Hoppa till huvudinnehåll

Läsarberättelser om värnplikten del 2: Utbildningen

Svenska Yle granskar värnplikten
Svenska Yle granskar värnplikten värnplikt,svenska yle granskar värnplikten

Svenska Yle har bett publiken att skicka in berättelser om osakligheter, trakasserier och mobbning i samband med värnplikten. I samband med det här har många också skickat in sina tankar om värnpliktsutbildningen. De inskickade texterna hittar du här.

Därför granskar Svenska Yle värnplikten

  • Svenska Yle granskar värnplikten tillsammans med publiken 2–27.9.2019.
  • Svenska Yle gör en granskning av värnplikten eftersom Försvarsmakten just nu ser över värnplikten. Reformarbetet kallas Utbildning 2020.
  • Dessutom är den allmänna värnplikten en central samhällelig och försvarspolitisk institution, som involverar tiotusentals ungdomar varje år. Att kritiskt granska hur den fungerar eller borde fungera är således en journalistiskt relevant frågeställning.
  • Vi kommer att belysa frågeställningar kring värnplikten ur många olika perspektiv.
  • I det första skedet efterlyser vi berättelser om mobbning, diskriminerande eller kränkande beteende som du utsatts för i samband med värnplikten. Vi garanterar anonymitet om du vill.
  • Finns det något annat du tycker vi borde rapportera om i samband med vår granskning? Hör av dig till annica.lindstrom@yle.fi.

Här är berättelserna

Sedan söndagen den 22 september 2019 har vi publicerat läsarberättelser om värnplikten. Här finns länkar till alla berättelser.

De första berättelserna som vi publicerade i söndags hittar du här.

Ett helvete (del 1)

Rötägg (del 1)

Tankar om utbildningen (del 1)

Älskade värnplikt (del 1)

Äldre berättelser som ägt rum för över 20 år sedan (del 1).

Fredag den 27 september publicerade vi fler berättelser som kommit in. Dem kan du läsa här:

Ett helvete (del 2)

Rötägg (del 2)

Tankar om utbildningen (del 2)

Älskade värnplikt (del 2)

En del av berättelserna som skickats in är över 20 år gamla. Dem har vi samlat i den här artikeln under rubriken "äldre berättelser (del 2)".

123

2000-talet. Att som ung gosse/tjej börja något nytt och så omtalat som armén är aldrig något lätt, men tar man det på rätt sätt går det nog bra. Första tiden är hård men bara man lyssnar och gör så går det bra. Det handlar om två tre veckor. Bara man kommer in i systemet så rullar det på.

Jag trivdes bra och hade nytta av min tid i armén i det civila. Man lär sig väldigt mycket när man är där.

124

2010-talet. Jag har ingen egentlig berättelse, men detta fungerar kanske som ett sätt att få sagt det jag borde ha sagt åt någon länge sedan.

"Man är inte sig själv under militärtjänstgöringstiden." Det här är något jag iallafall säger åt mig själv. Mitt beteende mot en annan i min stuga var absolut inte acceptabelt. Jag vet inte ifall den här andra personen, eller om någon annan lagt märke till mitt osakliga agerande, men jag skäms i alla fall.

Min bild av mig själv förändrades under, och speciellt efter militären. Jag hade aldrig sett mig som en person som skulle mobba eller konfrontera andra personer, men under militärtiden blev det ganska klart att jag är kapabel av att ropa och gräla med andra för helt onödiga saker. Trötthet, frustration och meningslöshet i allt man gör har säkert bidragit.

Jag märkte ganska tydligt hur mina vänner och bekanta förändrades under militärtiden, något som ganska långt återställdes efter tjänstgöringstiden. Som tur hade jag en god vän med mig under hela perioden, och denna vän sade åt mig några gånger då mitt beteende var osakligt, något jag inte ens hade märkt av. Det finns väl ett uttryck för detta, då pisset så att säga stiger i huvudet.

För övrigt verkar tankspridda, eller 'annorlunda' personer bli lätt "silmätikku" för lägre chefer, och hamnar ofta i skild formation eller 'nakitterad'. Personer som ifrågasätter det man gör och varför man gör något blir ofta också utsatta. Det finns en poäng då man säger att beväringar skall "lämna hjärnan hemma", eftersom man då troligen klarar av allt meningslöst.

Man får se en människas verkliga jag i milin, något som jag tror (hoppas) många skäms för efteråt. Ifall jag skulle få välja mellan civil- eller militärtjänstgöring idag, så skulle det garanterat bli civiltjänst.

125

2010-talet. Upplevde själv hela året i militären som ett av de bästa i mitt liv. Klart man hade hört skräckhistorier innan och visst fanns det stunder där man "hajoo" på riktigt men för det mesta var de positivt.

Vi hade bra utbildare som nästan alltid var sakliga, ibland någon löjlig kommentar nånstans. Stugan och hela kompaniet var kompisar med varann och alla jobbade mot samma mål. Jag tycker militärtjänstgöringen är en vettig utbildning.

126

2010-talet. Jag upplevde inte några större problem under min militärtid. Däremot tycket jag att jag lärde mig en del om mig själv, vilket var nyttigt.

Militärtiden präglas mycket av vilka rumskompisar och utbildare man får. Jag hade tur och fick ha många bra människor runtom mig. Befälen var duktiga och sakliga, om än med en grov humor, men ofta på ett positivt sätt. Ibland blev man utskällda av högre befäl, men det var oftast ändå sakligt och berodde på att vi misslyckats.

De värsta utskällningarna kom ändå från beväringar med högre grad som ville bevisa något, men det lär man sig att inte ta åt sig. Vissa är bättre på att leda än andra.

Det var egentligen bara en gång som jag upplevde att ett befäl betedde sig opassande och nervärderande mot hela klassen under en utbildning genom att diskret kalla oss alla för homosexuella på ett indirekt nedvärderande sätt. Men detta var också något man skakade av sig: Det var ett illa omtyckt befäl och om han inte kan bete sig som folk så är det hans problem.

127

2010-talet. Kom in som B-karl på grund av ett axelfel och dålig hudtyp. Min tjänstgöring gick ut på att varje måndag sjukskriva mig och fara till läkaren efter en befrielse som förbjuder mig från att lyfta någonting överhuvudtaget.

Eftersom jag annars är helt frisk fick jag sitta väldigt mycket på brigaden som jour. I min dagstjänst på rustförrådet trivdes jag med civila chefer. Det var en plats där jag slapp bort från jämnåriga underofficerare med maktkomplex. De flesta anställda var mera seriösa.

Som extremt introvert person var jag väldigt obekväm med att hela tiden ha människor runt mig. Utan möjlighet att få lite tid att ladda upp energi, så var jag oftast väldigt bitter, deprimerad och irriterad under de 6 månader som jag var där.

När jag tittar tillbaka på den tiden funderar jag på om civiltjänst skulle ha varit ett bättre val. Den huvudsakliga orsaken till att jag valde tjänstgöring var att tjänstgöringstiden var kortare.

128

2000-talet. Jag upplever inte att jag blev mobbad eller osakligt behandlad under värnplikten. Men innan det var dags att rycka in fanns det två personer som var fullblodsidrottare, och som såg fram emot värnplikten. De (och även deras föräldrar, vilket ju var totalt idiotiskt) skroderade om hur bra de kommer att klara sig i militären, de kommer att bli chefer osv. osv., samt undrade om kanske inte civiltjänst vore det bästa för mig, som är rätt tillbakadragen och inte har någon kondition eller styrka. Fick höra upprepade gånger om hur hårt det kommer att bli för min del, samt att jag nog inte kommer att klara mig så bra där.

Efter en vecka fick jag höra att just dessa två personer hade ansökt om civiltjänst och åkt hem. De hade inte klarat av att ta order och rätta sig efter andra. Jag tror jag aldrig i mitt liv mått så bra som då jag hörde detta. Själv blev jag gruppchef och avslutade min tjänstgöring med högsta betyg.

Jag vill också påpeka att jag har absolut inget emot civiltjänstgörare.

129

2000-talet. Min tid i det militära kom att vara avgörande för min framtid.

Under hela min uppväxt, trots engagerade föräldrar som försökte få mig att prova på både fotboll, scouting, körsång, allt och inget, var jag väldigt lat. Jag "orkade inte" göra något. Sitta hemma och se på tv eller spela dator var det som jag gjorde. Jag hade vänner från samma lilla österbottniska stad, men vi umgicks mera online än "IRL". Jag valde gymnasiet efter högstadiet för att jag inte orkade börja åka nån annanstans för att gå i skola. Jag hade helt okej betyg, men det berodde verkligen inte på engagemang.

Under uppbådet sade jag ärligt att "nå, int orkar ja egentligen me militären, men ja måst väl. 6 månader i milin e kortare än 12 månader civari".

I ett skede funderade jag allvarligt på att totalvägra för att få sitta i fängelse och inte behöva göra nånting. Sen till både min och andras förvåning sökte jag till Kustjägarkompaniet när inryckningen närmade sig.

Första veckan funderade jag på civiltjänst (på grund av de tidiga morgnarna...), men en motiverande och väldigt inspirerande stugchef fick mig snabbt på andra tankar. Efteråt började jag ta militären på allvar och märkte att det var ganska roligt. Vi hade ett bra gäng i stugan och bra chefer på kompaniet. Hela min grundperiod var väldigt rolig, förutom att gräva skyttevärn i ösregn i Syndalen under första lägret, men det glömde man snabbt.

Efter grundperioden hamnade jag i en pluton med den värsta tänkbara utbildare. Han talade konstant om "det kommande kriget" och inte sällan fick vi utföra anfall i fullständig skyddsutrustning flera timmar i sträck.

Ett läger fick vi inte använda regnkläder när det regnade "eftersom i det kommande kriget kommer det att vara materialbrist" och vi bör vara förberedda på "otrevligheter". Man var föga road då just, men det svetsade verkligen samman vår pluton. Alla var lika eländiga där i regnet. Oavsett om man kom från en rik familj, fattig familj, storstadsfamilj eller en småstadsfamilj. Hela specialiserings- och trupputbildningsperioden var ganska hård, vi hade långa läger i alla tänkbara väder, men man fick verkligen testat sina gränser, både fysiska och psykiska.

Och det gav resultat! Under barettmarschen genomförde hela vår pluton marschen på rekordtid och under "loppusota" hade vår pluton bästa resultaten av hela kompaniet samt flera andra kompanier som också var med på samma läger.

Allt det här fick mig att inse, att hej, jag orkar, jag kan! Tiden i det militära visade mig att jag klarar av saker bara jag börjar på. Den inställningen var guld värd under studietiden, jag avlade såväl filosofie magisterexamen i ekonomisk historia som ekonomie magisterexamen i nationalekonomi och jobbar idag i chefsposition på ett internationellt företag. Varje gång vi får nyanställda till vår avdelning försöker jag tänka på att bete mig som min förman gjorde i militären; de nya har oftast ingen aning om vad de har gett sig in på, men förhoppningsvis med motiverande chefer blir de framgångsrika hos oss.

Utan det militära hade jag antagligen fortfarande suttit hemma och sett på tv och spelat dator och inte "orkat göra" nånting alls.

130

2000-talet. Jag var kompaniskrivare vilket bland annat innebar att jag ansvarade för dejourslistorna; jag bestämde till exempel vilka som blev tvungna att sitta och dejourera under helgerna. I den rollen kan man lätt bli impopulär.

Jag försökte vara så rättvis som möjligt, men det fanns ändå en handfull rötägg som tog veckoslutsdejourering som en personlig attack mot dem och blev förbannade.

Andra irriterade sig på att jag aldrig tog emot de mutor som de erbjöd. Det hände att jag fick glåpord ropade efter mig, det hände att någon ringde till kansliet och bara andades i luren, det hände att sängen blev "sprängd" som hämnd, det hände att det kastades sten efter mig när jag gick på kasernområdet, det hände att det kastades böcker på mig när jag låg och sov, det hände att jag hittade mindre smickrande klotter om mig...

En gång rev någon (jag är rätt säker på vem det var) sönder mitt dynvar. Då var det tur att man hade vänner i rustis som lätt kunde fixa fram ett nytt. En kväll i slutet av tjänstgörningen kom en full soldat och hotade med stryk men när han nyktrade till hade han glömt det hela. En skrivarkollega på ett annat kompani blev dock misshandlad när han var på kvällspermission i Ekenäs.

Trots allt som inträffade kan jag ändå inte påstå att jag upplevde provokationerna mot mig som "mobbning" och oftast tog jag det hela med ro. Jag tyckte mest att rötäggen var otroligt omogna. 95 procent av kompaniets soldater var vettiga och sympatiska personer och sammanhållningen var god. Bland dem har jag fått vänner för livet.

Som skrivare hade jag förresten dagligen nära kontakt med kompaniets officerare. Ibland hände det att de uttalade sig mindre lämpligt om t.ex. kvinnor, homosexuella, och även om kompaniets soldater. I övrigt var jargongen ofta grov bland de värnpliktiga och det förekom både rasistiska och sexistiska skämt. Många kvinnliga befäl och civilanställda hade diverse öknamn. Kvinnor användes ofta som motivationshöjare: "pillu mieleen" var t.ex. en populär devis när utbildningen kändes hård. Jag tror dessvärre att grov jargong är vanligt när grupper av (unga) män umgås i påfrestande förhållanden.

131

2000-talet. Jag hade, i likhet med de flesta pamppasbor, inte sett fram emot milin - "ett nödvändigt ont" som det hörde till att tycka illa om.

Väl framme så var det nog en stor krasch in i militärens hierarkiska styrande och svordomsfyllda kommandon (som ofta inte hade någon annan betydelse än att få oss att lyda - blint). Det råa språket med svordomar och sättet på vilket man pratade om kvinnor, utlänningar med mera var en sak som jag aldrig blev bekväm med. Det kändes inte bra helt enkelt, eftersom jag blivit lärt helt annat, kvinnor skall också högaktas och ett ovårdat språk passar sig inte (personligen upplever jag även att det tar udden av många berättelser/ undervisningar om var och vart annat ord är en svordom).

Då jag är kristen blev det också med jämna mellanrum en konflikt inom mig på grund av språkbruket och livet på fritiden med supande och andra eskapader.

Det tog ett par veckor, så blev man sakta men säkert van med de militära rutinerna, och det blev till och med riktigt roligt. Det gick att skratta åt pinkkagranskningar då dagatäcken flög i rummet och sängtäcken plus madrasser låg i högar på golvet - med en gnutta humor och god stuggemenskap blev det mesta hanterbart.

Övning med stormgevär blev snabbt en favorit, det kändes som om man faktiskt övade något som man kom dit för. Kort sagt så kom jag att överlag trivas i militären.

Så småningom blev det aktuellt med underofficersutbildning. Det kom som en total överraskning då jag inte alls hade den synen på mig själv (att jag duger till sånt). Det blev en sorts bekräftelse för mig att jag nog ändå inte är så dålig, en stor sak för mig som växt upp präglad av jantelagen och ödmjukhetstänk.

Jag sköt på mina fortsatta studier och for till "skolan" efter en del övertalning och peppning av min utbildare (en otroligt bra ledare - inte alla skappare är rövhål).

Underofficersutbildningen var en otroligt lärorik upplevelse som jag har haft mycket nytta av. Den främsta personliga utvecklingen skedde under den tiden och senare då vi var underofficerare och hade egna grupper.

Efteråt har jag uppmanat alla jag pratat med som är på väg till militären att ta vara på tiden och söka till underofficers- eller reservofficersskola - det hjälper mycket med den personliga utvecklingen, speciellt om man inte är en den typen som har lätt att styra och ställa eller ställa sig framför folk och prata.

Allmänt taget har jag haft en mycket positiv upplevelse av militären - trots att det i min bekantskapskrets hörde till att tycka illa om milin och alla hade sina egna skräckhistorier som berättades i tid och otid.

Med det sagt hade hade man ändå ofta motivationsbrist, sjukdomar som kom och for och längtan till civilen som ibland gjorde sig påtaglig. Men som helhet hade jag en bra tid i militären.

Funderar nog ibland om en del handlar om inställning då man väl är där, går man inför att allting är dåligt och vägrar att försöka anpassa sig blir nog tiden svår.

Min upplevelse är att man har stor nytta av militärtjänstgöringen om man försöker sitt bästa. Sätter man som mål att utvecklas så har man stor nytta av militären. Jag fick åtminstone en god inblick i hur jag agerar under stress, både fysiskt och psykiskt och framförallt fick jag upptäcka mina egna begränsningar och förmågor på ett djupare plan.

Jag hade exempelvis aldrig trott att jag kunde eller vågade stå framför en grupp jämnåriga och ge order, gå en marsch på många tiotals kilometer med tung packning eller hållas vid god vigör trots 2 h sömn per natt i en vecka och regn varje dag.

Fysiskt mådde jag mycket bra i milin, en rutinerad livsstil i kombination med bra (?) mat gjorde att jag lag på mig en stor mängd muskelmassa under bara ett år och fick en mycket bra kondition.

Givetvis är militärtiden tung i många hänseenden, men det behöver den vara. Vi skall ju få en kunskap i hur vi skall agera i krigstid!

132

2010-talet. Vi blev jämlikt utsatta för allt, oberoende om man var vit eller svart eller lila.

Här är berättelserna

Sedan söndagen den 22 september 2019 har vi publicerat läsarberättelser om värnplikten. Här finns länkar till alla berättelser.

De första berättelserna som vi publicerade i söndags hittar du här.

Ett helvete (del 1)

Rötägg (del 1)

Tankar om utbildningen (del 1)

Älskade värnplikt (del 1)

Äldre berättelser som ägt rum för över 20 år sedan (del 1).

Fredag den 27 september publicerade vi fler berättelser som kommit in. Dem kan du läsa här:

Ett helvete (del 2)

Rötägg (del 2)

Tankar om utbildningen (del 2)

Älskade värnplikt (del 2)

En del av berättelserna som skickats in är över 20 år gamla. Dem har vi samlat i den här artikeln under rubriken "äldre berättelser (del 2)".

Nyligen publicerat - Fixa värnplikten