Hoppa till huvudinnehåll

Esa Mäkelä blev räddningsledare under Estoniakatastrofen - olyckan lever i färskt minne: "Jag har haft min fru och familj som de bästa psykologerna"

Natten till 28 september 1994 då passagerarfärjan M/S Estonia gick under blev ett oförglömligt minne för många. Sjökaptenen Esa Mäkelä, som idag är pensionerad, var befälhavare på M/S Silja Europa och utsågs till räddningsledare ute på havet.

Esa Mäkelä berättar att Silja Europas resa från Helsingfors mot Stockholm gick helt normalt, men att stormvarning hade utfärdats och att besättningen var beredd att sakta in då det skulle bli hårdare vindar.

- Jag var själv inte på bryggan då nödanropet kom, men styrmannen ringde och bad mig komma upp. Då vi inte längre fick någon kontakt med Estonia vände vi om. Ingenting syntes på radarn, men då vi kom närmare låg det en massa bråte och flöt i havet. Vi trodde att hon skulle ha kapsejsat men Estonia hade sjunkit.

Normalt borde det nödställda fartygets kapten eller någon från sjöbevakningen ha blivit räddningsledare, men kaptenen hade gått under och sjöbevakningen hann inte genast ut i stormen.

Därför utsågs kapten Esa Mäkelä på Silja Europa, som var ett av de första fartygen på plats, till räddningsledare.

- Inte hade jag egentligen någon sådan beredskap, annat än att jag var arméns officer från flottan och visste något om armén och helikoptrar. I övrigt var det bara att ta till vanligt sjömansförnuft.

Förvånansvärt många klarade sig

Esa Mäkelä säger att hans uppgift mest var att styra operationen där ett tjugotal fartyg och ungefär lika många helikoptrar småningom var på plats.

- Egentligen var 137 räddade personer av 852 förvånansvärt många med tanke på hur snabbt Estonia sjönk och hur få som faktiskt kom ut ur fartyget. Helikoptrarna och snabbheten var det avgörande här.

Han förundrar sig ännu idag, 25 år efteråt, hur folk kunde överleva i det kalla stormiga vattnet och att någon till och med klarade sig ända till morgonen.

Till en viss del är man mentalt förberedd på att något kan hända och visst är personalen tränad, men det går inte att träna i sådant väder som det var den natten― Esa Mäkelä, pensionerad kapten

- Människan är konstig och klarar sig i kallt vatten fast hon inte borde det, men när det är frågan om livet kan man göra konstiga otroliga saker.

En man i grått hår och skägg.
Esa Mäkelä förundrar sig ännu idag över att folk överlevde i det kalla stormiga vattnet. En man i grått hår och skägg. Bild: Maud Stolpe / Yle Estoniakatastrofen,M/S Estonia,esa mäkelä

Ingen var beredd på en så stor katastrof

Esa Mäkelä lever idag pensionärsliv i Dragsfjärd och han säger att han tror att ingen hade kunnat tänka sig en så stor katastrof på Östersjön som Estoniaolyckan blev.

- Till en viss del är man mentalt förberedd på att något kan hända och visst är personalen tränad, men det går inte att träna i sådant väder som det var den natten.

Det är ett tag sedan Esa Mäkelä själv var till sjöss och han säger att han inte kan säga vad som händer nu, men genast efter Estoniaolyckan gjordes en hel del förbättringar. Man byggde extra portar till fartygen, livflottarna gjordes så att de svänger på rätt köl och utbildning för så kallade scene commanders inrättades.

- Men passagerarfartygens möjligheter att rädda någon i stormen på norra Östersjön har inte blivit så mycket bättre.

Efter olyckan spekulerades det mycket i vad som egentligen hade hänt, vems felet var och om något kunde ha gjorts annorlunda. Ingen dömdes efteråt eller utpekades som skyldig.

Det handlar om en lång kedja av händelser och inte är det någon vits att söka skyldiga idag― Esa Mäkelä, pensionerad kapten

Esa Mäkelä säger att räddningsarbetet säkert kunde ha skötts effektivare om nödanropet hade kommit tidigare men att spekulera hjälper ingen idag.

- Det finns säkert många orsaker till att en stor olycka händer. Många saker går fel samtidigt. Man kan fråga sig hur fartyget var byggt, hur det har underhållits och hanterats och sedan är det en hel del som har gått snett. Det handlar om en lång kedja av händelser och inte är det någon vits att söka skyldiga idag.

Det ältades länge om Estonia skulle bärgas eller inte och åsikterna gick mycket isär. Idag är platsen där Estonia ligger en fredad gravplats.

- Genast efter olyckan ansåg jag att Estonia kunde vara kvar på bottnen som en grav. Men med tanke på spekulationerna om varför Estonia sjönk kunde man ha hittat nya orsaker om man bärgat henne, men att göra det nu är ganska dödfött. Det kommer nog att spekuleras i hundra år framåt i alla fall.

En man med grått hår rensar ett nät.
Esa Mäkelä brukar tänka på Estoniaolyckan under årsdagen då många kontaktar honom för intervjuer. En man med grått hår rensar ett nät. Bild: Maud Stolpe / Yle man,Estoniakatastrofen,M/S Estonia,esa mäkelä

Många kontakter efteråt

Efter olyckan tog många kontakt med Esa Mäkelä och tackade för hans insats och han har ännu kontakt med flera överlevande och med en del av dem som deltog i räddningsoperationen.

- Genast efteråt fick jag ganska många brev, men jag tror att det hela är ganska glömt nu. En stor del av befolkningen var ju inte ens född då Estonia sjönk, men visst finns det äldre människor som minns.
Vi som var med vi vet ju vad vi talar om och behöver inte förklara så mycket för varandra.

Rutten M/S Estonia åkte mellan Estland och Sverige
Estonia förliste ute på öppet hav. Efter att bogvisiret lossnat tog det mindre än en timme för fartyget att gå under. Rutten M/S Estonia åkte mellan Estland och Sverige Bild: Yle/Mårten Seiplax M/S Estonia,Estoniakatastrofen,m/s estonia

Esa Mäkelä har lådvis med material på sådant som skrevs i media och olika rapporter om olyckan. Någon gång har han funderat på att han skulle skriva en bok.

- Men jag är ju ingen författare så knappast blir det någon bok och inte är det så många som är intresserade heller för det är ju ett lite känsligt ämne.

Jag har haft min familj och min fru som de bästa psykologerna― Esa Mäkelä, f.d. kapten

Esa Mäkelä säger att han själv klarade sig bra efter hela uppståndelsen och att det var mycket debriefing efteråt.

- Men jag har haft min familj och min fru som de bästa psykologerna, som har hjälpt mig, så inte lider jag av det. Det är bara då årsdagen närmar sig som man vet att folk kommer att ringa och be om intervjuer och sådant.

En man i grått hår plockar havtorn ur en buske.
Esa Mäkelä har ännu kontakt med en del av de överlevande och med en del som deltog i räddningsoperationen. En man i grått hår plockar havtorn ur en buske. Bild: Maud Stolpe / Yle havtorn,Estoniakatastrofen,M/S Estonia,M/S Silja Europa,esa mäkelä

Läs också

Nyligen publicerat - Åboland