Hoppa till huvudinnehåll

Kommentar: Klimatpanelens senaste rapport handlar allt mer om det som händer, inte det som kommer att hända

En bild av jorden med Marcus Rosenlunds kommentarstämpel.
En bild av jorden med Marcus Rosenlunds kommentarstämpel. Marcus Rosenlund

Det stigande, allt varmare och surare havet är i fokus för klimatpanelens senaste specialrapport. Och vi sitter alla i samma båt på det havet.

Den senaste rapporten från FN:s klimatpanel IPCC är den tredje i en trilogi av specialrapporter, av vilka den första kom i fjol. Den kretsade kring vikten att hålla uppvärmningen under 1,5 grader Celsius. Den andra rapporten kom tidigare i år och handlade om klimatförändringens inverkan på landområdena.

Specialrapport nummer tre har havet och kryosfären (isen i alla dess former, och snön) som tema. Och vi kan ju säga som så att den är något av en kalldusch. En salt sådan.

Det här är inte en rapport som varnar för vad som händer om vi inte får ändan ur vagnen och vi går över den där 1,5 graders gränsen - eller jo, det gör den också - men det här är först och främst en rapport som slår fast vad som redan nu händer. Och vad som kommer att hända härnäst.

Jag upprepar: vi snackar huvudsakligen inte om vad som kommer att hända OM … Vi snackar om vad som kommer att hända i vilket fall som helst. Och, som sagt, det som redan pågår.

Det handlar alltså allt mindre om hur vi kan motverka klimatförändringen, och allt mer om att vi får lov att anpassa oss till den. Så gott vi kan.

Del tre i trilogin är helt klart den mest lakoniska. Det är inte så lite “håll i hatten” mellan raderna här.

"Havets värmeböljor"

Det blir också nästan lyriskt stundvis: IPCC introducerar (för de ännu oinvigda) till exempel begrepp som “marine heatwaves”, perioder av mycket höga yttemperaturer, som har blivit och blir allt vanligare och intensivare.

Havets värmeböljor och den accelererande is- samt snösmältningen är saker som vi kan observera redan nu, och de beror inte på vad vi kommer att släppa ut, de beror på de utsläpp som redan har skett, och som sker medan du läser det här.

Att läget inte redan nu är så mycket värre beror uttryckligen på vattnet, som täcker 71 procent av vår planets yta (och tio procent av landytan i form av is och snö). Havet har hittills offrat sig för oss och låtit oss komma undan med mycket.

90 procent av överskottsvärmen som har ackumulerats sedan 1970 har tagits upp av oceanerna. Det motsvarar en atombomb av Hiroshimaklassen som exploderar i havets djup varje sekund. Bara några enstaka procent av värmen har blivit kvar i atmosfären, resten finns där nere i oceanerna.

För att använda en jämförelse från sjöfarten: tänk på havet som en enorm oljetanker. En sådan vänder inte på en femöring. Styrmannen kan hänga på rodret med hela sin vikt, men fartyget kommer ändå att fortsätta rakt framåt en lång tid.

Men sedan då det en gång börjar svänga, kommer det också att fortsätta svänga ett bra tag framåt. Och svängningen kommer att bli allt brantare.

Berör alla på jorden

På samma vis har också haven värmts upp med en takt som har mer än fördubblats sedan 1993, enligt rapporten. Och också om vi mot förmodan tvärt skulle upphöra med alla utsläpp av växthusgaser i dag, så skulle utvecklingen fortsätta i flera årtionden eller rentav århundraden, lite beroende på vad vi gör härnäst.

Och alla sitter vi i samma båt, liksom. Som klimatpanelen konstaterar i sin rapport, alla människor som lever på jorden just nu är direkt eller indirekt beroende av havet och ekosystemen som det uppehåller.

Vi är också alla mer eller mindre beroende av kryosfären, alltså isen och snön, som innehåller nästan 70 procent av allt sötvatten på jorden.

Den smältande kryosfären, och miljöförändringarna som det för med sig, är av ett speciellt stort intresse för oss som bor här uppe norr om den sextionde breddgraden. Framför allt dem som bor norr om polcirkeln, där fyra miljoner människor har sina permanenta hem just nu. Arktis hör till de områden på jorden som värms upp fortast av alla.

Det här är problematiskt, inte minst med tanke på den arktiska permafrosten, som i praktiken fungerar som ett lock som innesluter hiskeliga mängder fruset kol. Med nuvarande utsläppstakt kan 70 procent av locket töa fram till sekelskiftet.

Havet stiger fortare

Men det som händer med den arktiska isen berör självklart även dem som bor längre söderut. Mellan åren 2006 och 2015 förlorade bara Grönland en mängd is som motsvarar 2 500 iskuber med en kilometer långa sidor. Antarktis, speciellt det sårbara västantarktiska istäcket, bidrog med ytterligare nästan 1 400 kuber.
Allt det här har bidragit till att de globala havsnivåerna just nu stiger dubbelt fortare än under 1900-talet, och takten accelererar, enligt IPCC:s rapport.

Klimatpanelen räknar med att havsnivåerna kan komma att stiga med mellan 60 och 110 centimeter innan det här århundradet är slut. Och det är bara medelnivån: de allt intensivare stormarna med sina brutala stormfloder förvärrar sedan läget ytterligare.

Det här, i kombination med försurningen och det stryk som havets ekosystem tar - korallreven samt bestånden av fisk och plankton med mera - innebär trubbel i en massiv skala, inte minst för de cirka 680 miljoner människor som redan nu bor på jordens låglänta kustområden, floddeltan och liknande.

För oss här i norr kommer utvecklingen mot allt blötare och svartare vintrar att fortsätta, men här finns det en joker i leken: Golfströmmen kommer enligt rapporten att fortsätta försvagas under det innevarande århundradet, och det kan tidvis, åtminstone på kort sikt, till och med leda till kallare vintrar på våra breddgrader.

Havet, livets A och O

Som sammanfattning: ur hav är vi komna, till hav skall vi åter varda. Livets historia på jorden började med havet och slutar på ett eller annat sätt med havet. Allt levande på jorden är och förblir beroende av hur jordens vatten i alla dess former mår. FN:s klimatpanel gör det här väldigt tydligt i sin senaste specialrapport.

Rapporten konstaterar alltså torrt att det brådskar om vi tror att vi ska ha någon chans att påverka ens den bit som vi överhuvudtaget kan påverka längre. Det gör den med den unisona rösten från de mer än hundra forskare från trettio länder som har plöjt igenom mer än 7 000 forskningsrapporter,

Hur många som kommer att dra rätt sorts slutsatser av det här är sedan en annan femma, men åtminstone kommer vi inte kunna skylla på att vi inte visste, sedan när våra barns generation bankar på dörren och vill veta vad som hände med deras framtid.

Läs också

Vetenskap

Nyligen publicerat - Vetenskap