Hoppa till huvudinnehåll

Seriös konst eller ytligt fluff - varför väcker musikaler så starka känslor?

Ensemblen i Les Misérables på Åbo Svenska Teater
Dramatiskt värre. Les Misérables sattes upp på Åbo svenska teater år 2010. Ensemblen i Les Misérables på Åbo Svenska Teater Bild: Åbo Svenska Teater Les Misérables (film),Åbo Svenska Teater,les miserables

När en teater väljer att hoppa på musikaltåget kommer kritiken ofta som ett brev på posten. Bara betydligt snabbare. Och detta trots att flera av vår tids största musikalframgångar bygger på viktiga frågor och respekterade förlagor.

Det finns fortfarande en grundmurad uppfattning om att musikaler är den sista utposten för ett teaterhus i kris. När ingenting annat drar sättet man upp Sound of Music eller något annat så kallat ”säkert kort”.

En gång till.

För att publiken förväntas vilja ha det den sett förut. För att publiken förväntas vilja bli glad. Framförallt det sistnämnda.

Underhållning och glädje anses nämligen påfallande ofta gå hand i hand. För vem tycker väl inte att det är roligt när proffsiga människor brister ut i sång?

Men hur förklarar man då framgångar som Les Misérables eller Kristina från Duvemåla?

Uppsättningar som tvingar den mest härdade att hala fram näsdukspaketet.

I begynnelsen var berättelsen

En sak man lätt glömmer är att musikalen i likhet med alla andra genrer innehåller mängder av olika spår. Mängder av olika tonarter och stilgrepp.

Det finns komedier som doftar operett, dramer insvepta i sagoskimmer, dansbetonade energkickar och helheter som mest påminner om lapptäcken som tråcklats ihop av kända låtar.

Den unga Donna dansar med sina bästa väninnor Tanya och Rosie.
Ett Abba-lapptäcke. Hittills har låtarna räckt till två filmversioner - här "Mamma Mia: Here We Go Again!". Den unga Donna dansar med sina bästa väninnor Tanya och Rosie. Bild: Universal Pictures Mamma Mia! Here We Go Again,Jessica Keenan Wynn,Alexa Davies,Lily James

Och så finns det musikaler som bärs upp av en stark berättelse. Musikaler vars gestalter tampas med de stora frågorna. Om tro och tvivel. Hopp och förtvivlan.

Skuld och nåd.

Det här är musikaler som placerar in den lilla människan i de stora sammanhangen. Låter henne spegla samhälleliga omvälvningar. Avteckna sig mot bakgrunden av olika omständigheter.

Litteraturen får nytt liv

När Victor Hugo på 1860-talet skrev fram den plågade Jean Valjean tänkte han sig knappast att denne en dag skulle sjunga fram sin vånda.

Filmplanschen till Les Misérables.
Upprepad succé. Les Misérables har haft framgång både på teater och bio. Filmplanschen till Les Misérables. Bild: Finnkino / Les Miserables Les Misérables (film),les miserables

Men frågan är om historien om samhällets olycksbarn någonsin haft större genomslagskraft än då den framförts på scenen - eller på vita duken?

Själv var jag arton när jag såg scenuppsättningen av Les Misérables i London 1988 - och jag glömmer det aldrig. Varje ton träffade mig mitt i hjärtat medan de laddade textraderna etsade sig fast någonstans i hjärnbalken.

Do you hear the people sing? Singing the song of angry men? It is the music of a people who will not be slaves again!

Kan ni höra folkets sång, sången om unga arga män? Det är den sången som förkunnar - du blir aldrig slav igen!

Plötsligt kändes franska revolutionen relevant. Eftersom Hugos berättelse är så mångbottnad att den förmår resa genom tid och rum.

Starka gestalter

Starka storyn i all ära – men vad vore de utan karaktärer man bryr sig om?

Det var med andra ord genialiskt av Björn Ulvaeus och Benny Andersson att destillera ner Vilhelm Mobergs Utvandrar-epos till en enda stark huvudperson: Kristina.

Kristina från Duvemåla
Jag gungar i högsta grenen. Maria Ylipää som Kristina på Svenska Teatern 2012. Kristina från Duvemåla Bild: Svenska Teatern Musikal,kristina från duvemåla

Kristina som tvingas lämna sin hembygd för det okända i det nya landet. Kristina vars saknad och umbäranden man kan förstå även om man lever i en annan tid.

För att hennes smärta är tidlös, påtaglig, stark.

När hon sjunger till den Gud hon anser att måste finnas är det omöjligt att inte bli berörd. Det spelar ingen roll om man är troende eller inte – poängen är att det är mänskligt att känna ett behov av mening.

Även mindre rollkaraktärer kan via musiken få liv på ett helt annat sätt än de haft förutsättningar till i sin litterära form.

När Anne Hathaway i filmversionen av Les Misérables (2012) spelade den döende Fantine gav hon sin rollkaraktär konturer som överträffar det mesta.

Rakastetun musikaalin kolmella Oscarilla palkittu elokuvaversio, jossa entinen vanki Jean Valjean etsii uutta elämää 1800-luvun Ranskassa.
Fem minuter magi. Anne Hathaway i filmatiseringen av Les Misérables Rakastetun musikaalin kolmella Oscarilla palkittu elokuvaversio, jossa entinen vanki Jean Valjean etsii uutta elämää 1800-luvun Ranskassa. Bild: ©Universal Pictures Anne Hathaway

Sammanlagt var Hathaway med femton minuter i den närmare tre timmer långa filmen - av dessa utgör sången I Dreamed a Dream knappa fem minuter.

Det räckte för att plocka hem en Oscarstatyett.

Den starka känslan

Musik är i många sammanhang en nyckel till vårt känsloliv. Det räcker med några toner för att skapa en förväntan - och en katalysator för kärlek, ångest, ilska, lättnad.

Eller för att väcka minnen till liv.

Och ingenstans fungerar detta bättre än på film. Vilket gör att musikalen som form också förmår spränga dukens ramar.

Catherine Deneuve elokuvan Cherbourgin sateenvarjot (1964) kuvauksissa. Kuva tv-dokumentista Olipa kerran... Cherbourgin sateenvarjot.
Regn och tårar. Catherine Deneuve i Jaques Demys "Les Parapluies de Cherbourg"(1964). Catherine Deneuve elokuvan Cherbourgin sateenvarjot (1964) kuvauksissa. Kuva tv-dokumentista Olipa kerran... Cherbourgin sateenvarjot. Catherine Deneuve,Paraplyerna i Cherbourg,Jacques Demy,musikaler

Vem har inte fällt en tår till Paraplyerna i Cherbourg? Eller när Mary Poppins (1964 & 2018) måste lämna familjen hon räddat?

Mest effektivt är det när fina sånger läggs i munnen på skådespelare som även kan sjunga. En av orsakerna till att Baz Luhrmanns Moulin Rouge (2001) blivit en modern klassiker.

På ytan en explosion av sagofärger och sexig glamour – under densamma en kärlek som känns. För att den är dödsdömd.

På operascener världen över är Puccinis La Bohème ett återkommande val – frågan är om det tas på lika stort allvar när samma story tolkas av Nicole Kidman och Ewan McGregor?

Med hjälp av poplåtar signerade Madonna, Sting, Elton John och många andra.

Visst är frågan lite intressant. Och samtidigt irriterande.

Kärleksparet i Moulin Rouge i öm omfamning.
To kiss or not to kiss? Nicole Kidman och Ewan McGregror satte duken i brand i Baz Luhrmanns "Moulin Rouge" (2001). Kärleksparet i Moulin Rouge i öm omfamning. Bild: /All Over Press Nicole Kidman,Ewan McGregor,Moulin Rouge!

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje