Hoppa till huvudinnehåll

Den ena har kallats antipolsk och förrädare, den andra folkmordsförnekare - 2018 och 2019 års litteraturpristagare har väckt samhälleliga kontroverser

Fotomontage. Nobelpristagarna i litteratur, åren 2018 och 2019.
Två pristagare Fotomontage. Nobelpristagarna i litteratur, åren 2018 och 2019. Peter Handke,Olga Tokarczuk

De två nobelvinnarnas samhälleliga avtryck ser väldigt olika ut - men bägges texter utmanar förstelnade former av förståelse och det de ser som förljugenhet i samhället och politiken.

Hon har beskrivits som ”antipolsk” av sina kritiker, nobelprisvinnaren i litteratur år 2018, Olga Tokarczuk. Hon är dessutom vegetarian och feminist.

Redan det innebär att hon positionerar sig på tvären mot sitt hemland Polens starka katolska och också patriarkala grepp om samhället och kulturen.

Trots att hon är en av landets största författare finns hon inte med på den lista över författarskap som får officiellt stöd för att lanseras utomlands, surrealistiskt nog, enligt henne själv 2017.

Förrädare blev hon benämnd när hon efter att ha vunnit det stora polska Nikepriset i litteratur för verket Jakobsböckerna, ifrågasatte nationens historiska självbild.

Jakobsböckerna skildrar hur judar i gränstrakterna mellan Polen och Ukraina frälstes och är en berättelse om religiös förföljelse, identitet och flykt.

Hon har konstaterat att den polska litteraturen ser annorlunda ut än i väst - "vi litar inte så mycket på verkligheten som ni", något som innebär att själva berättandet inte är så rakt.

Den som besökt Gdansk och det uppmärksammade Museet över andra världskriget, har kunnat se att den polska historiska självbilden starkt går ut på att beskriva sig själv som ett offer för stormakternas krigsvilja och också antisemitism.

Historia blir ett sätt att berätta berättelsen om nationen idag. Tokarczuk anser att det egentligen inte finns historiska romaner, att allting handlar om nuet och ”våra projektioner på det förflutna”.

På tv ville Tokarczuk diskutera den polska självuppfattningen om att man överlevt ett förtryck genom att påminna om att landet genom historien själv gjort sig skyldig till hårresande kolonialism.

Hur tolerant är Polen? Temat väckte näthatarna

Hon har ifrågasatt Polens självbild som en tolerant nation och påmint om hur minoriteter förtryckts i landet och att man också deltog i förintelsen av judar.

Hon utsattes för näthat och dödshotades och konstaterade själv att hon för första gången fick höra att hon inte är polsk, alltså heller inte del av sitt samhälle.

Efter sitt uppträdande fick hon ty sig till livvakter och hon har också kritisertas för att vara emot kristendom i det djupt katolska Polen.

Porträtt av Olga Tokarczuk.
Porträtt av Olga Tokarczuk. Bild: AFP / Lehtikuva Olga Tokarczuk

Hennes författarskap och frågor om identitet som det ställer hänger samman med dagens Europa då hon beskriver en tid där nationalism tog form och det påminner därmed också om att nationalismen i Europa inte alls är på tillbakagång, vilket är fallet inte bara i hennes hemland.

Tokarczuks böcker har lyft fram teman som kan sägas spegla aktuella polska frågor. I synnerhet landets stränga abortlagstiftning har under de senaste åren lett till stora demonstrationer mot regeringen och för kvinnors rättigheter.

Tokarczuks författarskap kan sägas vara konstituerat av de många minoritetspositioner hon beskriver och genom det utmanar maktkoncentrationer ur ett såväl polskt som europeiskt perspektiv.

Samtidigt kan man konstatera att Tokarczuk inte anses stå ensam i dessa frågor, utan att hon ingår i en bredare kulturell diskussion med syfte att balansera den polska självbilden.

Balansgång: Serbien

Årets Nobel-vinnare Peter Handke är en del av 1968-generationensom kämpade för fred, mot krig. Han är också känd för att ha överskridit tabun och förolämpat sin publik.

På 1960-talet räckte det att man hade långt hår och läderrock, senare visade det sig krävas mer än så.

På 1990-talet kritiserades han för sin inställning till Serbiens skuldfråga i Jugoslavienkrigen, där han tog serberna i försvar, i motsats til den allmänna opinionen och dess förståelse för krigshändelserna.

Serberna har hållits skyldiga för krigsbrott under Bosnienkrigen och folkmordet i Srebrenica där bosniska muslimer mördades av bosnienserbiska styrkor under ledning av Ratko Mladić.

Många serbiska befällhavare har också dömts skyldiga till brotten.

I en reseskildring från 1996 beskriver Handke Serbien som ett av krigens offer, något som väckte kontrovers. Han kritiserade NATO:s attacker på landet.

En central poäng var att västerländsk media fullständigt misslyckades med en representativ skildring av kriget, med serberna som offer.

Peter Handke håller ett framträdande.
Peter Handke håller ett framträdande. Bild: AFP / Lehtikuva Peter Handke

Efter att ha besökt Belgrad sade han att serberna behandlades som judar under naziregimen, ett uttalande han senare bett om ursäkt för. Han lämnade också den katolska kyrkan som en protest mot Vatikanens inställning i skuldfrågan kring krigen i Jugoslavien.

Handke gillar Jugoslavien och Knausgård gillar Handke

Handke själv anser sig nyansera frågan om vem som ytterst är ansvarig för kriget. Hans engagemang kan spåras till sin slovenska moder och varma känsla för Jugoslavien, i kontrast till det Österrike han växte upp i.

Han har uttryckt sig föraktfullt om den ”slovenska nationalism” som ledde till att landet ville lämna Jugoslavien och såg i Serbien en idyll, ett tillstånd före konsumtionssamhället.

Handke deltog också i den serbiske presidenten Slobodan Milosevics begravning och talade om att han inte känner till sanningen, men att han lyssnar, minns och känner.

Handke har försvarats för att, inte vara lojal mot Milosevic, utan mot ett språk som ”inte är den journalistiska ortodoxin”, där litteraturen är den kraft som skall förändra världen.

Han har dessutom kallat Milosevic för en tragisk man, ingen hjälte.

Han tog inte emot prispengarna då han tilldelades Ibsen-priset 2014, eftersom priset väckte stora protester. Bland annat demonstrerade bosnier som flytt till Oslo med plakat som kallade honom för folkmordsförnekare.

Karl-Ove Knausgård har vid sidan om Handke beskrivits som en litterär provokatör. I bägge fallen kan man samtidigt minnas bägges starka tro på litteraturen. Knausgård försvarade också Handke mot kritiken han fick i Norge.

Då Handke tilldelades det prestigefyllda tyska Heinrich Heine-priset väckte det också protester.

Han har dessutom kritiserat Nobel-priset i litteratur för en falsk kanonisering av litteratur, detta innan #metoo.

Nu ingår Peter Handke själv i denna kanonisering, tillsammans med Olga Tokarczuk, också om han trodde att åsikterna kring Jugoslavien förnekade honom den möjligheten.

Gemensamt för dessa kan sägas vara att de båda med sina texter ifrågasätter det europeiska minnet och den makt det medför.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje