Hoppa till huvudinnehåll

När försvarsmakten inte lyssnar - Simon fick hjälp med sin depression först då han tänkte ta sitt liv

Simon Udd
Simon Udd insjuknade för andra gången i sitt liv i depression under tjänstgöringen i Nylands brigad. Simon Udd Bild: Niklas Evers värnplikt,Beväring,Simon Udd

För Simon Udd var tiden i det militära ett enda kämpande. Han led av depression och upplevde att han inte togs på allvar. Det var först när han blev självdestruktiv som hjälpen äntligen kom. Det här är Simons berättelse.

Det var år 2017 som Simon inledde sin militärtjänstgöring vid Nylands brigad i Dragsvik. Att brigaden skulle bli hans nya hem gjorde Simon väldigt illa till mods redan innan han skulle rycka in.

– Jag hade ingen motivation att rycka in, eftersom jag såg på det som slöseri med tid. Antingen ville jag fortsätta gå i skolan eller börja jobba, men det hade jag inte möjlighet till, säger Simon.

Simon berättar att han tidigare i livet varit deprimerad, bland annat på grund av mobbning och utfrysning i högstadiet. Men att de jobbiga känslorna skulle komma tillbaka kom som en överraskning.

– Det var något som jag trodde var över, eftersom mina år i yrkesskola var otroligt bra, säger Simon.

Måendet blev snabbt sämre

Den första tiden i militären gick relativt smidigt, men det tog inte länge förrän Simons mående försämrades.

– Efter någon månad började mina tidigare psykiska problem krypa fram igen. Jag började känna mig riktigt trött på allting, säger Simon.

Känslorna som uppstod i militären var identiska med de Simon hade upplevt som deprimerad.

– Fast det här var mycke värre, eftersom det här var en miljö där jag inte kunde komma undan på något sätt. Det var konstant, hela tiden från att jag vaknade tills jag somnade, minns Simon.

Sökte hjälp för första gången någonsin

Simons snabbt försämrade tillstånd drev honom att för första gången i sitt liv söka hjälp för sin depression.Tidigare hade han inte tagit sin psykiska ohälsa på allvar.

Vad som väntade var ett antal besök hos olika personer inom brigaden.

– Först fick jag prata med brigadens socialkurator. Han försökte uppmuntra mig och säga att jag skulle “köra på”, men det blev det ju inte bra, eftersom mitt tillstånd bara blev sämre och sämre, säger Simon.

Fast det här var mycke värre, eftersom det här var en miljö där jag inte kunde komma undan på något sätt.― Simon Udd

Efter att ha pratat med enhetschefen om sitt mående skickades Simon till brigadens chefsläkare, där han återigen upplevde att han inte togs på allvar.

– Han lyssnade inte ens på vad jag hade att säga. Han trodde säkert att jag ljög eller att jag försökte få enkla C-papper, säger Simon.

"I det ögonblicket insåg jag att det var hopplöst"

Samtalen med brigadens kurator och chefsläkare ledde ingenvart, och det hela blev slutligen för tungt att bära på. Till sist såg Simon ingen annan utväg än att ta sitt liv.

– Jag fick ingen hjälp överhuvudtaget, även om jag hade sagt att jag gör slut på mig själv. Då bestämde jag för att skjuta mig själv nästa gång vi hade övning på skjutbanan.

Vad ska du göra om du misstänker att någon är självmordsbenägen?

  • Fråga modigt om personen har självmordstankar
  • Lyssna och ge utrymme för personens känslor – skapa ett tryggt diskussionsklimat
  • Var dig själv – det räcker
  • Hjälp till med att klara av vardagen och att söka hjälp

Undvik att:

  • Fördöma självmordstankarna
  • Ifrågasätta personens känslor
  • Rätta personens tankar
  • Försöka förklara personens känslor
  • Undvika personen som du oroar dig för

Källa: Mieli Psykisk hälsa Finland rf

Självmordstankarna hade Simon delat med sig till både enhetschefen och chefsläkaren. Men det missförstods som att han skulle ha hotat att skjuta andra på brigaden.

– I det ögonblicket insåg jag att det var hopplöst. Jag hade försökt söka hjälp, men ett telefonsamtal mellan min enhetschef och läkaren hade förvandlade situationen från: "Denna man är svårt deprimerad och tänker begå självmord om han inte får hjälp", till: Denna man hotade skjuta någon".

Vapenförbud och ny enhet

Dagen före skjutövningen visade det sig att någon ändå hade lyssnat på Simon, någon hade uppmärksammat hotet om självmord.

När listorna på grupperna för övningen publicerades märkte Simon att hans namn inte fanns med.

Det visade sig att han hade fått vapenförbud och att han skulle prata med chefsläkaren för andra gången på två månader.

Efter ytterligare ett möte med chefsläkaren blev Simon hemskickad för att vila i några dagar.

– Det hjälper ju inte situationen om det är någonting som man har haft sedan tidiga tonåren. Man blir inte frisk av att vara hemma i tre dagar, påpekar Simon.

Strax efter besöket hos chefsläkaren blev Simon flyttad till en ny enhet och fick träffa en civil psykolog. Det var då som allt blev lite ljusare.

– Han verkade ta mig på allvar. Efter ett möte med honom fick jag C-pappren ganska snabbt, säger Simon.

"Jag fick ingen hjälp inom armén"

Känslan om att inte tas på allvar fanns kvar tills Simon blev befriad från militärtjänsten och skickades hem.

Det är med bitterhet som Simon minns tillbaka på tiden i det militära, även om han inte direkt beskyller armén för sitt mående.

– Jag fick ingen hjälp inom armén. De bollade mig fram och tillbaka till olika personer och olika enheter. Till sist bollade de mig till någon som jobbade i det civila. Det fick dem att förstå att det kanske var allvar.

– Armén är inte orsaken till min depression, men den förvärrade och lyfte fram den. Just då satt jag i en situation där jag desperat sökte efter hjälp för att överleva, men blev bemött som en psykopat som planerade skjuta upp stugan och kamraterna, säger Simon.

Efter att ha lämnat armén mådde Simon fortfarande dåligt länge.

– Fastän jag hade lämnat platsen mådde jag inte bättre. Jag var otroligt besviken på mig själv och min svaghet.

I dag, några år senare, mår Simon bättre. Han söker regelbundet hjälp för sitt mående och har ett fast jobb en längre tid.

Svenska Yle har varit i kontakt med chefsläkaren om konstaterar att han inte kan uttala sig om enskilda fall.

Borde snappas upp i det civila

Arvi Tavaila är kommendör vid Nylands brigad. Han känner inte igen sig i beskrivningen av att beväringar med psykiska problem inte tas på allvar.

– Det är förstås ytterst beklagligt att en beväring känner att han inte har tagits på allvar. Men jag känner inte igen mig, brigaden eller hela Försvarsmakten i den här bilden, säger han.

Har det tidigare hänt att det går så här långt innan man upptäcker att en beväring till exempel har depression?

– Varje fall är individuellt så jag kan bara svara på frågan en allmän nivå. De första möjligheterna att märka problem finns redan före inryckningen. Vid inryckningen har man också en läkargranskning. Och under tjänstgöringen kan man söka vård direkt via antingen socialkuratorn, militärpastorn eller en läkare.

Nylands Brigads brigadkommendör Arvi Tavaila.
Kommodor Arvi Taivala, brigadkommendör vid Nylands brigad. Nylands Brigads brigadkommendör Arvi Tavaila. Bild: Yle / Monica Slotte Nylands brigad,kustförsvar,Marinen,försvarsmakten,Hangö,Amfibiefordon,Syndalen,Busö,sjömålsrobot,krishantering,Östersjön,Arvi Tavaila

12 procent av beväringarna avbryter sin militärtjänstgöring. Ungefär hälften av dem, 45 procent, gör det på grund av en psykiatrisk diagnos. Var i kedjan brister det när man inte fångar upp dem tidigare?

– Jag skulle vilja påstå att det är ett bredare problem i samhället och inte bara för Försvarsmakten. Det stämmer att det är mellan 10-15 procent som avbryter sin tjänstgöring. Men om det är “bara “ fem procent som avbryter på grund av psykiska problem är det inte så mycket. Men jag håller med om att det skulle vara bra att identifiera sådana fall så tidigt som möjligt.

Vad tycker du om att det finns beväringar som mår såhär dåligt vid brigaden?
– Det är ytterst beklagligt och man borde förstås i ett tidigare skede kunnat identifiera sådana fall som funderar på så drastiska åtgärder. I praktiken är det ändå ytterst sällan som det går så långt. Jag känner inte till ett enda fall på brigaden.

Försvarsmaktens överläkare i psykiatri om psykisk ohälsa i militären

Överläkare i psykiatri Kai Vilkman.
Kai Vilkman är försvarsmaktens enda psykiater. Överläkare i psykiatri Kai Vilkman. Bild: Sara Silvennoinen / Yle psykiatri,psykiatrisk vård,mental hälsa,Finlands försvarsmakt,överläkare

Kai Vilkman är Försvarsmaktens överläkare i psykiatri. Han är också Försvarsmaktens enda psykiater.

Han betonar vikten av att söka hjälp för både mindre allvarliga psykiska problem och mer allvarliga symptom redan innan man rycker in i militären. Dels för beväringens eget bästa, men också för att det är resurskrävande för Försvarsmakten och samhället att hitta de personer som lider av psykisk ohälsa först under beväringstiden.

– Det skulle vara bättre i fall de som inte är anpassade för militären skulle befrias redan innan de rycker in. Det skulle vara både i deras och samhällets intresse för dem att kunna arbeta, studera och betala skatt, säger Vilkman.

För den som inte mår bra finns hjälp att få

• Vid varje garnison finns det hjälp att få i form av en kurator, präst och hälsostation.

• Kuratorn hjälper till med socioekonomiska problem medan prästerna erbjuder samtalsstöd.

• Försvarsmaktens läkare kan ordinera medicinsk behandling vid behov. Till exempel antidepressiva läkemedel kan ordineras till den som fått diagnosen depression.

• Psykiatrisk vård är svår att få i armén på grund av brist på psykiatriska läkare. Samtidigt är det en tidskrävande process, vilket inte är optimalt för beväringar som väntas medverka i militärens verksamhet.

• Hälsostationernas läkare kan konsultera en civil psykiater vid behov.

Depression förekommer mest

Depression är den vanligaste formen av psykisk sjukdom som drabbar beväringar under militären. Depression som psykisk sjukdom innebär att personen drabbas av långvarig nedstämdhet, förlust av välbehagskänsla och orkeslöshet.

– Funktionsförmågan försämras, man har svårt att koncentrera sig och utföra de uppgifter som krävs. Det blir svårt att lära sig nya saker och man sover sämre, vilket syns under dagen, säger Vilkman.

"Toaletten enda stället där personer med social fobi får vara i fred under tjänstgöringen"

För den som lider av social fobi, alltså ångest i samband med sociala situationer och framträdanden, kan militären vara en tuff upplevelse, säger Vilkman.

– När du kommer till armén och är omringad av 150 andra personer på gården, är toaletten det enda stället där du kan vara ifred, och där kan du inte bo, säger Vilkman.

Vilkman rekommenderar därför blivande beväringar att göra det så kallade Liebowitz-testet, som är ett självuppskattningsformulär för social ångest. Det går inte att ställa diagnos enbart med testet, men en hög poäng kan ses som en stark rekommendation att söka hjälp, säger han.

"Depression inget hinder"

Kai Vilkman påminner om att depression inte alltid behöver stå i vägen för den som vill tjänstgöra i militären.

– Om man behandlas med antidepressiva läkemedel och/eller är sig i ett stabilt skick, så är man välkommen till militären, säger Vilkman.

– Du bör dock inte vara beroende av dina mediciner. Om du glömmer medicinen hemma och ska åka på läger, så ska du kunna klara dig utan dem, påpekar Vilkman.

Hur många lider egentligen?

Att veta hur många unga som egentligen lider av psykisk ohälsa i militären är omöjligt att säga, enligt Vilkman.

Däremot visar statistiken en tydlig trend, där allt fler unga befrias från militärtjänstgöring under uppbåden på grund av psykisk ohälsa.

Vilkman påminner om att tidigare och nuvarande psykiska problem bör nämnas redan under läkarkontrollen.

– Man får gärna ta med patientjournalerna, påminner Vilkman.

Graf över orsaker till befriande från uppbåd
Andra orsaker är till exempel hudsjukdomar, skador, sjukdomar i andningsorganen och sjukdomar i muskuloskeletala systemet och bindväven. Graf över orsaker till befriande från uppbåd Bild: Miro Johansson / Yle Graf

Nyligen publicerat - Fixa värnplikten