Hoppa till huvudinnehåll

Girldicks, glåpord och sexualitet - vad händer då vi slutar tänka i termer av hon och han?

Illustration av pepparkaksgubbe och gumma. skuggansikte som betraktar de,
Illustration av pepparkaksgubbe och gumma. skuggansikte som betraktar de, Bild: Karstein Volle genusperspektiv

Glåpord, förolämpningar och att uppfatta världen i svart och vitt - vad händer då de invanda sätten att tänka på kön, sexualitet och identitet förändras, frågar sig genusvetaren och filosofen Salla Aldrin Salskov.

Det är snart jul och jag och min partner vandrar runt bland de olika julstånden på Hagnäs torg i Helsingfors. Vi stannar till vid en försäljare som säljer olika verktyg, sågar och borrar.

Han börjar introducera sin produkt för oss men vänder sig rätt snabbt till min partner som han talar till i samförstånd sådär som män gör, män emellan. Hon nickar och svarar med ett mm, hmm, och jag märker hur hon undviker att säga något. Rösten skulle avslöja att hon inte är den man han tar henne för.

Jag känner hur obekvämheten infinner sig.

Jag försöker febrilt komma på något att säga (eh, borrar och verktyg?) för att avbryta mannens prat så att vi kan gå vidare. Allt för att undvika den besvärliga situationen då försäljaren inser sitt misstag. Då det hela blir megapinsamt, för oss alla.

V*tun *** ämmät

Några år senare sitter jag på en parkbänk med min dåvarande pojkvän när några killar går förbi och ropar högt "fucking lesbians!" Jag tittar förvånat på dem, sedan på min pojkvän. Han har ju inte ens långt hår tänker jag plötsligt, han är ju låssmed!

Öh, jag fattar ingenting, hur kan de se oss som två tjejer!? (Iofs. sade ju alla mina vänner när vi träffades att han ser ut som en lesbobrud). Nåväl, det är ju inte första gången jag hör män ropa något nedsättande när de går förbi.

Jag spatserar nerför gatan i stadsdelen Berghäll med en kompis, då vi möter några äldre män. När vi passerar väser en av dem med låg röst "vitun lepakkoämmät".

Det låter hotfullt, obehaget kryper i skinnet.

Denna gång är det min väninna som reagerar med förvåning. När spänningen släppt säger hon: Va? och ser på mig med förvånad min. Jag ser att hon inte fattar. Bra! tänker jag.

En heterobrud blir utsatt för homofobi – det kan ju vara en lärorik erfarenhet. Att få veta hur det känns.

Det är förstås min kortklippta frisyr och min klädstil, min dykestyle som innebär att även hon plötsligt avläses som lesbisk, som min flickvän.

De invanda tankesätten

Dessa situationer vittnar om olika sätt på vilka kön, sexualitet och identitet har en egen logik i vår kultur, en kulturell begriplighetsram.

De där invanda sätten att tänka, tala och agera på som är kodade enligt maskulint och feminint, enligt kvinna, man.

Ibland syns den kulturella begriplighetsramen i små anmärkningar. De behöver inte ens vara så anmärkningsvärda.

I Anna-Leena Härkönens senaste roman Kenraaliharjoitus konstaterar huvudpersonen i en scen där en man beställer en cider att det är omanligt – tyttöjen juoma tänker hon.

Även om Härkönen beskriver en rätt vardaglig iakttagelse, ställer scenen i boken frågan vad våra kulturella föreställningar om manligt och kvinnligt egentligen handlar om – att dricka cider?

Kaiho
Kärleken är tålmodig och god. Kaiho Bild: Creative Commons CC-BY-SA kärlek,Erotik,fanatism

Härkönens roman hör till genren relationsromaner och beskriver både komiska och tragiska aspekter av ett binärt könstänkande i heterosexuella parrelationer.

Men den beskriver också hur könade föreställningar om hur ens partner bör vara och tänka för att hen är man eller en kvinna kommer emellan den kärlek som borde ifrågasätta och överskrida existensen av dessa stereotypier.

Mannen. Kvinnan. För man älskar väl inte en idealbild? I så fall kommer man alltid att bli besviken i kärlek.

Jag tänker på en barkväll då en kille talade till mig om hur panikanfall är en del av hans liv, som det finns mycket begripliga skäl till. Men framförallt hur detta blivit en fråga för hans parrelation, och hur hans flickvän kämpat med det faktum att hon lever med en svag man.

Heikko mies. För att han är sårbar, något alla är.

Manligt och kvinnligt i gungning

Samtidigt som heterosexualitetens stereotypier dominerar i vår kultur, lever vi även i en tid när de får ge vika för andra sätt att tänka och leva.

Förståelsen av kön som en binaritet, som ett antingen - eller, mellan manligt och kvinnligt, utmanas i allt högre grad. Därmed även förståelser av heterosexualiteten som den givna normen.

Manligt och kvinnligt är i gungning, nya ord, förståelser och identiteter uppstår.

Med förtjusning bevittnade jag häromdan hur Kevin i tv-realityshowen "Big Brother" tålmodigt förklarade för de andra deltagarna vad det innebär att vara icke-binär ("muunsukupuolinen" på finska).

Hen försökte beskriva hur verkligheten ser ut för en person som Kevin, som inte kan kategoriseras som man eller kvinna, och som så att säga lever i spektrumet.

Övervakningskamera i en tågstation.
Big Brother-perspektiv på samhället, ibland. Övervakningskamera i en tågstation. Bild: Mostphotos. övervakning,big brother

Egentligen talade Kevin om vad det innebär att samhället definierar och hierarkiserar oss utgående från vår könsidentitet. Hur hen tolkas som icke-binär, och gränsöverskridande då de binära tankesätten sitter så djupt i oss. Trots att hen ju egentligen bara är sig själv.

Kevin är van att förklara sig: ”Jag talar nog gärna om mig själv, men detta är också ett emotionellt arbete, att tala om mitt liv och min identitet”.

Kevin beskriver hur hens androgyna, queera vara gör folk på gatan exalterade: å ena sidan vill folk kramas och uttrycka hur fin hen är, å andra sidan vittnar icke binäras berättelser om hur en aldrig kan veta om, eller när, förundran övergår i aggression och en situation plötsligt kan bli hotfull.

Det är en fineline. Ibland kan bara det att vara tvungen att gå på toaletten (i fred) vara en utmaning i en värld där Män och Kvinnor agerar portväktare för sina toaletter.

Kevins situation i Big Brother-huset är förståeligt nog lite knepig. För vad är det egentligen hen förväntas förklara? Då en av de andra deltagarna försöker uttrycka vad hon tänker om det Kevin säger har hon svårt att hitta orden. Hennes tankar slår knut på sig.

Kanske för att Kevin synliggör det binära tankesättets, de invanda tankarnas grepp om oss. Öppnar upp ett perspektiv hon inte tidigare bekantat sig med.

Att tänka bortom tvåkönsmodellen kan vara svårt. Att hitta ett språk för att uttrycka saker utan att det hemfaller till en kvinno- eller mans-essentialism kan vara en utmaning.

Men, det är möjligt!

Girldick: Könets nya betydelser

Om vi inte går med på den populära tankegången att kön antingen definieras av kropp, biologi och kromosomer (typ könsorgan, hormoner), eller kulturella, sociala normer (”rollerna” vi tar till), öppnar vi upp könet för en mångfald av betydelser där varken det biologiska eller det sociala spelar en avgörande eller entydig roll.

Den åbobaserade konstnären Camille Auer är fantastiskt bra på att visa hur påtvingande vissa tankesätt kring kön är. I sin konst problematiserar Auer den kulturella begriplighetsramen.

Både medicinska, vetenskapliga, kulturella och vardagliga sätt att se på och förstå kön, kropp och identitet omvandlas från fakta, statistik och omständigheter till levda erfarenheter, ett liv och en hel värld bortom Normen.

Auer belyser transerfarenheter och skriver i sin zine Girldick, att icke-binära är icke-binära biologiskt. (”non-binary people are non-binary biologically”).

Girldick är vad en queer genital entitet bortom språk är. En entitet med tusen namn och en entitet utan namn.

Text p papper, handlar om girldick. poesi
Girldick is ... Text p papper, handlar om girldick. poesi Bild: Salla Aldrin Salskov estradpoesi

(”Girldick is what it is a queer genital entity beyond human language a thing of a thousand names and a thing of no names”).

Auers sätt att tänka öppnar upp sätt att förstå kön, sexualitet och identitet bortom binära tankesätt och fasta definitioner.

Hennes konst lyfter fram vilken roll kön, sexualitet och identitet spelar i våra liv i en kultur som ständigt försöker tränga in oss i en ensidig bild, och är således både en kritik av samtida kultur, men utgör även en möjlighet att tänka (och därmed leva) på ett annat sätt.

Auer utmanar det invanda tankesättet att definiera kön utifrån gentialer. Tanken att ”kön” sitter i våra gentialier. Girldick. Förstås! Ingen tänker väl att ens identitet sitter i könsorganet, eller tänker vi verkligen så?

Att våra könade identiteter, vår självförståelse definieras av våra könsorgan? Populärvetenskapliga teorier vill gärna få oss att tänka så.

Att män och kvinnor föds med på förhand definierade könsuttryck både i huvudet och i snipp och snopp, medan sanningen är att ingen tänker så på riktigt.

Kön är ett mångtydigt ord både inom vetenskaperna och i vardagligt tal. Så egentligen är girldick något helt naturligt.

Person läser lyrik på scen. Under discokula
Camille Auer läser i Åbo. Person läser lyrik på scen. Under discokula Bild: Salla Aldrin Salskov estradpoesi

Olika mänskliga erfarenheter

De vardagliga förståelser vi rör oss med när vi talar om kön, manligt och kvinnligt handlar inte enbart om olika sätt att förstå och förklara vad kön är (att ge definitioner), utan också om en mängd sätt som vi förstår varandra och oss själva på.

Kön handlar alltså inte bara om identitet, hur vi identifierar oss eller hur vi blir eller vill bli identifierade – utan också om hur våra liv och erfarenheter skapas och ser ut beroende på hur vi bemöts och lever liv som cis-män och -kvinnor, som ickebinära eller transpersoner.

Kön behöver alltså inte alls förstås som en identitet, utan som sätt på vilka vi förklarar för oss själva varför vi är på ett visst sätt, tänker eller gör saker olika utan att detta avspeglar en på förhand inneboende struktur i oss.

Kön är en identitet vi lärt oss att anamma, men som då vi tänker efter kanske inte alls är begriplig, trots att den känns normal.

oscar de la renta
Kläder - en del av hur kön skapas? oscar de la renta Bild: EPA/HOW HWEE YOUNG oscar de la renta

Jag kommer att tänka på ett exempel som dök upp på en föreläsning jag höll en gång där deltagarna fick beskriva en situation där kön spelade roll.

En deltagare beskrev hur hennes pojkvän alltid är den som kör deras bil även om han egentligen inte alls tycker om att göra det. Hon tycker om att köra bil, men ändå är det alltid han som kör.

Detta kanske något banala exempel visar hur ologiskt vi kan bete oss ”i manlighetens och kvinnlighetens” namn. Hur vi vanemässigt tar till oss vissa saker, och förkastar andra.

Men detta är givetvis inte något slumpmässigt. Vi lever i en kultur med vissa mönster där vi lockas att identifiera oss i enlighet med en viss könsförståelse.

En utmaning är att förstå hur vi kan tänka kring, men också bortom, dessa till synes banala exempel. Ett sätt är att tänka på dem som kollektiva identifikationer, som visar sig i oskyldiga anmärkningar om att dricka cider.

Killkoden: "Allt över 13 töjer"

Den amerikanska sociologen och mansforskaren Michael Kimmel, som forskat i manlighet och manskulturer, beskriver i boken Guyland det han kallar för ”the guy code” - ”killkoden”, vars filosofi utgår ifrån att bevisa sin manlighet inför andra män.

Den interna manliga hierarkiseringen går ut på att inte visa känslor, inte gråta, inte vara känslosam, utan att vara tuff, hård, äta ”manwiches”, och ”tosimiespizza”.

I Guyland, som är en sociologisk undersökning av hur ”pojkar blir män”, noterar Kimmel att det motto som styr denna manlighetskod är ”bros before hoes” – ”brödrar före slampor”.

Män gör manlighet genom att ta avstånd från kvinnor, bland annat genom att göra henne till Slampan. Jag påminns om ett uttryck som användes flitigt i handbollskretsarna i min ungdom, eller rättare sagt bland herrhandbollens utövare:

”Allt över 13 töjer”. Höhö. ”Allt över tretton t ö j e r”.

Mina jämnåriga handbollspelande killkompisar skrattade. En del nog tydligt obekvämt, och med ambivalens i rösten.

”Helt sjukt” fnissade de, samtidigt som det kollektiva samförståndet var att ”legenden” bakom orden var KOVA.

Porträtt av skribenten Salla med lila hår och leende.
Salla Aldrin Salskov Porträtt av skribenten Salla med lila hår och leende. Bild: privat människan (art)

Gråten och pojken

I en finlandssvensk kontext är Rafael Donner en av dem som beskrivit hur ”killkoden” eller, som han uttrycker det, det ”det giftiga maskulinitetsidealet”, fungerar i enlighet med Kimmels tes.

Gråten får en helt central roll för Donner i hans uppväxt och för hur han ser på sig själv och andra. Han beskriver sin barndom som en ständig kamp för att bemästra gråtandet – en konst han så småningom lär sig. Inte ens inför döden vågar han gråta.

Donner talar om en maskulinitetsnorm som han säger att förgiftar pojkar, som lär dem att inte tala om känslor, att gömma känslor genom hårdhet, genom att ignorera flickor eller skratta och håna dem.

Kevin i "Big Brother" bekräftar Kimmels och Donners beskrivningar.

Hen beskriver hur hen också vuxit upp med denna manlighetsnorm: Män sitter på ett visst sätt (bredbent), skall tala SÅHÄR MED LÅG RÖST, får inte visa känslor eller gråta ...

– Men det där är ju bara stereotyper! utbrister då en annan deltagare i samtalet i huset.

– Jo, säger Kevin. Men de är sanna de också.

Skylt av en bonde som kör traktor. Mörka moln i bakgrunden.
Om man kör traktor är man nog en man, antar skylten ... Skylt av en bonde som kör traktor. Mörka moln i bakgrunden. Bild: Mostphotos bönder,jordbrukare,jordbruk,traktorer,bonde,lantbruk,Skylt,Himmel,moln,arbetsliv,arbete,mörka moln

Visst uppvisar killkoden en stereotyp bild av ”manlighet”. Men den är också en verklig bild av vad manlighet innebär.

Donner beskriver också hur det i manlighetsverkligheten ingår en helt förvriden logik vad gäller kärlek.

Då den 12-åriga Rafael ”har” sin första flickvän, är det bra och tufft, för det är omanligt att inte ha en flickvän. Men han talar inte med henne, för att tala med henne skulle vara omanligt. Att tala, säger han, är bögigt.

Detta ”begreppsliga glapp” kan förefalla vara komiskt, men är beskrivande för hur könsskillnadens logik här fungerar ihopkopplad med sexualitet, och förstått som en identitet.

Det visar hur den opererar som man säger i maktens namn, som en kollektiv identifikation – men framförallt hur könsskillnadens logik kommer mellan människor och uttrycker en slutenhet i relation till andra, precis som i Härkönens roman.

Vi kunde tala om en moralisk blindhet inför den andre, inte bara en kunskapsmässig sådan.

Kön och moral – hur förstår vi varandra?

Frågor om kön handlar alltså inte endast om socialisering och ”sociala praktiker” som i exemplen med killkoden eller med bilkörandet, utan spelar framförallt en viktig moralisk roll i våra mänskliga relationer.

Frågor om kön handlar om förståelse och mening i våra liv, och kan därmed även sägas utgöra moraliska frågor om hur vi ser och förstår oss själva och varandra. Därför är det viktigt att vi stannar upp och reflekterar över den kulturella begriplighetsramen.

När vi granskar olika sätt på vilka kön kommer in i våra liv får vi vända på perspektivet. Den kritiska ansatsen handlar då om att se vad vissa beskrivningar av kön gör med oss, hur olika uppfattningar formar oss till ett slags gående och talande essenser.

dubbelexponerad bild av rafael donner
Rafael Donner har kritiskt beskrivit könsroller. dubbelexponerad bild av rafael donner Bild: Niklas Sandström Rafael Donner

Mannen. Kvinnan. Det ”grabbiga beteendet ”är ett genomgående socialt beteende som ofta rättfärdigas som biologiska förutsättningar, drifter i pseudovetenskapliga teser om alfahannar.

Vad detta perspektiv inte beaktar är att det som manlighet och kvinnlighet kommer att betyda i ett levt liv handlar om helt andra frågor.

Till exempel vad det innebär att ens barn lär sig förakta kvinnor, att dölja sina känslor, att uttrycka aggression snarare än empati, att prestera sexuellt, eller att se till att inte få ”rykte om sig”, att bry sig mera om sitt utseende än om sitt välmående.

Då vi ser hur könade tanke- och handlingsmönster ser ut ur livets perspektiv, kan det vara lätt att ta till vetenskapliga eller biologiska teser för att undvika de svåra och jobbiga frågorna som då ofta uppstår.

Alla exempel på hur kön får betydelse i våra liv är nämligen inte alls banala, utan lyfter fram den mörkare sidan av könade kollektiva identifikationer.

Trakasserierna. Våldet. Föraktet. Hatet.

Vem som helst kan bli trakasserad

Jag tänker givetvis på #metoorörelsen och den respons som den väckt. #metookampanjen synliggjorde hur strukturellt genomgående sexuella trakasserier som kvinnor och flickor erfar av män är.

Hur denna typ av sexuella trakasserier är en normaliserad del av vad queer- och feministfilosofen Judith Butler benämnt som heteronormativiteten i vår kultur eller den heterosexuella matrisen.

Inte så konstigt att allt över 13 töjer i den världen. Jag älskade att spela handboll som ung tjej. Men handbollen lärde mig också vad killkoden innebär och vad det betyder att leva i en heteronormativ kultur, jag kände bara inte till de begreppen då.

"Helt sjukt” fnissade de, samtidigt som det kollektiva samförståndet var att ”legenden” bakom orden var KOVA

Sexuella trakasserier och övergrepp upplevs givetvis av andra än kvinnor och flickor. Sanningen är den att alla, vemsomhelst, kan bli sexuellt trakasserad.

Men att pojkar och män också trakasseras (av både män och kvinnor) och att kvinnor trakasserar kvinnor har det, trots en intensiv diskussion, varit rätt tyst om.

Kanske just för att dessa berättelser inte är lika begripliga. De passar inte in i #metoorörelsens berättelse om det systematiska i att förövaren är en man och offret en kvinna/flicka och att trakasserierna sker i heterovärlden.

Enligt rikskommissarie Teija Koskenmäki-Karaharju gäller en stor del av sexualbrotten mot barn pojkar.

Trots detta valde man att i den finska antologin inspirerad av #metoo, Tästa EI saa puhua, att enbart lyfta fram flickor/kvinnor och icke-binäras berättelser om trakasserier och övergrepp.

Detta motiverades med ”solidaritet med icke-binära och kvinnor som upplevt sexuellt våld” med hänvisning till att samhället strukturerar oss olika, och att ”även om män inte är en internt enhetlig grupp så är deras erfarenhetsvärld i den samtida offentliga debatten helt tillräckligt representerad”.

Detta kan givetvis stämma, men samtidigt befäster den feministiska politiken i detta fall, paradoxalt nog, med hänvisning till politiken som skall ifrågasatta könade mönster precis det den ger sig ut för att kritisera.

#metoo skrivet med bokstavstärningar.
Kan vem som helst vara "jag också"? #metoo skrivet med bokstavstärningar. Bild: All Over Press #metoo

I solidaritetens namn väljer man att hierarkisera olika fall av sexuella trakasserier och signalerar att alla erfarenheter av sexuella trakasserier inte är lika viktiga eller värdefulla.

Vissa människors berättelser är viktigare än andras.

Ironiskt nog kan man fråga sig om inte den feministiska politiken då skapar precis den kulturella tystnad och den problematik kring sexuella trakasserier som #metoorörelsens syfte är att synliggöra och problematisera?

Att bryta tystnaden.

Sexualitet och makt: vad händer om vi tänker på nya sätt?

Jag vill betona att jag på inget sätt är emot #metoo som kampanj –tvärtom! Jag välkomnar synliggörandet av ett normaliserat destruktivt fenomen i vår kultur.

Jag orkar inte ens börja skriva om alla de erfarenheter jag själv bär på, eller som mina vänner, våra mödrar, deras mödrar bär på …

Men det är svårt att tänka bortom könade normer, att se vilket grepp de har om oss ibland. Och därför är det så ytterst viktigt att vi granskar dessa kritiskt.

Kanske killkoden och feminismen kämpar med samma problem: Kön som identitet överskuggar mötet med den andre. Mannen före Kvinnan, Kvinnan före Mannen. Men vad händer om vi ger upp talet om könet? Är det alls möjligt?

Jag orkar inte ens börja skriva om alla de erfarenheter jag själv bär på, eller som mina vänner, våra mödrar, deras mödrar bär på― Salla Aldrin Salskov

Med filosofen Michel Foucaults ord är talet om könet eller talet om sexualiteten som identitet sanningsskapande.

Foucault är kanske mest känd för att ha visat på hur vår kunskap och våra begrepp om sexualitet och identitet har skapats historiskt.

Hur de begrepp som vi idag använder då vi till vardags talar om heteron, bögar, lesbiska, transpersoner, ickebinära, asexuella och så vidare har uppstått inom den medicinska och psykiatriska kunskapen som formas och befästs under slutet av 1800-talet.

Foucault beskriver hur vår samtida förståelse av homosexualitet som en identitet föds i denna litteratur – hur det tidigare enbart fanns olika sexuella akter: de som var lagliga och de som var olagliga.

I princip var allt sex som inte syftade till reproduktion straffbart. Men det fanns inte homosexuella personer.

Mies ja nainen intiimissä tilanteessa
Historiska konstruktioner i gungning. Mies ja nainen intiimissä tilanteessa Bild: Henrietta Hassinen / Yle kyssande,parförhållande,samkönat äktenskap,äktenskapsrätt,kön,Sensualism,sexualitet,Sexualitet,förtroende,kärlek

Genom introducerandet av begreppsparet hetero/homosexualitet fick den senare, som Foucault skriver: ”en personlighet med ett förflutet, en historia, en barndom, en karaktär, en livsform” vars ”sexualitet genomsyrar hela hans person”.

I en intervju från 1979 säger Foucault (som själv var bög):

“We must be convinced, deep down, that ‘homosexuality’ does not exist. I think that the direction we must move towards – at least where I would like to move towards – is not to official recognition by the law, the authorities, or society of the right to be homosexual”.

“Innerst inne måste vi vara övertygade om att ’homosexualitet” inte existerar. Jag tror det är i den riktning vi måste gå – åtminstone den riktning jag själv skulle vilja gå – inte att få ett officiellt erkännande av lagen, myndigheterna eller samhället och rätt att få vara homosexuell”.

Foucault syftar här på den identitetspolitik som utgår ifrån att vi på ett entydigt sätt kan katergoriseras in i olika identiteter, och att våra begrepp och identiteter bör erkännas av staten.

Sexualitet är inte identitet― Foucault

För verkligheten är alltid mera mångtydig än vad våra definitioner och kategorier ger uttryck för.

Sexualitet är inte en identitet säger Foucault, och vi borde sluta att tänka på sexualitet i identitetspolitiska termer. (Pröva tanken: det finns inga heteron, bisexuella eller homon! Det är queert.)

Samma sak kunde gälla våra tankar om kön. Vad skulle hända om vi slutade tänka på Mannen och Männen, Kvinnan och Kvinnorna, Transkvinnan och Transmannen. Ickebinären och de ickebinära.

Vilka glåpord skulle vi då få höra när vi gick ner för gatan?

Salla Aldrin Salskov är genusvetare och filosof.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje