Hoppa till huvudinnehåll

Förkortad karriär, utmattning, sämre pension – är närståendevården den nya kvinnofällan?

Åldriga händer
Åldriga händer Bild: Riitta Weijola/Vastavalo händerna,närståendevård,äldreomsorg,end-of-life care

Allt fler kvinnor ger upp sina karriärer för att vårda en anhörig. Det värdefulla men underbetalda arbetet kan leda till att den personliga ekonomin lider och orken tryter. Men forskare varnar också för andra, mer oanade konsekvenser: systemet som ursprungligen var tänkt att spara på kommunens pengar, kan i förlängningen ha negativ inverkan på sysselsättningen – och till och med på nativiteten i vårt land.

I takt med att äldre uppmuntras att stanna hemma så länge som möjligt, är det följaktligen många närstående som deltar i deras vård. Majoriteten av dem - 70 procent - är kvinnor.

Närståendevårdarnas ersättningar är små, trots att jobbet ofta är krävande. Dessutom finns det många som sköter om sina anhöriga vid sidan om heltidsarbetet, som aldrig ansöker om bidrag och därmed faller utanför statistiken.

Det ser emellertid ut som att allt fler kvinnor helt och hållet hoppar av karriären, då det råder osäkerhet om äldrevårdens kvalitet och närståendevården visar sig vara alltför tung att göras vid sidan om.

Trenden oroar Ulrika Krook, socialrättslärare och sakkunnighetsjurist vid Svenska social- och kommunalhögskolan.

- Jag skulle nog säga att vi har en kvinnofälla på kommande, om vi inte börjar prata om saken, säger hon.

Pressad till att bli närståendevårdare

Det är svårt att överhuvudtaget få en helhetsbild av problemet eftersom många inte går ut med att man tampas med en tung situation då man vårdar en anhörig vid sidan om arbetet.

- Man döljer det, man försöker orka, helt enkelt, säger Krook.

Ibland handlar det om personer som inte alls hade planerat att bli närståendevårdare. Eftersom kommunen i de flesta fall automatiskt kartlägger om någon anhörig kan ta hand om den som är i behov av vård, kan många känna sig pressade till att ta på sig uppdraget.

- Ibland kan det uppstå situationer där du i princip tvingas att bli närståendevårdare. Det finns en dold förväntan om att man skall göra det, och du är inte medveten om - och ingen berättar för dig - att du ska samtycka.

- Det händer också att man inte heller alltid informerar de här personerna om vad det innebär att bli närståendevårdare. Att avsäga sig jobbet – vad betyder det för din framtida pension, säger hon.

Ett annat problem är att trots att kommunen på papper borde granska att personen har kapacitet att klara av rollen som närståendevårdare, försummas den biten på sina håll.

- Man kollar inte alltid upp om personen - den där äldre kvinnan, eller mamman som har både småbarn och sina föräldrar, eller svärföräldrar eller en annan anhörig att sköta om på sidan - överhuvudtaget har förutsättningarna att orka.

- En del kommuner kartlägger och följer upp det här, medan andra inte överhuvudtaget gör det. Vi vet att det här inte alltid fungerar i praktiken, och det leder till att många närståendevårdare är helt slutkörda, säger Ulrika Krook.

Vårduppgifter fortfarande oftare på kvinnans ansvar

Orsaken till att majoriteten av närståendevårdarna är kvinnor är sannolikt att vård fortfarande associeras med det feminina. I dagsläget har många lägre löner än sina makar, vilket blir avgörande när man väljer vem som avstår jobbet.

Den ekvationen blir besvärlig då man många gånger talar om personer som redan en gång tagit avbrott i karriären för att vara hemma med barnen.

- Det här drabbar ofta kvinnor som kommit in i perioden då de ska göra karriär, när barnen börjar bli större. Plötsligt är man i en situation där man ska ta hand om föräldrarna, säger Ulrika Krook.

Det finns förstås familjer som kan ty sig till tjänster, som hemvård. Men alla har inte råd att köpa service. Enligt Krook har det visat sig att det oftare är låginkomsttagare som slutar jobba, än de som har det gott ställt ekonomiskt.

Porträtt på socialrätssakkuniga Ulrika Krook.
Ulrika Krook påminner om att det alltid är frivilligt att bli närståendevårdare. Porträtt på socialrätssakkuniga Ulrika Krook. Bild: Mikaela Remes / Yle Svenska social- och kommunalhögskolan

Ett steg bakåt i jämställdhetsutvecklingen

Det lägsta närståendevårdarstödet är 399 euro i månaden, medan den som är bunden till sin närstående dygnet runt får 799 euro i månaden. Det är ingen stor summa att leva på.

Om utvecklingen fortsätter så här, och fler och fler per automatik finner sig i rollen som närståendevårdare, kan det klassas som ett hot mot kvinnors ekonomiska självständighet, i och med att inkomsten - och i förlängningen pensionerna - drabbas. Risken är att allt fler hamnar på den lägsta pensionen, folkpensionen, eller garantipension.

Ulrika Krook kallar det för en kvinnofälla, en som delvis skapades av lagstiftarna när den nya socialvårdslagen skrevs i början av 2010-talet.

- Jag kommer ihåg att jag och mina juristkollegor höll på att trilla av stolen när man i det sammanhanget talade om att ta in kartläggandet av närståendenätverket. Vi sade redan då att här finns en kvinnofälla inbyggd.

Med kartläggandet av närståendeverket avses mekanismen där kommunen alltid ska kartlägga om någon närstående kan hjälpa den som är i behov av stöd och service.

- Samtidigt som staten vill ha kvinnor ut i arbetslivet, gör man familjemedlemmen beroende av sina närstående. Vi svänger tillbaka i utvecklingen, konstaterar hon.

Nativiteten kan drabbas ytterligare

Samtidigt är det moderna arbetslivet inte anpassat till att en människa först jobbar i åtta timmar och sedan åker hem för att vårda en anhörig, eller måste sköta en annan persons ärenden på kontorstid.

Krook skulle gärna se att diskussionen om framtidens arbetsliv också skulle innefatta vården av äldre, liksom man nu talar om att arbetslivet borde anpassas till barnföräldrar.

- Systemet borde bli mer flexibelt: medan enbart en person i nuläget kan utses till närståendevårdare, borde flera kunna dela på ansvaret. Och likhet med föräldraledighet borde man kunna vara ledig en period för att sköta sin närstående.

Vidare ser Krook att äldrevårdsdiskussionen hör ihop med en annan pågående samhällsdebatt – den om Finlands sjunkande nativitet. Om individen utsätts för ett ökat vårdansvar kommer det sannolikt inte att främja lusten att ta risker i framtiden.

- Kvinnor sätts i allt större utsträckning i situationer där de måste tänka efter sina livsval. De kommer att vara tvungna att fundera på om de vill vara i en situation där de både har småbarn och föräldrar att sköta om.

En ödesfråga för välfärdssamhället

För att debatten ska kunna tas behövs undersökningar och data om människorna som berörs. Det förutsätter att närståendevårdare måste ha möjlighet att öppet tala ut om sitt ibland kämpiga läge utan att skämmas, säger Ulrika Krook.

- Det är ett mycket känsligt ämne, så här har vi mycket dolda siffror.

Enligt henne behövs tvärsektoriell forskning kring ämnet för att få ett helhetsperspektiv om vad närståendevårdarskap innebär ekonomiskt och psykiskt.

- Vi behöver absolut få den här statistiken. Men för att höra de berörda måste vi också få bort stigman, eller ett sätt för människor att anonymt berätta om att man är närståendevårdare.

I nuläget ser systemet ut att rulla på delvis tack vare det osynliga jobb som särskilt många kvinnor gör. Hur man lyckas synliggöra problemet och räkna ut de samhälleliga konsekvenserna är en ödesfråga för hela välfärdssamhället, och nyckeln för att avgöra hur Finland kommer att ha råd att erbjuda service och hur mycket ansvar som kan läggas på enskilda familjer.

- Det ligger i det nordiska välfärdstankesättet, att vi inte har behövt ens fundera på de här sakerna. Vi förutsätter att äldrevården ska fungera, att funktionshinderservicen ska fungera. Men nu har det ju visat sig att så är det inte. Därför måste vi se över hur vill vi ha det i framtiden, konstaterar Ulrika Krook.

Läs också