Hoppa till huvudinnehåll

Teater: Livet är trist och fasansfullt och det finns ingenting vi kan göra åt saken

En skådespelare i vitt (Hellen Willberg) leker med ett par solglasögon medan en stridshelikopter och soldater projiceras på väggen bakom henne.
I Vi som är hundra gestaltar tre inre röster en människas kamp för att leva vidare i en värld som känns meningslös och full av lidande. En skådespelare i vitt (Hellen Willberg) leker med ett par solglasögon medan en stridshelikopter och soldater projiceras på väggen bakom henne. Bild: Cata Portin Jonas Hassen Khemiri,Hellen Willberg,Svenska Teatern

Vi som är hundra av Jonas Hassen Khemiri är en dragkamp mellan tre inre röster vars livsval ofrånkomligt leder jaget till en lustlös fångenskap som medelmåtta medan världen förstörs omkring henne.

Tre kvinnor i vitt uppträder på en scen med en scenografi av höga vita trappsteg. De spelar tre olika röster i huvudet på en och samma person som står i färd att hoppa ner från ett hustak och göra slut på sitt liv. I sista stund ändrar de sig.

Tänk om de skulle börja om istället? Göra annorlunda den här gången? Välja annorlunda? Det gör de.

Livet börjar om med födelse och barndom då det än så länge finns ganska få val att göra. Men snart börjar misstagen att upprepa sig.

Ett av misstagen är den pretentiösa grafikern Artur som jaget inleder ett förhållande med trots sina djupt ambivalenta känslor för honom.

Livet tar form där i spänningsfältet mellan de tre rösterna som representerar olika åldrar och mogenhet i individens liv. De uttrycker jagets stridande impulser.

Titeln Vi som är hundra anspelar på att alla människor är fulla av sådana röster som tävlar om att få höras.

Åldrarnas krig

Cecilia Paul spelar den ungdomliga rösten som vill ha en utlevande frihet, bli en berömd politisk diktare, inspirera världens massor till motstånd mot orättvisor och samtidigt omge sig med horder av älskarinnor.

Anna Hultin och Hellen Willberg spelar äldre röster som uppskattar stabilitet och karriär och andra förnuftiga vuxna tråkiga saker.

Tre skådespelare i vitt på trappstegsliknande vita kulisser mot en turkos fond. Skådespelaren i mitten Cecilia Paul står bredbent som om hon sjöng i en mikrofon.
Cecilia Paul, den unga rösten, vill bli berömd konstnär och rädda världen, medan Anna Hultin och Hellen Willberg driver in livet på vuxnare spår. Tre skådespelare i vitt på trappstegsliknande vita kulisser mot en turkos fond. Skådespelaren i mitten Cecilia Paul står bredbent som om hon sjöng i en mikrofon. Bild: Cata Portin Svenska Teatern,Jonas Hassen Khemiri

Det är de vuxna rösterna som besluter att framhärda i förhållandet med Artur trots att han visar sig allt mer självupptagen och avskyvärd och att livet med honom och barnen blir outhärdligt.

De upprätthåller en medelmåttig karriär som forskare inom ett för huvudpersonen likgiltigt ämne.

De äldre rösterna driver med det yngre jagets ytliga engagemang för världsfrågor. I sällsynta stunder sliter hon sig lös och tar kontroll över deras tillvaro men hennes orealistiska planer går naturligtvis i stöpet.

Med en implicit skadeglädje styr de äldre rösterna då livet tillbaka till karriären, Artur och det inrutade livet.

Deras livshållning är trots sin yttre stabilitet sårbar för att när som helst slå om i en upplevelse av meningslöshet och weltschmerz, en djup ångest över allt lidande i världen.

Sedan de ägnat ett liv åt att bekämpa den unga rösten i hennes drift att hitta mening i tillvaron inser de att deras liv saknar betydelse och att det är för sent att göra åt saken längre.

De började om, men deras val har bara lett dem tillbaka till hopplösheten.

Skådespelarna Anna Hultin och Hellen Willberg håller fast Cecilia Paul emellan sig och nyper henne över kinderna. De är alla klädda i vitt.
Det är inte lätt att vara ung och ha orealistiska drömmar då mognare inre röster är snabba på att racka ner på dem. Skådespelarna Anna Hultin och Hellen Willberg håller fast Cecilia Paul emellan sig och nyper henne över kinderna. De är alla klädda i vitt. Bild: Cata Portin Jonas Hassen Khemiri,Svenska Teatern

Livet stormar vidare i en skrämmande snabb takt och innan rösterna vet ordet av är de redan fångade i medelåldern och i ett familjeliv som bara beskrivs med avsmak och i förbifarten.

Texttung föreställning

Texten av Jonas Hassen Khemiri har snarast formen av parallella monologer som emellanåt avbryter varandra. Skådespelarna befinner sig i en slags parallell dimension fjärmade från själva livet, och händelserna refereras i ett väldigt statiskt rum.

Den strukturerande konflikten är att rösterna inte är överens om hur de berättar sin gemensamma livshistoria. Istället förskönar de fritt eller förfaller i rena dagdrömmar.

Greppet har förutsättningen att visa hur varierande ett livsnarrativ kan konstrueras eller berätta något om livslögner eller hur händelser kan framstå på olika sätt ur olika perspektiv.

Ett par starka scener etablerar Arturs empatilösa och manipulativa läggning och Anna Hultin ger järnet i en kraftfull slutmonolog.

Men i regel stannar iscensättningen i den där stillastående parallella dimensionen. Någon slags allvarlig familjetragedi involverande en lägenhetsbrand antyds men får aldrig någon förankring i handlingen.

Åskådaren får tillgång till väldigt få konkreta händelser och berättandet kör fast i en kokett vaghet.

Formmässigt pendlar föreställningen ryckigt mellan buskiskomik och ett tungrott allvar understruket med ett bildspel av städer i ruiner och drunknade flyktingbarn. Det gör föreställningens övergripande känsloläge svårt att förstå sig på.

Svenska Teatern: Vi som är hundra, av Jonas Hassen Khemiri. Regi: Natalie Ringler. På scenen Cecilia Paul, Anna Hultin, Hellen Willberg. Scenografi och kostym: Karoliina Koiso-kanttila. Mask och hår: Tiitta Stoor. Ljusdesign: Tom Laurmaa. Ljuddesign: Hanna Mikander.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje