Hoppa till huvudinnehåll

"Jag tänker på det varje dag men det värsta är över nu" – Ny stödgrupp för dem som förlorat närstående i våldsdåd

Två kvinnor ser in i kameran. I bakgrunden ett träd med höstgula löv.
Marja-Leena Hautamäki och Camilla Björk. Två kvinnor ser in i kameran. I bakgrunden ett träd med höstgula löv. Bild: Yle/Roger Källman kvinnor,camilla Björk

För sex år sedan förlorade Marja-Leena Hautamäki sin son i en knivhuggning, sedan dess har stödet hon fått från andra med liknande erfarenheter varit viktigt.

Nu är hon med och startar den första tvåspråkiga stödgruppen för andra som har förlorat en närstående i ett våldsdåd.

Marja-Leena Hautamäki berättar att hon nu ser på livet före och efter dagen när hon förlorade sitt enda barn, en son, i en knivhuggning i Vasa för sex år sedan.

– Jag tänker på det varje dag men det värsta är över nu och jag mår ganska bra i dag, just nu.

Marja-Leena är inte ensam om att förlora en anhörig i ett våldsdåd.

En kvinna iklädd en svart jacka ser in i kameran.
Marja-Leena Hautamäki. En kvinna iklädd en svart jacka ser in i kameran. Bild: Yle/Roger Källman kvinna,Marja-Leena Hautamäki

Viktigt att tala med andra som varit med om samma sak

I Finland dör uppskattningsvis cirka 100 människor till följd av brott mot liv. I Jakobstad pågår som bäst utredningen efter att en ung kvinna sköts till döds i sin lägenhet i centrum av staden.

För Marja-Leena har det varit mycket viktigt att komma i kontakt med andra som upplevt samma som hon.

Efter sonens död har hon fått mycket hjälp av Huoma, en förening för anhöriga som har förlorat en närstående i ett våldsdåd.

– Där har jag träffat andra som har upplevt samma våldsamma död. Den som inte har varit med om att en nära anhörig har dött i ett våldsdåd kan inte helt förstå vad det handlar om.

Marja-Leena berättar att det är många olika känslor som måste bearbetas.

– Man känner skuld, skam och andra negativa känslor. I gruppen kan man tala öppet om sina känslor. Det är viktigt att prata och alla förstår vad man pratar om.

Startar en ny tvåspråkig grupp för anhöriga

Idag fungerar Marja-Leena själv som erfarenhetsexpert på Huoma och bland annat föreläser hon vid polishögskolan.

För att de som har förlorat en närstående i ett våldsdåd ska hitta varandra och kunna tala med varandra startar nu kriscentret Valo tillsammans med Huoma, en tvåspråkig grupp för anhöriga till offer av våldsdåd.

Marja-Leena kommer själv att fungera som ledare för den nystartade gruppen.

– En sådan här grupp behövs när man har varit med om det som aldrig skulle få hända och då behöver man referensstöd, det är ett otroligt viktigt stöd i krisen och sorgen, säger Camilla Björk, som jobbar som krisarbetare på Österbottens kriscenter Valo.

Huoma har funnits i snart 20 år och vänder sig till de anhöriga. Camilla Björk berättar att Huoma är en ganska finskspråkig förening, men nu ska man starta en tvåspråkig grupp i Vasa.

En kvinna iklädd en gul jacka ser in i kameran.
Camilla Björk. En kvinna iklädd en gul jacka ser in i kameran. Bild: Yle/Roger Källman kvinna,camilla Björk

Tidigare har Huoma inte haft någon grupp för referensstöd i Österbotten, varken på finska eller svenska.

– Vi valde själva att testa en tvåspråkig grupp eftersom Österbotten är ganska tvåspråkigt. Vi har sällan lika stor möjlighet att kunna välja och vraka på svenska.

Björk berättar att ledarna för gruppen kommer att kunna både finska och svenska.

Gruppen kommer att träffas en gång i månaden fram till sommaren, efter det får man se hur deltagarna vill fortsätta.

– Alla bestämmer själv hur de vill vara med och hur de vill sköta sin sorg, i det privata rummet eller med andra.

Alla som är intresserade av att vara med i gruppen blir intervjuade för att krismedarbetarna ska veta var i sorgeprocessen de befinner sig.

- Tanken är att alla är i balans i sin sorg.

Bra att träffa andra som kommit längre i sorgearbetet

För Marja-Leena har rättsprocessen mot sonens förövare varit det tyngsta under de sex åren sen hans död.

Hon berättar att det var tungt att i rättssalen höra förövarnas berättelse och hon tycker att de fick ett för lindrigt straff.

– Det kändes som att jag inte kunde börja mitt sorgearbete innan rättegångarna var över. När rättegångarna var förbi kunde jag sätta punkt för den processen och behövde inte fundera på den längre.

Under förhandlingen i tingsrätten hade Marja-Leena ingen med sig men i hovrätten hade hon med sig sin bror och hans fru.

Marja-Leena berättar att om någon hade sagt åt henne för sex är sedan att hon skulle må så här bra nu skulle hon inte ha vågat tro det.

– Det var en sådan grym chock då.

Hon säger att det för henne har varit viktigt att träffa andra som har kommit längre i sin sorgeprocess.

Marja-Leena säger att det viktigaste hon kan visa dem som är i början av sin sorgeprocess är att man lär sig leva med sorgen och livet fortsätter.

– Det fanns ett liv före och nu har på ett sätt ett nytt liv börjat.

Läs också

Nyligen publicerat - Österbotten