Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Ann-Sofi Carlssons tredje bok omfattar utbrändhet, övergrepp och oväntad sjukdom - i Labyrinten står alla karaktärer vid ett avgörande vägskäl i livet

Författaren Ann-Sofi Carlsson.
Ann-Sofi Carlsson är aktuell med sin tredje bok, novellsamlingen "Labyrinten". Författaren Ann-Sofi Carlsson. Bild: Pia Hildén författare,ann-sofi carlsson

I titelnovellen ”Labyrinten” får vi träffa en kvinna som efter år av snuttjobbande tvingas ta ut en fyra veckor lång semester.

Till en början är hon rastlös och kan inte varva ner. Hon ägnar dagar åt att städa och sortera, men blir alltmer orolig och har svårt att sova.

Lugnet infinner sig först när hon bokar en resa och lämnar hus och hem för att vandra runt på stigar som leder till okända och främmande platser.

”Jag har alltför länge levt som innesluten mellan fyra väggar. Här finns det i alla fall vägar att gå, en framåt och en bakåt. Viss om att jag nog kommer att komma någontans – jag kan ju inte bara gå runt i cirklar – fortsätter jag framåt.”

Till en början känns vandringen befriande och lustfylld, men så småningom inser jaget att hon gått in i en labyrint och gång på gång hamnar hon i en återvändsgränd.

”På något sätt måste jag ju komma ut härifrån. Jag känner också vagt att det är någon eller något jag letar efter – något som är själva orsaken till att jag från början reste iväg.”

Jaget i berättelsen minns däremot inte vem eller vad det är hon letar efter, hennes minnen förefaller vara utraderade.

Plötsligt uppenbarar sig en silverfärgad fjäril som blir en slags påminnelse om någonting. Plötsligt träffas fjärilen av en vattenstråle från en fontän, den faller ner i vattnet och blir uppäten av ett enormt groddjur som gömmer sig i dammen.

Jaget försöker springa iväg – hon flaxar intuitivt med armarna och plötsligt svävar hon upp i luften. Härifrån kan hon se labyrinten, och att det inte finns en enda väg ut ur den, utan att ett otal vindlande gångar brer ut sig i alla riktningar.

Vid ett vägskäl

Anledningen till att jag redogör för handlingen i titelnovellen såpass utförligt är att det i denna novell finns flera element som gång på gång återkommer i Ann-Sofi Carlssons nya novellsamling Labyrinten.

Labyrinten består av 17 korta historier – till omfånget rör sig texterna i snitt mellan fyra och sex sidor.

Det korta formatet är en utmaning eftersom det gäller att förse texten med en lagom mängd information – att portionera ut just så lite eller just så mycket fakta om karaktärerna och omständigheterna som behövs för att läsaren ska kunna orientera sig och skapa sig en bild av vad som ligger som grund för en persons handlingar, känslor och upplevelser.

Pärmen till Ann-Sofi Carlssons bok "Labyrinten".
Pärmen till Ann-Sofi Carlssons bok "Labyrinten". Bild: Marginal förlag litteratur,ann-sofi carlsson

Det som förenar jag-personerna i Carlssons berättelser är att de befinner sig vid olika slags vägskäl eller vändpunkter. Deras liv har skakats om av en händelse som kommer att förändra deras vardag eller deras syn på sig själva och sin omgivning – antingen en tillsynes bagatellartad incident, eller så en rätt dramatisk tilldragelse.

Vi har kvinnan som nyss tvingats röja upp i sitt barndomshem som förvandlats till ett dödsbo samtidigt som hennes man drabbats av en allvarlig sjukdom.

Vi har den åttaåriga flickan som flyttat till ett hus tillsammans med sin mamma och mammans nya sambo, ”farbrodern”. En farbror som kommer till henne om kvällarna för att läsa sagor om prinsessor: ”Det som händer sedan är så hemligt att jag aldrig får berätta det för någon, för då kommer någon som jag tycker väldigt, väldigt mycket om att skadas eller dö.”

Vi har kvinnan som planlöst vandrar runt i Helsingfors för att döda tid i väntan på att besökstiden på sjukhuset ska börja.

Vi har en flicka som älskar att tillverka fjärilar i församlingens pysselklubb och som är rädd för sin storebror som är hotfull och älskar att slåss.

För att komma med några exempel.

Det slutna rummet

Många är ansatta av minnen de helst av allt vill glömma – de är fångade i omständigheter som de inte kan rå för, rädda för att misslyckas. Många har svårt för att öppna sig, de är oförmögna att ta tag i sina liv och bär på diffusa känslor av oro och osäkerhet.

Det slutna rummet, liksom cirkeln och återvändsgränden, är en flitigt använd bild för den instängdhet som personerna i novellerna känner.

De olika jagen sitter ofta inuti ett hus, i ett rum, och tittar ut. Därute lurar olika faror som hotar att göra intrång och rubba ens cirklar.

En novell ska bjuda på överraskningar, kullerbyttor och tankesprång – och det gör också flera av texterna i Labyrinten, även om samlingen som helhet är något ojämn

Där insekter står för det obehagliga och hemska, något hotfullt, blir fjärilen i första hand en sinnebild för frihetslängtan, men kan också signalera en annalkande fara.

Hos jagpersonerna i novellerna finns det genomgående en vilja att lyfta sig över vardagen, att hitta en utväg eller en (för)lösning. Denna längtan tar sig ofta uttryck som en dröm eller en fantasi, en längtan efter att kunna fly/flyga.

En utmanande form

Redan i sin debutbok, novellsamlingen Jag undrar hur det känns att falla fritt (utkom år 2015), visade Ann-Sofi Carlsson att hon har förmågan att komprimera komplicerade känslor i korta avskalade men mycket laddade texter som ofta handlade om någon form av utanförskap, såväl självvald ensamhet som utifrån dikterat åsidosättande. Under ytan fanns en ständigt gnagande längtan efter sammanhang och bekräftelse.

Också i den nu aktuella samlingen visar Ann-Sofi Carlsson att novellen är ett format som hon gillar att jobba med. Hon har en teknik och ett hantverk som för det mesta fungerar riktigt bra.

I en kort text har man inte samma möjligheter att måla på med bred pensel eller att ge karaktärerna fullödiga psykologiska djup. Man måste teckna sina porträtt med enkla och effektiva medel så att läsaren kan förstå eller ana sig till olika sammanhang och bevekelsegrunder.

Det är en delikat balansgång, och det gäller att inte vägleda läsaren för mycket. Läsaren ska snappa upp en del betydelsefulla detaljer liksom i förbifarten. Författaren får givetvis bjuda på tuggmotstånd, utmana och inte erbjuda enkla eller entydiga läsningar.

I en kort text har man inte samma möjligheter att måla på med bred pensel eller att ge karaktärerna fullödiga psykologiska djup

Det händer dock att Ann-Sofi Carlsson blir alltför gåtfull och lämnar läsaren förbryllad, ibland också oförstående inför en text. Ibland blir man tvungen att fråga sig vad det var som egentligen hände, motivet till att en person gjorde si eller så kan te sig dunkelt. Man letar efter tecken i texten men lyckas inte alltid få syn på dem.

En novell ska bjuda på överraskningar, kullerbyttor och tankesprång – och det gör också flera av texterna i Labyrinten, även om samlingen som helhet är något ojämn.

När Ann-Sofi Carlsson är som bäst lyckas hon med små medel skapa bråddjup i texten som kan ge läsaren svindel.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje