Hoppa till huvudinnehåll

Essä: Jag tycker inte om tanken att försvaret av nationen är något jag kan lämna i händer på någon annan

Kamouflerad Marcus Prest
Marcus Prest är med i ett frivilligkompani. Kamouflerad Marcus Prest Bild: Marcus Prest armeer

Tiden gör minnen dimmiga. Vuxenlivets upplevda förutsägbarhet och brist på kontrast färgar erfarenheter i gränslandet mellan tonåren och ungdomsåren i ett nostalgiskt skimmer: redan som trettioåring börjar unga män prata om sin erfarenhet av militärtjänsten med en klang av längtan.

De sex eller tolv månaderna då den aderton, nitton, tjugo år gamla mannen väcktes innan klockan sex på morgonen av en ropande undersergeant som kommenderar till morgontoalett, sedan uniform på, springa i formation till matsalen och på kort tid sleva i sig morgongröt för att i formation springa tillbaka till kasern för att göra sig klar för dagens uppgifter upplevs med lite avstånd som en tid av mening och sammanhang.

Traditioner som genom generationer binder samman identiteter har egen tyngd – män, och ibland kvinnor, som aldrig mer kommer att vara aktuella för stridsuppgifter har synpunkter på ändrade detaljer i militärtjänsten. I regel tvära och negativa åsikter uttryckta i ett raljerande tonfall och för det mesta med innebörden att ungdomen blivit så klen att man inte kan vänta sig något alls av dem.

Samma tongångar har upprepats sedan Sokrates tid, förmodligen lät det likadant redan tidigare. Sokrates var för övrigt också soldat, som atenare och fri man.

Jag gjorde min värnplikt i Idrottsskolan i Lahtis och blev spanare. Värnpliktstiden var intressant och ibland krävande. Jag var medeldistanslöpare av årskullens nationella toppnivå – men eftersom de andra killarna i kompaniet var av motsvarande kaliber eller bättre kom min fysiska förmåga inte att betyda något särskilt i relation till dem.

Soldat går över kargt landskap
Ett slag av nationallandskap Soldat går över kargt landskap Bild: Marcus Prest Soldat

Av min militärtjänst minns jag långa förflyttningar, spaningsgruppen som ljudlöst på skidor glider genom en by i natten, månen kall och hård ovan oss, de stora Tavastländska skogarna kornigt gröna och svarta genom ljusförstärkare. Min kropp kommer ännu huttrande ihåg hur det känns att ligga nergrävd i observationspost i töväder, plusgrader på dagen, minusgrader på natten.

Jag kommer ihåg strängheten i ljud- och ljusdisciplinen, jag minns arbetet att få kontakt med radion, krypterandet av kommunikationen, jag minns det rökluktande tältet och mina kamrater som sover sina två-tre timmar innan det är dags att flytta på sig igen. Jag kommer också ihåg den nästan mardrömslika känslan av själadödande leda som kom av längre tider på kasernen.

Men jag har däremot inga minnen av några stamanställda som betedde sig osakligt, de var helt enkelt bra ledare, och vi hade heller inga skällande idioter till underofficerare som jag annars hört om från jämnårigas militärtjänst.

I Idrottsskolan blev vi i regel behandlade som vuxna och anmärkningsvärt kvickt blev våra order under övning fria och parameterorienterade. Det som kallas uppdragstaktik tillämpades, vilket innebär att vi förutsattes ta självständiga beslut och initiativ givet vissa riktlinjer om vad som bör hända och när – och det gjorde att vi var engagerade i vad vill höll på med.

Det här var 1999 – 2000, jag var 20 år. VM-silvermedaljören i orientering gjorde sin tjänstgöring i samma kompani, även liga-spelare i fotboll, tiokampare, uthållighetslöpare, andra friidrottare, cyklister, den framtida OS-medaljören i skytte och även Kimi Räikkönen var där på ungefär samma villkor som vi andra.

Vi var alla där och även om det är oklart hur frivilliga vi var (skulle vi verkligen ha spenderat tolv månader med det militära utan samhällets lagstadgade förväntan att vi ska göra militär- eller civiltjänst?) kände många av oss att vi var privilegierade. Kanske främst för att vi fick dela varandras sällskap.

* * *

Efter värnpliktstiden började jag studera. En av mina närmaste studiekamrater var totalvägrare. Han hade tvingats sitta 13 månader i fängelse. Först satt han, på grund av något slags administrativt misstag, tillsammans med mördare och grova våldsbrottslingar. Senare flyttades han till en avdelning med mindre våldsbenägna män. Många av mina nya vänner var också civiltjänstgörare.

Som ung fick jag inpräntat att det inte finns något sådant alternativ som civiltjänstgöring, men samtidigt också den motstridiga och antagligen österbottniska idén att väl inne i armén ska man fuska så mycket man bara kan för att komma så lätt undan som möjligt och att alla slags ”herrar” ska man genast sätta på plats. Det där med att sätta herrar på plats verkade dock mera vara en ambition som uttrycktes i prat än något man gjorde på riktigt.

I Lahtis var jag inte intresserad av att komma undan utan blev pojkaktigt äventyrslysten av de övningar vi fick delta i. Jag fattade att det vi under faneden svurit att ställa upp på, att det vi övade för skulle, om någon blåste i det stora hornet, vara fruktansvärt och hemskt, på många sätt bortom föreställningsförmåga.

Jag har inte gjort motfrågan, men jag skulle ibland vilja, utgående från tonfallet som frågan ställts till mig i, fråga om du är säker på att du är en sådan som inte kan skjuta en annan människa

Jag och mina vänner skulle användas i framskjutna positioner, bakom fiendens linjer och vår överlevnad skulle ganska långt hänga på oss själva, och att vi, liksom alla andra soldater var pjäser i ett spel där vissa pjäser offras, eller i varje fall lämnas ut åt mycket dåliga odds för att andra pjäser ska klara sig.

Jag är osäker på om faneden är ett löfte som moraliskt kan ses som bindande. Efter åtta veckors grundutbildning står de 18 – 20 åriga männen i led och svär en ed om att ställa sig själva, sina liv till förfogande för att försvara landet om en yttre fiende hotar. Att det är juridiskt bindande är en annan sak. Men för att tala emot mig själv: jag upplevde att jag som tjugoåring förstod tillräckligt mycket för att veta att jag vill vara en av dem som försvarar landet med vapen om det behövs.

Mörkersikte
Mörker och blick Mörkersikte Bild: Marcus Prest militärtjänst

Jag hade ändå aldrig svårt att förstå mina vänners motiv till civiltjänsten. Tvärtom, det var mycket lätt att förstå varför man inte ville vara med i ett system som i värsta fall leder till grymmaste slakt, elände och ödeläggelse av själ, liv, materia av allt annat som är värt något. Det är inte svårt att förstå att man vägrar vara med i en dödsmaskin som arbetar på industriell skala där vem som helst slumpmässigt kan dö eller skadas på hemskaste sätt.

Ett av argumenten hos mina civiltjänstgörande vänner var (och kanske ännu är): det enda jag personligen kan göra för freden är att vägra, jag kan inte vägra för dig, eller någon annan, men jag kan vägra ta till vapen och jag kan bara hoppas att andra följer mitt exempel.

Jag håller själv med om logiken. Jag vet också att mina vänner inte var naiva – det var inte så att de trodde att en fientligt sinnad nation skulle lägga ner vapnen för deras skull. Och jag vet också att det finns många som väljer civiltjänst framom militärtjänst av betydligt lättsinnigare orsaker än mina vänner gjorde.

Jag känner särskild respekt för min vän som totalvägrade. Inte för att jag tycker att totalvägrandet är en bra idé – det finns tusen uppgifter som måste göras i samhället om det blir kris och krig och det är inte bra att vägra att delta i dem, men det var nog inte heller hans poäng. Han skulle knappast vägra att hjälpa till om det behövs.

Soldater i tält
Gemenskaper Soldater i tält Bild: Marcus Prest militär

Jag tror tvärtom att han skulle vara till stor nytta – med sitt fängelsestraff tog han, som jag förstod det, helt enkelt avstånd från militarismen i samhället och att sitta 13 månader i fängelse är strängare och grymmare än de som uttalar sig fördömande verkar förstå. (Fundera på vilket brott du måste göra för att sitta 13 månader ovillkorligt – och fundera på hur du kommer att känna dig av att av staten, ditt eget samhälle, bli behandlad som en brottsling som ska spärras in för att du vägrar delta i något som du upplever som absolut moraliskt förbjudet.)

Har man det allvaret i sig, att man väljer 13 månader i fängelse istället för civiltjänst, finns det något obändigt i en som är av betydligt starkare virke än de som slänger ifrån sig hånande kommentarer.

Jag känner också tacksamhet för mina vänner som gjorde civiltjänst under 1970-talet då det inte var en bagatell att kräva få göra civil- istället för militärtjänst. De som då vägrade vapen gjorde att vi idag har ett friare och vettigare samhälle.

* * *

För mig var och är militärtjänsten en utbildning i att försvara en gemenskap av fria människor i ett unikt samhälle, både globalt och historiskt – och en uppgift som inte i händelse av krig går att utlokalisera. Grunden i vårt system och den rätt allmänt delade förståelsen av oss själva som nation är att vi går man ur huse om vi måste. Och även om en högteknologisk försvarsmakt och vissa specialuppgifter kräver folk som har försvaret som huvudsyssla finns det inga resurser att sätta upp en tillräckligt stor proffsarmé för att skydda hela landet.

Jag tycker heller inte om tanken att försvaret av nationen är något jag kan lämna i händerna på någon annan, inte så länge jag själv kan bidra. Jag har svårt att frikoppla tanken på medborgarsamhället från tanken på att vi försvarar oss själva.

Även om mitt språk riskerar bli högtidligt, och hela idén om att försvara landet kan ses som verklighetsfrämmande trams, vet jag inte hur man ska läsa historien för att undgå att inse att det är ett mirakel att den här nationen finns och det här samhället fungerar som det gör. Det ligger en massa blod och grymhet bakom miraklet, men givet kontexten, givet hur världen ser ut, är det fortfarande svårt att se det som något annat än ett mirakel att jag får leva det liv jag lever under de omständigheter jag lever. Och jag tror att det är ett mirakel som man måste vara beredd att försvara om man vill behålla det.

Maskingevär och soldat och kamouflageris
Träning inför det mest fasansfulla Maskingevär och soldat och kamouflageris Bild: Marcus Prest Soldat

Jag är en del av det här samhället. Det är ett privilegium att få känna så – det är en känsla som kan fråntas en. Man riskerar till exempel att ta bort känslan hos många genom att låta klyftorna öka i samhället, låta allt fler känna att det här landet inte bryr sig om dem, eller att samhället över huvud taget inte räknar med dem.

Och vad det gäller det militära, utan att i övrigt känna sig främmande för landet kan man drabbas, och kanske bör man drabbas av det motstridiga: du utbildas i att göra det som din moral, din uppväxt, samhället, din religiösa uppfostran, strängast av allt förbjuder. Hela ditt väsen borde revoltera mot tanken på att göra det du utbildas att göra.

* * *

Sommaren 2019. Motorljudet är öronbedövande. G-båten gör en S-formad manöver mellan tättliggande kobbar. Båtchefen visar hela handen med utsträckta fingrar. ”Viisi!” Resten av gruppen upprepar ”VIISI!”, drar på sig simfötterna, klämmer den sista luften ur sina torrdräkter, kontrollerar sina vapen, sina svarta vattentäta väskor med grupputrustning, nickar och tummen upp till kamraten som sitter bredvid.

Vinddraget känns runt ansiktet, annars är jag helt innesluten i dräkten av polyuretan och vulkaniserat gummi, under den är jag klädd i kamouflagedräkt och på den finns stridsselen med radion, ammunition och min personliga utrustning, och kängorna som ligger mot bröstet och är svårast att tömma på luft.

Båten ut på öppet vatten – den turboladdade motorn som driver vattenjetarna trycker på, farten ökar. Bakom föraren fladdrar Försvarsmaktens tretungade flagga med det rytande lejonet som står på en kroksabel med ett svärd höjt över huvudet – och det går kalla kårar över min rygg fast jag vet att känslan kan vara farlig, symboliken är gjord för att jag ska känna just precis så här, ett vi som står upp mot ett dem, men just nu kan jag inte annat än känna en intensiv stolthet.

Soldater landstiger i skymning ur hav
Landstigning Soldater landstiger i skymning ur hav Bild: Marcus Prest militärtjänst

G-båten dånar fram i en gir kring en segelbåt med svensk flagg, seglarna vinkar åt oss med den röda skymningssolen bakom sig, vi i det närmaste flyger fram, ut mot yttre skärgården. Båtchefen ropar: ”Minuutti!”, gruppen ropar ”MINUUTTI!”, alla gör sig beredda, första paret reser sig, båtchefen ropar, ”Veteen!” och de två främsta svarta skepnaderna står upp på relingen och stiger ut och ner i vattnet som blixtrar förbi, nästa par upp på relingen och ner i vattnet, sedan min och mitt stridspars tur och jag koncentrerar mig på att utan att trilla stiga upp i båten som dunkar mot sjögången, upp på relingen och sedan stiga ut på rätt sätt, ryggen mot färdriktningen, och jag hinner knappt ta steget ut innan vattenytan smäller mot mig.

Motorljudet försvinner tillfälligt medan jag är under vatten, jag kommer upp över ytan, båda simfötterna sitter kvar, vapnet och väskan med utrustningen i mina händer, jag visar allt-OK-tecknet med höger näve mot huvudet. Motorljudet avlägset, det blir snabbt påfallande tyst, bara ljudet från vågorna och vi börjar samla ihop de båda patrullerna för att samordnat simma mot ön där den första delen av uppdraget ska utspela sig.

Jag vet inte hur officiellt det är, men efter invasionen av Krim år 2014 vaknade man mera allmänt till att det, ifall att, inte kommer att finnas veckor och månader att mobilisera. Jag har för mig att man redan med kriget i Georgien 2008 blev mer på sin vakt i den del av den politiska makten som kan förorda militära beslut. Jag fick själv komma med i ett militärt förband som formats för att vara omedelbart gripbart i händelse av fara.

Förbandet består enbart av frivilliga reservister. För att få vara med i den intressantaste delen krävs att man årligen deltar i ett förhållandevis (i relation till nästan vilka andra förband som helst) stort antal övningar och att man upprätthåller en fysisk prestationsförmåga som i alla aspekter är hårdare än vad beväringsförband har.

Soldat i mörket
Beredskap Soldat i mörket Bild: Marcus Prest Soldat

Innan jag fick höra talas om förbandet var jag måttligt intresserad av frivillig försvarsverksamhet. För mig såg det för mycket ut som skjutbaneskjutande, korvgrillning och sällskapssökande än allvar. Det var förstås en orättvis bild jag hade, men ofta bekräftade bilderna på de frivilliga reservister som deltog mina fördomar: redan på kroppsformen gick det att sluta sig till att inget annat än vakttjänst kunde komma på fråga för dessa försvarsentusiaster i händelse av att något skulle bli på riktigt.

Det är en annan sak om man har en uppgift som inte är så svårt kroppsligt betungande – det finns massor av sådana uppgifter i försvaret – men männen jag såg på bilderna övade inte logistik, stabsuppgifter, kommunikation eller service av fordon, det var om Vinterkriget de fantiserade och övningarna de sysslade med verkade ha lika lite relation med något verkligt som hur reservisterna såg ut.

* * *

De kroppsliga och fysiska kraven och omdömena kan låta som fascism eller elitism. Men det är samma sak som gäller för poliser och brandmän: utan fysisk kapacitet har man ingen seriös förmåga i fält. Fysisk uthållighet verkar också intimt hänga ihop med mental uthållighet. Att förflytta sig under 30 timmar med endast korta pauser, att simma genom natten med full utrustning, komma iland, starta nästa fas av uppdraget, och fortsätta försöka vara switched on, det vill säga fortsätta ta initiativ och inte bli robot liknar det mentala tillstånd som småbarnsföräldrar befinner sig i efter ett par månader – man lär sig en del om sig själv och vilken sorts tankemönster man tenderar att falla i och hur man tar sig ur dem, och att man bör ta sig ur dem.

Innan jag fick höra talas om förbandet var jag måttligt intresserad av frivillig försvarsverksamhet. För mig såg det för mycket ut som skjutbaneskjutande, korvgrillning och sällskapssökande än allvar

Det fysiska har förstås andra aspekter. Det finns en idé om manlighet i att vara fysiskt kapabel. Men till skillnad från det som kanske i negativ bemärkelse kan kallas macho är den fysik som krävs i det här sammanhanget förbundet med ödmjukhet inför egna begränsningar: att det inte finns någon plats för poserande, att ord väger lätt om de inte motsvaras av förmåga och handling, att alla kroppsfunktioner blir bekanta, att man måste be om hjälp och förstå att göra det innan man blivit för trött för att vara användbar, att man måste erkänna om man inte är säker på något eller inte kan något, och så vidare.

Att saker övas med ett allvar som gör att man prövas hårt har haft effekten att munväderskrigarna fallit bort. Det är bra.

Att det är på allvar är också viktigt ur en moralisk aspekt. Jag har svårt för tanken att delta i krigsspel av typ airsoft, att satsa pengar och tid på att leka krig, som vuxen har jag också haft svårt med videospel som simulerar krig ur förstapersonsperspektiv.

Jag kan inte sätta fingret på exakt vad som stör mig, det kanske har att göra med att jag lever mig in för mycket i vad krig skulle betyda i verkligheten, vilket kan verka löjligt. Jag har ingen sådan erfarenhet men det är kanske just det: jag vill verkligen inte ha sådana erfarenheter. Däremot vill jag vara en av dem som är användbar för försvaret om det skulle behövas.

* * *

Att få vara med i det nya förbandet har vidgat min blick på det finländska samhället och värnplikten. Under dygn med oavbrutet regn ligger män frivilligt i trånga dolda observationsposter och övar sig i att utan att avge ljud eller ljus sända krypterade radiomeddelanden, övar förflyttning till fots och utan understöd i flera dagar för att sedan kunna lösa nya uppgifter. Vi övar reflexmässigt skytte, agerande vid plötslig kontakt, förstahjälp, får vårt omdöme prövat under press, lär oss samverka med andra enheter, förstå vår roll i större sammanhang, och hur vi kan vara till största möjliga nytta när det behövs.

Vi som är med är lärare (matte- och fysiklärare överrepresenterade), företagare, forskare, studerande, läkare, småbarnspappor, ivriga motionsidrottare, dykare, fallskärmshoppare, mekaniker, svetsare. Den gemensamma attityden är den som man i övrigt stöter på bland finländska män: öppen, tolerant, glad, humoristisk, omtänksam. Verksamheten är strömlinjeformad för att få ut maximal nytta ur all övningstid. Ersättningen är 5 euro och tio cent per dygn.

Soldat i högt gräs
Ersättningen är inte allt Soldat i högt gräs Bild: Marcus Prest Soldat

Jag är i det civila journalist, författare och läsande och TV-nyhetstittande medborgare och inbillar mig att jag har en relativt bra bild av hur svårt och orättvist det kan vara för många även i vårt land. Men å hela taget, det som jag slås av är vår förmåga att ställa upp, att det finns en uppgift för alla, att vi förväntas använda vår egen initiativförmåga, att vi är medborgare, att det här är vårt, och att jag och mitt omdöme inte sätts på undantag utan tvärtom efterfrågas, ombes ha kritiska synpunkter, rapportera när saker går fel och att man ber mig göra mitt bästa och att det finns utrymme för mig att göra det tillsammans med andra som är lika frivilliga som jag själv. Vi förväntas sprida ordet om förbandet, försöka rekrytera lämpliga personer till verksamheten och därför är en del av oss också synliga i sociala medier.

Jag har som reservist också lärt mig att dagens försvarsmakt är betydligt sundare än tidigare. Idiotiska traditioner som äldre generationer (som pratar om den klena ungdomen, och har korkade idéer om att man måste äta kött varje dag) värnat om verkar vara borta, och i kontakt med beväringar har jag lärt mig att dagens beväringsförband är tränade och helt enkelt intelligenta på ett sätt som gör att de vinner varje taktisk övning mot soldater som använder tidigare system 10-0 – även om dagens beväringar inte springer lika långt i löptestet.

* * *

Jag blir ibland mött av himlande med ögonen och skepticism när det blir tal om att jag som vuxen man frivilligt ägnar mig åt något militärt. Lite som att bli påkommen med något perverst, eller det är kanske just det som det av en del ses som – som något perverst.

Och det är förstås inte helt obegripligt att man kan bli sedd med just de ögonen. Det är kanske de ögon jag själv har på vuxna människor som i en viss anda ägnar sig åt airsoftande eller skjutspel på datorn. Jag har ett par gånger fått frågan ”om jag är en sådan som kan skjuta en annan människa?” och det är kanske en fråga som är relevant men jag är osäker på vad det är som frågas, trots att frågan verkar vara okomplicerad: ja eller nej.

Jag har inte gjort motfrågan, men jag skulle ibland vilja, utgående från tonfallet som frågan ställts till mig i, fråga om du är säker på att du är en sådan som inte kan skjuta en annan människa.

Spindel på lins, mörk skog
Spindel, en soldats perspektiv. Spindel på lins, mörk skog Bild: Marcus Prest Soldat

Att plötsligt prata om just att döda och dödande, med sin egen person, är naket och svårt. Kanske till och med farligt. Svaret för min egen del är att jag inte vet om jag kan eller inte. Ur ett statistiskt perspektiv är det sannolikt att jag kan. Det militära systemet och de situationer man kan tänkas hamna i under ett katastroftillstånd gör det också betydligt mer sannolikt att man kan.

Det som hör ihop med den här frågan är om vi ska ha ett försvar.

Jag anser att vi ska ha ett sådant, gärna ett så självständigt försvar som möjligt i en värld där det självständiga kan vara svårt att upprätthålla. Om man tror att vi klarar oss utan ett försvar, ”för att krig ju inte händer på det där sättet längre, det vill säga att någon skulle rulla in med stridsvagnar” – vilket jag hört vuxna högutbildade människor säga, undrar jag vilken planet man bor på och varifrån man fått de tankarna.

* * *

En fråga som då och då dyker upp är orättvisan i att det bara är män som värnplikten gäller. En del av mig blir genast irriterad av tonfallet i frågan, sättet att se på saken: den knarriga reaktionen på att något kan krävas av mig som inte krävs av alla andra. Att det inte ses som ett privilegium att vara en av de som samhället räknar med.

Frågan blir direkt annorlunda om den markerar att det är en orättvisa mot kvinnor, att kvinnor inte inkluderas i systemet annat än på frivillig basis, om kvinnor upplever att det är orättvist att de inte automatiskt förutsätts delta. Att systemet ser ut som det gör har åtminstone historiska skäl, andra skäl också.

Soldat springer med gevär
En form av allvar Soldat springer med gevär Bild: Marcus Prest Soldat

Själv är jag ambivalent. Jag tror att det vore bra om vi alla förutsattes göra någon form av civiltjänst, och jag tror att det vore bra om vi alla under en period eller till och med flera perioder skulle behöva jobba på åldringshem, hjälpa till i sjukvård, och andra uppgifter som gör att vi påminns om att vi är beroende av varandra.

Om militärtjänsten ska gälla alla vet jag inte. Det finns uppgifter där de fysiska kraven verkar utesluta nästan alla kvinnor, men samtidigt utesluter samma fysiska krav den absoluta majoriteten av män. Det finns däremot mängder av uppgifter som är tillgängliga för nästan vem som helst som har intresse att delta.

* * *

Värnplikten ses av en del som en anakronism som fortlevt hos oss men avskaffats i länderna i väst i övrigt. Nu verkar den vara på väg tillbaka åtminstone i viss utsträckning i Sverige. En avgörande skillnad mellan oss och en del andra västländer är att vår armé baserad på värnpliktiga inte går att sända utomlands för att kriga i andra länder. Vår armé är en försvarsarmé, och en medborgararmé.

Man får ingen expeditionsstyrka av oss, vi är knutna till vårt eget land, hela försvarsinfrastrukturen är gjord för just precis försvar. Vi är också medborgare som rapporterar om övergrepp – det är mycket svårt att hålla något hemligt i en organisation som har människor som vandrar ut och in ur den, till skillnad från en sluten kader.

Men till skillnad från det som kanske i negativ bemärkelse kan kallas macho är den fysik som krävs i det här sammanhanget förbundet med ödmjukhet inför egna begränsningar: att det inte finns någon plats för poserande, att ord väger lätt om de inte motsvaras av förmåga och handling

Sokrates sägs ha fått en tvåårig militärutbildning i tjugoårsåldern och lär ha deltagit i tre slag mellan att han var 37 och 48 år gammal. Jag vet inte om han menade att man behöver vara beredd att ta till vapen, men i varje fall består en del av allvaret i hans filosofi i att medborgarskapet är något man måste vara beredd att försvara, och att det är på liv och död.

* * *

Efter att ha simmat iland och gömt vår utrustning vilar en del av oss under en utskjutande klippa för att undvika att bli upptäckta av övningsmotståndarens drönare. När vi ligger under stenen pratar vi viskande om vad fan det är vi håller på med, småbarnspappor, familjerna hemma och här förbereder vi oss för att om ytterligare några timmar oupptäckta simma vidare till en närbelägen ö för att smyga omkring och sända målkoordinater till artilleriet.

En del av svaret är att vi vill vara så överdjävligt bra på det här som möjligt och signalera det tydligt – för att klart markera åt eventuella aspirerande makter att det här är vårt och vi försvarar det.

Marcus Prest är journalist och författare och åsikterna i texten är hans egna.

Nyligen publicerat - Fixa värnplikten