Hoppa till huvudinnehåll

Bok: Om sorg och sexuella trakasserier i Henrika Anderssons prosalyriska diktsamling

Författaren och skådespelerskan Henrika Andersson.
Henrika Andersson debuterar som lyriker med samlingen "tigerfiskar". Författaren och skådespelerskan Henrika Andersson. Bild: Marginal förlag Henrika Andersson

Henrika Andersson debuterar som poet med den prosalyriska samlingen tigerfiskar. Hittills har Andersson i första hand skrivit böcker för barn (bokserien om Nagu-Nalle) och unga vuxna (t.ex. trilogin om Emma Gloria).

Titeln tigerfiskar är mångskiftande. Förutom att den anspelar på en fisk som lever i sjöar och floder i centrala Afrika kan man läsa titeln som två ord, tiger och fiskar, vilket understryks av att förleden ”tiger” är tryckt med en ljusare nyans än ”fiskar”.

Boken är indelad i tre avdelningar som dock hänger ihop och utgör en helhet där centrala teman är sorg, skam och smärta, men också ilska och maktlöshet.

Det handlar om att våga glänta på dörren till garderoben där man i flera år stängt in sorgen. Att ta itu med obearbetade känslor som legat undanskuffade, som saknaden efter en vän som begått självmord.

”Måste uppfinna orden för att smälta isen i mitt blod”, som det heter i en dikt.

Det handlar också om att hitta ord för det man tigit om, som oönskad intimitet och sexuella trakasserier.

En dikt lyder:

”Barnet är snabbare än silverfisken i springorna mellan badrumskaklen. Allting blänker. Tanken. Huden. Livet bultar i varenda såpbubbla. Hon måste vara steget före. Det är i och för sig inte svårt, gubben i badet är berusad och trög, försvarslös mot såpbubblor och smicker.

Barnet tar det hon vill ha, det hon behöver. Offrar endast en liten bit av sig själv.

Hur stor bit? Hur många bubblor finns i ett barn? Vad händer då skummet lagt sig, vattnet kallnat, karet tömts på innehåll?”

Pärmen till Henrika Anderssons bok "Tigerfiskar".
Pärmen till Henrika Anderssons bok "Tigerfiskar". Bild: Förlaget Marginal Henrika Andersson

Jag kommer osökt att tänka på den svenska författaren Sofia Rapp Johansson som debuterade år 2007 med den uppmärksammade prosalyriska samlingen Silverfisken där hon skrev om Fialiten som blir utsatt för sexuella trakasserier och övergrepp av såväl sin pappa som hans kompisar.

I dikterna identifierar Fialiten sig med silverfisken, en oansenlig och föraktad insekt som man kan klämma till och trasa sönder. En ljusskygg insekt som gömmer sig i fuktiga skrymslen och bara vågar sig fram om natten.

Vittnesmål om sexuella trakasserier

I tigerfiskar skriver Andersson om en tillplattad löja, ett sjölejon med mycket dålig andedräkt, bläckfisken, torsken och hammarhajen - gubbar som stiger in i natten, som sätter sig på sängkanten eller som oombedda lägger sig i sängen bredvid barnet.

Män som inte nämns vid namn. Män som obehindrat tar för sig och gräver där man inte borde. Män som utnyttjar ett barns utsatthet och tystnad.

Diktjaget minns med möda, och försöker låta bli att känna hämndlystnad:

”Inget finns att vinna i hämnd. Jag sväljer, sväller, söker tröst.
Du sökte en kvinna och fann en säl.

Anspelningen på en av Edith Södergrans mest citerade dikter är träffsäker rent tematiskt men också bildligt.

Henrika Andersson är bra på att skruva till vedertagna uttryck, rim och ramsor. Ofta blir det galghumoristiskt och makabert på samma gång:

”(---) Kom kaos och vassa tänder, kom fiskarens grova händer, kom vansinnesvrede, kom smärtans egg!”

Dikterna i tigerfiskar är (antar jag) skrivna mitt i #metoo-rörelsens vågsvall, och knyter tydligt an till det finlandssvenska Dammen brister-uppropet. Man kan rentav säga att diktsamlingen i sig utgör ett slags vittnesmål om sexuella övergrepp och trakasserier i en ung flickas liv.

”Små rörelser kan bli de stora. Tigerfiskar gömda i stimmet vet att de inget betyder var för sig men anar styrkan i strömmen. Förändringen sker i vågens vändning.”

Diktjaget går in och ut ur olika roller (som den skådespelerska hon är) och rollerna verkar fungera som ett slags sköldar och frizoner där man kan skärma av de egna känslorna, glömma sig själv och koncentrera sig på att gestalta andra.

Bildvärlden i dikterna är i stort sett hämtad ur vattenriket med rovfiskar som ruvar i vassen, fiskar som blir tillfångatagna och uppsprättade, vattenvirvlar som hotar att dränka det nyvaknade hoppet om försoning.

Ofta fungerar det bra, men ibland rör vi oss på gränsen till det övertydliga. Vissa dikter skulle ha mått bra av att stramas till en aning.

Men som helhet är tigerfiskar en debut som väcker mycket känslor, ett slags sorge- och befrielseprocess som känns relevant, och smärtsam, att ta del av.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje