Hoppa till huvudinnehåll

Emma Strömberg: Borde feminister bli häxor?

klippdocksbild, kvinnokropp och olikakläd och perukval
Printa och klipp ut din egen kamphäxa! klippdocksbild, kvinnokropp och olikakläd och perukval Bild: Eeva Oljakka feminism

”Se upp patriarkatet, de feministiska häxorna i Helsingfors reser sig och förenar sig!”

Så skriver häxsammanslutningen Helsinki coven i sitt första inlägg på Instagram.

När jag första gången, för några månader sedan, hörde om trenden att feminister blir häxor reagerade jag genom att bli upprörd och tyckte att det lät helt absurt.

Jag läste Hufvudstadsbladets artikel (4.8) om olika former av nyandlighet, och om hur (främst) unga Helsingforsbor drar sig till häxkonst där medlemmar i Helsinki coven kommer till tals.

Jag blev ytterligare upprörd, inte över häxkonsten i sig, utan över att utövarna kallar det feministiskt. Jag såg det som att de i feminismens namn vänder sig bort från den politiska spelplanen och mot en inåtvänd spirituell verksamhet inom en liten krets.

noidat 1
Politisk metod? noidat 1 Bild: Jacques de Gheyn II häxor

Jag började agiterat skriva ner argument för varför det är förkastligt att kalla häxkonst för feminism.

Men ju mer jag funderade på häxan som en radikal och nonkonformistisk figur, och blev mera insatt i hur häxan alltid haft en plats inom ett feministiskt sammanhang, desto mer inspirerad och positivt inställd blev jag.

Häxa är en kvinna som vägrar passa in i den roll som ett patriarkalt samhälle tillägnat henne. Häxan är ett verktyg för kvinnlig emancipation och sexuell frigörelse.

Anpassning eller frigörelse – så tänker filosofen

Jag börjar tänka på den feministiska tänkaren Luce Irigaray som anser att kvinnor inte ska försöka anpassa sig till en samhällsordning som utgår från en manlig norm, eftersom kvinnan och den kvinnliga sexualiteten har definierats genom mannens perspektiv.

Det som bör eftersträvas är istället att skapa en femininitet som inte utgår från maskulina parametrar.

Här någonstans i tankeprocessen insåg jag också vilken snäv syn på politik jag har haft och att jag måste revidera min uppfattning om det politiska.

När har feminism som politisk verksamhet begränsats till arbete för konkreta lagförslag?

Emmeline Pankhurst arresteras
Suffragetterna kämpade för politiska reformer. Emmeline Pankhurst arresteras Bild: Fotograf okänd. Public domain. Emmeline Pankhurst,suffragetter

Ingen lag kommer åt att det som uppfattas som neutralt egentligen är sådant som kan kategoriseras som mera maskulint i vår kultur och att det som uppfattas som feminint inte åtnjuter samma skyddande aura av neutralitet.

Irigarays budskap är att kvinnor inte ska försöka anpassa sig till denna maskulina norm för att bli accepterade och tagna på allvar – det är dömt att misslyckas för hur du än försöker kommer ditt kön ändå alltid att sätta dig lite lägre på skalan av neutralitet och trovärdighet.

"Du kan aldrig vinna"

När jag läser om artikeln i HBL inser jag att en av de intervjuade, konstnären Taika Mannila, ger uttryck för just den här insikten: ”Du kan aldrig vinna som kvinna”, säger hon och fortsätter med att säga att kalla sig häxa gör en immun: ”Det finns inget fel sätt att vara häxa på [...] Man får vara just så konstig som man vill.”

Här uttrycker hon den frigörande potentialen med häxan.

I sin bok The Spiral Dance från år 1979 lyfter Starhawk fram häxans potential att lyfta fram en kvinnlighet som inte spelar enligt patriarkala villkor.

Hon skriver om hur kvinnor inte uppmuntras att undersöka sina styrkor, möjliga sätt att vara på, när de försöker passa in i en manlig form.

noitakoriste, 29.3.2018
Häxor flyger inte alltid till Blåkulla enbart. noitakoriste, 29.3.2018 Bild: Antti Haanpää / Yle dekorationer,häxa

Det är just denna diagnos av samhället som Irigaray också gör när hon konstaterar att kvinnlig frigörelse inte kan utgå från en maskulin norm.

Löneskillnader eller trolldom?

För att återkomma till frågan om vad som kan ses som politik vill jag här ta in HBL:s krönika av Tobias Pettersson (26.8). Han menar att feminismen tar skada av att blanda in trolldom.

Han räknar upp olika missförhållanden som man ännu behöver arbeta mot: ”löneskillnader, nedlåtande bemötande, trakasserier, familjevåld” och sammanfattar att ojämställdhet inte bekämpas med ”trollformler i rökelsefyllda rum, utan genom konkreta insatser för jämställdheten, genom vetenskapligt arbete.”

Först tyckte jag att Petterssons krönika var mitt i prick, det finns konkret feministiskt arbete som ännu behöver göras för att nå ett mera jämställt samhälle och feminister som vänder sig till häxkonst sviker detta arbete.

Men ens syn på feminism och politik behöver inte vara så svartvit.

Häxans radikala politiska potential avmattas om den främst blir ett verktyg för individualistisk självhjälp― Emma Strömberg

När jag rannsakar min första reaktion kan den förstås som en maskulin snedvridning som jag själv bär på.

Misstänkliggjorde jag inte själv kvinnor som gör någonting som bryter mot samhällets normer och rationalitet, och framför allt normer om vad en vettig kvinna bör stå för?

Det är intressant att Pettersson nämner just nedlåtande bemötande som en feministisk fråga att kämpa mot.

Det finns en spänning i hans text mellan att å ena sidan nämna att man bör arbeta mot nedlåtande beteende, å andra sidan uttrycka en negativ attityd till kvinnor som inte vill anpassa sig till samhällets ramar över vad som är rationell, och därmed vettig, sysselsättning.

Ifrågasatt genusvetenskap

Pettersson oroar sig också över att den feministiska vurmen för det ockulta gör att ”alla de som påstår att genusvetenskapen är strunt och hävdar att feminismen gått för långt – vilket inte stämmer – får vatten på sin kvarn”.

Det är lätt att tänka att vi inte får ge anti-feminister ytterligare material för sin negativa hållning, men samtidigt kan man se denna rädsla just som en dragning åt att vilja inordna sig i den givna ordningen, att inte vara kvinnan – häxan – som skiter i vad patriarkala män tycker.

Men finns det alls någonting kvar av mina förbehåll mot häxkonst i feminismens namn?

Det är viktigt att skilja mellan en potential – i detta sammanhang häxan som frigörande – och hur denna potential tar sig i uttryck och vilka former den får i olika sammanhang.

Emma Strömberg ler i kameran, fotad på gågatan i Åbo Svart kappa och pagehår
Emma Strömberg i Åbo. Emma Strömberg ler i kameran, fotad på gågatan i Åbo Svart kappa och pagehår Bild: Annina Suominen kvinna,emma strömberg

Det var just potentialen, oberoende av hur den förverkligas i till exempel Helsinki coven, som jag började fundera på och blev inspirerad av och som jag hittills ägnat denna kolumn åt.

Men det finns ett drag i hur intresset för feministisk trolldom manifesteras som jag fortfarande oroas över.

Betoningen av det egna välbefinnandet landar lätt i en självhjälpskategori som luktar farligt mycket individualism – vilket jag ser som farligast för feminismen – eftersom individualismen ofta omintetgör en systemkritik.

I HBL-intervjun förklarar Mannila det ökade intresset för nyandlighet med att många unga inte mår bra och är utbrända: ”Man vill lära sig att hela sig själv, förstå sig själv, men också tillhöra en grupp.

Nyandligheten låter folk vara så där självhjälpsnarcissistiska och fokusera på varför man är som man är – men också tillhöra en grupp, ett kollektiv”.

Man kan se att det Mannila beskriver är ett symptom på det nyliberala samhälle vi lever i, med allt högre effektivitetskrav i arbetslivet och ett marknadsstyrt system som utarmar vår tillvaro till meningsfulla sammanhang och gemenskaper.

Taika Mannila.
Taika Mannila på Ruisrock. Taika Mannila. Bild: Lina Frisk / Yle Ruisrock,festivaler,musik,Åbo,dreamgirls

Men istället för att göra denna samtidsanalys och kämpa för samhällsförändring på ett bredare plan, ser jag Mannilas uttalande som en vändning bort från (feministisk) samhällskritik och kamp för en förändring av till exempel det ekonomiska systemet.

Häxans radikala politiska potential avmattas om den främst blir ett verktyg för individualistisk självhjälp.

Som med det mesta kan en potential alltid förvanskas och bli något annat. Det finns en ständig risk att radikal potential äts upp av den konsumeristiska individualism som präglar vårt samhälle (en feministisk identitet är numera en lukrativ säljbar vara).

Men det jag insåg var att även om jag initialt var obekväm med vissa uttrycksformer (jag har fortfarande svårt med tanken på att delta i sessioner där man ”förhäxar patriarkatet”) behöver man inte för det kasta allting överbord.

Jag är ivrig att fortsätta studera fruktbara kopplingar mellan häxa, radikalt tänkande och kvinnlig frigörelse.

Emma Strömberg är genusvetare och journalist.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje