Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Baggarna förökar sig i Ulla Donners träffsäkra Skiten

Närbild på bokpärmen till Ulla Donners seriebok Skiten.
Efter debuten Spleenish kommer nu Skiten. Närbild på bokpärmen till Ulla Donners seriebok Skiten. Bild: Ulla Donner bokomslag,ulla donner

Ulla Donner bevisade i och med debuten Spleenish (2017) att hon är ett namn att räkna med då det kommer till att behärska det ädla serietecknandets konst. Med en klar grafisk skärpa och ett sinne för humor och självinsikt, banade hon väg för en stil som varken haltar eller ber om ursäkt.

Nu är Donner aktuell med sin andra serieroman, som bär det alldeles strålande namnet Skiten.

Föreställ er alla redaktörer och läsare som i denna stund ber om att få låna/recensera/köpa Skiten och hur vi alla passar på att göra oss lustiga över det. Jag undrar om inte Donner har varit fyndig nog att föreställa sig att det är precis så här det ska gå till.

Myllrande krogatmosfär späckad med aktuella frågeställningar

Den nyutexaminerade, snart 30-någonting-åriga kvinna som rör sig i de hippa reklam- och designkretsarna i vilka folk går med Jacques Cousteau-mössor och där möten med män ofta ter sig som tragikomiska farser, känner högst antagligen igen sig i den atmosfär som Donner målar upp.

Detalj från Ulla Donners seriebok Skiten.
Det är ingen brist på självinsikterna och -tvivlet för de unga karaktärerna i Skiten. Detalj från Ulla Donners seriebok Skiten. Bild: Ulla Donner seriealbum,ulla donner

I början landar vi i ett kontorslandskap där arbetsbord och stolar har lagts undan för att ”framhäva byråns informella stämning och göra arbetsflödet mer organiskt.”

Där sitter de anställda på Dream Hackers Disruption Agency och smider reklamkampanjen till världens första potatisproteinbaserade korv. Chefen, som inte vill kalla sig chef (”här på DHDA är vi alla vänner”) ber de anställda tjejerna ”gå hem och unna sig en löprunda och en god kopp thée.”

Istället för att gå hem, går de på after work, och frågorna dyker genast upp. Det visar sig att potatisproteinet egentligen härstammar från coloradobaggar, vilket upprör en av de anställda.

”Det måste gå att välja annat! Det kan inte vara för mycket begärt att kunna leva utan att fullständigt skita ner allting.”
”Jaja. Säg till när du hittar portalen till den alternativa världen du föreställer dig, så är jag den första att träda genom den.”

Donner dukar upp och så drar hon undan duken

Skiten ett konstant flöde av idéer och kommentarer. Det finns knappt någon sida som inte innehåller någon form av underfundig samhällskritik eller träffsäker beskrivning av populärkulturella fenomen.

Skiten är så där som livet ofta numera är – när man har stött på en knivig fråga som kräver ställningstagande, så står någon och bjuder på gratis yoghurt på stan och så är problemet, för en stund, ur världen.

På krogen finns avkopplingen, ölen och vännerna men också tankarna på det förflutna, på framtiden, de sliskiga männen som dyker upp med sina haranger ur ingenstans och lockelsen att spola ner sig själv i toaletten.

Donner dukar upp och så drar hon undan duken. Äkta, ocensurerade känslor glimtar till för att strax därpå tappa sin genomslagskraft då någon avfärdar dem som floskler.

Som läsare följer man häpet med, medan coloradobaggarna förökar sig sida efter sida. Till sist sitter tjejerna på en bänk och äter sin egen brandade potatisproteinkorv medan folk vadar förbi i ett hav av coloradobaggar.

Detalj från Ulla Donners seriebok Skiten.
Coloradobaggarna förökar sig hejdlöst i Skiten. Detalj från Ulla Donners seriebok Skiten. Bild: Ulla Donner seriealbum,ulla donner

Digert arbete bakom serietecknandet

Jag tror inte att det är så många som förstår vilket arbete som krävs för att få till stånd en fungerande serieroman.

Förutom att dialogerna ska fungera och vara underhållande, så ska också pratbubblorna placeras så de läses i rätt ordning, plus att det hela ska paketeras in i en estetisk omgivning.

Det här behärskar Donner alldeles galant och hon kan tveklöst ställa sig i samma skara som de svenska serietecknare som under de senaste åren har dragit fram som en uppfriskande virvelvind av knivskarp samhällskritik ur ett kvinnligt perspektiv: Exempelvis Sara Granér, Ellen Ekman och Lina Neidestam, för att nämna några.

Donners minimalistiska och rena, grafiska uttryck känns väldigt i tiden, samtidigt som det är relativt originellt.

Hennes serietecknande har verkligen poänger, en språklig skärpa och bjuder på situationer och frågeställningar som är beskrivande för den tid vi lever i. Det är med nöje som jag kan konstatera att även Svenskfinland har någon som erbjuder ett skapande på den här nivån.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje