqvist).

Men saker förändras, det är som sagt det stora temat. Tevje får via var och en av sina döttrar ifrågasätta sina värderingar och prioriteringar, och han gör det bra.

Publiken är där, mitt inne i hans tvivel, med temat från Tradizie spökande i bakgrunden.

Det är i mångt och mycket Mats Holmqvists pjäs. Inte bara på grund av hans insats, utan också för att musikalen är skriven så. Det är han som får symbolisera ett folk under tider av förändring.

Stor konstapel

Men det är inte bara döttrarnas frigörelse som ställer till det i Spelman på taket. Vi befinner oss alltså i Ryssland i början av 1900-talet, inte en helt trygg plats att vara jude på, minst sagt.

Judar förföljs och utsätts för pogromer. Om det ryska inte fanns, förstår man, skulle det fattiga, usla livet ändå vara lite mer drägligt.

Men det ryska är närvarande, allra tydligast blir det i form av föreställningens största docka. Konstapeln (spelad av bland annat Tom Salminen och Jonas Bergqvist) blir med sin tremetersfigur ett skrämmande inslag.

Konstapeln som tyst, Mårranlikt, kommer in i det dagliga livet i Anatevka då och då, oannonserad, och med sin mäktiga gestalt sprider en iskyla.

Det är här, och på några ställen till, (som jag vill lämna okommenterade bland annat för överraskningseffektens skull) som dockornas storslagenhet blir tydlig. Det är så här de ska användas!

Livemusik

För koreografin står Miguel-Angel Fernandez som har lyckats använda utrymmet på scenen och göra dansnumren fartfyllda.

Den judiska klezmermusiken kräver sin dans, och ofta är dockorna med i danserna.

Scen med bröllopspar från Spelman på taker på Wasa teater.
Bröllop i Spelman på taket. Scen med bröllopspar från Spelman på taker på Wasa teater. Bild: Wasa teater/Frank A. Unger Wasa teater,Spelman på taket

I en bröllopsscen, blir det mycket dans. På gränsen till för mycket, kan tyckas, vad driver nu föreställningen framåt? Men så står plötsligt konstapeln där, och kontrasterna är plötsligt så väldigt uppenbara.

Musiken spelas live, något vi i publiken bara får se de stunder när Alexei Meidzofs spelman är med. Hade man haft mer utrymme hade det inte skadat att integrera musikerna.

Annars är musiken sömlöst integrerad, koreografin likaså. Det mesta känns genomarbetat i Markus Virtas regi.

Aktuell?

Spelman på taket har kunnat leva vidare av många anledningar. Den välkända musiken går inte ur tiden, Om jag var en rik man, (som låten heter i den översättning Wasa Teater spelar, av Gösta Bernhard, i Ola Nilssons översättning heter hitlåten Om jag hade pengar) som väl får anses vara den mest kända, men också Tradizie och många av de andra låtarna åldras bra.

Men är inte många av de frågor Tevje måste ställa sig inaktuella här, i dag? Nej, och om man tycker det så kan de ändå översättas till vår tid, även om det på scenen är just äktenskap det handlar om.

Teman som kvinnlig frigörelse, rasism, maskulinitet i kris är viktiga frågor också i dag. Och kampen mellan traditionen och förändringen, den är alltid aktuell.

Scen med Tevje ur Spelman på taket på Wasa teater.
Mats Holmqvist som Tevje. Scen med Tevje ur Spelman på taket på Wasa teater. Bild: Wasa teater/Frank A. Unger Wasa teater,Spelman på taket

Men visst är det också bra/roligt/skönt om den klassiska musikalen, som säkert många i publiken redan sett, har någonting nytt att bjuda på. Uppdateringen här får sägas vara dockorna.

De som i början av pjäsen retar mig något, ska de bara finnas där som comic relief, alltså komiska avbrott? Men som sedan visar, gång på gång, att så inte är fallet.

I slutscenen visas dockornas kanske bästa insats.

De som varit så levande under hela föreställningen, får nu en annan roll, en för oss med facit på deras framtid, den judiska framtiden i början av 1900-talets Europa, blir dramatisk.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje