Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: När folk inte beter sig som folk och Malin Slotte skruvar till de sociala sammanhangen - då lyfter hennes noveller som allra mest

Författaren och journalisten Malin Slotte.
Malin Slotte debuterar som författare med samlingen "Fia och andra noveller". Författaren och journalisten Malin Slotte. Bild: Cata Portin författare,malin slotte

När jag läst den sista texten i Malin Slottes Fia och andra noveller är jag besviken. Besviken över att boken tog slut efter 200 sidor, eftersom jag skulle ha kunnat läsa minst lika många sidor till om alla dessa egensinniga, udda och likaså välbekanta existenser som vi möter i Slottes debutbok.

Inom den samtida finlandssvenska litteraturen har det varit rätt så tunnsått med novellister under de senaste åren.

Vid sidan av Johan Bargum, Kjell Westö, Kjell Lindblad, Peter Sandström och Susanne Ringell har bara någon enstaka författare gett sig ikast med genren, och då framför allt skribenter som vunnit pris i Arvid Mörne- eller Solveig von Schoultz-prissammanhang, så som Freja Rudels, Puck Sumelius eller Ann-Sofi Carlsson, vars senaste novellsamling Labyrinten nyss utkommit.

För tre år sedan erhöll Malin Slotte andra pris i Solveig von Schoultz-tävlingen för en prosalyrisk diktsvit som enligt juryns motivering ”väver samman konkreta vardagsbilder och existentiellt djup i en stilla harmoni som ekar mellan raderna.”

Berättelserna i debutboken Fia och andra noveller kan också sägas väva samman den konkreta vardagen med existentiella djup. Frågor om varats olidliga sammansatthet och alltings föränderlighet landar ofta i en vardag där vardagliga sysslor som matlagning och städning kan få en synnerligen laddad betydelse.

I sina berättelser fokuserar Malin Slotte på elva personer (ja, strikt taget är en av huvudpersonerna en katt) som var och en har fått en novell uppkallad efter sig.

Bland annat får vi träffa Pia, nyhetsankaret som känner hur åldern börjar sätta sina oundvikliga spår i såväl hennes ansikte som tankeverksamhet.

När tv-kändisen Pia reser hem till sina barndomstrakter för att fira jul väcks gamla känslor till liv – känslor av otillräcklighet och irritation inför de åldrande föräldrarna, liksom ambivalenta känslor vid mötet med en gammal kärlek. Tankar kring hur livet hade kunnat bli ifall man valt annorlunda.

Pärmen till Malin Slottes novellsamling "Fia och andra noveller".
Pärmen till Malin Slottes novellsamling "Fia och andra noveller". Bild: Schildts & Söderströms förlag litteratur,malin slotte

Historien om ”Tommen” skildrar en man som går i alla gårdar och slickar alla skålar. En veritabel sladdertacka som inte drar sig för att torgföra de mest saftiga historier han lyckas luska reda på - om folks otrohet, alkoholvanor eller sjukdomar.

Sina egna tillkortakommanden är han bra på att förneka, även om de flesta bybor genomskådar honom och hans egen son öppet föraktar honom.

Många av personerna i novellerna känner sig bortkomna, bortvalda, åsidosatta och utanför.

Som ”Dani” som inte riktigt hittat något fotfäste i tillvaron och efter oavslutade studier flyttat hem till mamma. På nätet får han kontakt med en tjej som till hans stora förvåning och fasa vill träffas. Men hur skall Dani lyckas dölja sin sexuella oerfarenhet och det faktum att han är sjukpensionär – han har ju påstått att han är bonde.

Med stor empati för sina litterära gestalter och en skarp blick för de tillsynes obetydliga rörelserna skriver Malin Slotte om det som skaver i relationer mellan oss människor, om hur det känns att stå i skuggan av en mer slag- och lyskraftig väninna, om hur man förhåller sig till att ens känslor inte är besvarade eller att männen bara pratar med varandra under en middag och blankt struntar i sina allt mer frustrerade fruar.

Som mest intressant blir det när Malin Slotte analyserar och skruvar åt sociala sammanhang där folk inte är medvetena om, eller rentav struntar i, vilka spelregler som gäller. När folk inte är som folk kan oförutsedda saker hända.

Människor i mediebranschen

Flera av novellerna i samlingen utspelar sig i en mediemiljö som Malin Slotte i egenskap av redaktör på Hufvudstadsbladet har god kännedom om.

Novellen ”Barbro” utspelar sig på en tidskriftsredaktion där den burdusa Barbro skapar dålig stämning genom total brist på självinsikt och oförmåga att ta hänsyn till sina kolleger.

Historien om ”Inga” skildrar såväl de osynliga som de synliga hierarkiska strukturerna på en tidning. När Inga, redaktör på tidningens dagbokssida, debuterar med en diktsamling får den en nedgörande recension i samma tidning som hon jobbar på. Inte särdeles kul för Inga att gå på firmajulfest samma kväll – men för läsaren blir det intressant att ta del av olika spänningar och slitningar mellan folk.

Berättelsen om litteraturredaktören "Tjång" är en text som på många sätt ligger nära verkligheten i sin skildring av turbulensen inom de stora finlandssvenska mediehusen under de senaste åren.

I flera decennier har Tjång, eller Kerstin H Berg som hon heter, jobbat på tidningen. Hon började som ung sommarvikarie på arkivet för att under årens lopp arbeta sig upp till en position som tidningens profilerade litteraturredaktör.

Men när tidningens ägare, bolaget Morgonmedia, varslar om att 50 årsverken kommer att försvinna före jul känner sig ingen säker i skutan. Det hjälper inte att man är en ansedd och högt uppskattad redaktör - renommé, erfarenhet och ålder kan ligga en i fatet:

”Hon var snart sextio och var definitivt inte så modern och förändringsvillig som hon borde. Hon var inte ett dugg intresserad av klick, eller av det digitala över huvud taget. Hon var intresserad av att skriva klassisk analytisk litteraturkritik. Av text, av att läsa den, skriva den. Det var det hon kunde och hade gjort i nästan hela sitt yrkesverksamma liv. Det var där hennes expertis och kunskap låg, det var det hon hade att erbjuda branschen. Som kanske inte längre ville ha henne.”

Fia och andra noveller är en synnerligen övertygande debut. Det är en glädje att läsa noveller som är så genomarbetade och där språket så mödolöst följer och understryker känslor och stämningar i berättelserna.

När jag skriver dessa hyllningsrader känner jag mig som Tjångens kollega på radion, Hedda Grön. Hedda beskrivs som en kvinna i femtioårsåldern som aldrig i sitt liv sagt ett kritiskt ord om en endaste bok hon anmält i radio …

Nåväl, fiktion är fiktion och fakta är fakta - men faktum är att vi i Malin Slotte har en författare som imponerar med sin lyhördhet för det outsagda och det undanträngda, och som med framstående förmåga lyckas skildra ambivalensen och anspänningen i våra mellanmänskliga relationer.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje