Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Hur ska man prata med små barn om döden? Annika Sandelins och Linda Bondestams bilderbok lyfter fram betydelsen av vänskap i sorgens stund

Illustration ur bilderboken "Silkesapans skratt".
Illustration ur bilderboken "Silkesapans skratt". Bild: Linda Bondestam Linda Bondestam

Hur ska man prata med små barn om sjukdom och död? Ska man prata i förtäckta ordalag och omskrivningar eller ska man gå rakt på sak och utan omsvep nämna saker vid deras rätta namn? Tankarna väcks när jag läser Annika Sandelins och Linda Bondestams bilderbok Silkesapans skratt.

I Silkesapans skratt får vi träffa bästisarna tapiren och silkesapan som en gång levde i regnskogen ”där träden är så höga att de nästan snuddar vid stjärnorna”.

Vännerna älskade att göra hyss och att spela de andra djuren i skogen olika spratt. Om kvällarna satt de under cocoboloträdet, lyssnade på cikadornas sång och pratade om livet.

Men en dag insjuknade silkesapan och hon orkade inte längre svinga sig i trädgrenarna. Och en dag när tapiren kommer på besök har silkesapan dött:

”Hur kan någon som alltid har funnits helt plötsligt sluta att finnas? Hur kan någon som är så viktig plötsligt bara dö?”

Pärmen till ANnika Sandelins och Linda Bondestams bilderbok "Silkesapans skratt".
Pärmen till ANnika Sandelins och Linda Bondestams bilderbok "Silkesapans skratt". Bild: Förlaget M Annika Sandelin,Linda Bondestam

Tapiren sörjer djupt över att aldrig mer få höra silkesapan skratta, medan många av de andra djuren i skogen verkar ha glömt silkesapan och fortsätter sina liv som om inget hade hänt.

Sorgen är nästan övermäktig, men vännerna glasögonbjörnen och sengångaren gör sitt bästa för att trösta tapiren.

Det enda som verkar hjälpa är nämligen att få minnas och att prata om silkesapan, att berätta för de andra hurudan hon var – en liten men modig apa som kunde bli rasande arg.

Bilderboken är tillägnad Stella, det vill säga författaren och teaterkritikern Stella Parland som dog år 2015 endast fyrtio år gammal.

Temat sorg och saknad vanligt i finlandssvenska bilderböcker

De senaste åren har ett flertal finlandssvenska bilderböcker tagit fasta på temat sorg, sjukdom och död.

I Vi är lajon! (2019) av Jens Mattsson och Jenny Lucander möter vi två bröder som är fulla av fantasifulla lekar om rytande lajon som jagar gnuar och gaseller på savannen. En dag blir storebror svårt sjuk, han blir intagen på sjukhus och snart tappar han all sin lajonpäls: ”Han liknar morfar. Men han har sina egna tänder och kan fortfarande morra om någon kommer med medicin.”

Sjukhusmiljön är också central i Henrika Anderssons och Christel Rönns bok Nagu-Nalle och kastasdjuren (2019). I Anderssons fjärde bok om Nagu-nalle råkar familjens yngsta son Edi ut för en allvarlig olycka i skidspåret och han blir intagen på det Nya barnsjukhuset i Helsingfors.

I boken, som riktar sig till något äldre barn, avdramatiserar författaren sjukhusmiljön och framhåller att det inte är någon skam att ha en trogen nalle-vän att anförtro sig åt när man känner sig ensam och rädd – även om man är 9 år och slutat leka med mjukisdjur för länge sedan.

Pärmen till Henrika Anderssons och Christel Rönns bok "Nagu-Nalle och kastasdjuren".
Pärmen till Henrika Anderssons och Christel Rönns bok "Nagu-Nalle och kastasdjuren". Bild: Förlaget M Henrika Andersson,Christel Rönns,barnlitteratur,finlandssvensk skönlitteratur,kapitelbok

I boken Burman (2016) skriver och illustrerar Anna Härmälä en berättelse om hamstern Burman som sörjer sin avlidna gammelmormor Glitterina.

Som ett led i sorgearbetet röjer Burman upp i gammelmormors lägenhet som är full av prylar hon samlat på sig under ett långt liv – först i storleksordning och därefter enligt färg.

Innan de nya hyresgästerna flyttar in plockar Burman med sig ett antal saker som varit viktiga för såväl Burman som för Glitterina – bl.a. en trägaffel, en röd gummiboll och gammelmormors favoritskor.

Sakerna är Burmans konkreta minnen av gammelmormor, och minnena vårdar han ömt - även om de skaver. Så småningom inser han att Glitterinas gamla saker kan vara till nytta och glädje för andra, och sedan mår han mycket bättre.

Maija och Anssi Hurmes bilderbok Skuggorna (2018) är tillägnad ”de saknade” och handlar om sorgen och saknaden efter en mor som försvunnit. I moderns ställe flyttar en liten figur in hos pappan och flickan, en figur som tar allt mer plats och ställer sig i vägen för allt. Så där som övermäktig sorg kan göra.

Mollstämda toner i ord och bild

Jag tycker att det är viktigt att man talar med sina barn om svåra saker som sorg och död, och bilderboken kan fungera som en utmärkt katalysator för djupt existentiella diskussioner. Den vuxna måste dock vara beredd på att gå in i en dialog med barnet kring frågor som boken väcker.

I Silkesapans skratt kan läsaren/lyssnaren njuta av Linda Bondestams stora färgstarka ytor som dock har en dämpad dovhet över sig. Den mollstämda tonen understryks av att det regnar eller är natt.

Illustration ur bilderboken "Silkesapans skratt".
Illustration ur bilderboken "Silkesapans skratt". Illustration ur bilderboken "Silkesapans skratt". Bild: Linda Bondestam illustration,Linda Bondestam

Sorgen och saknaden blir som värst under nattens timmar, men samtidigt är det också då som tapiren känner en närhet till silkesapan – då tycker sig tapiren höra silkesapans skratt eka genom skogen.

Det som kännetecknar en riktigt bra barnbok är att den håller för att läsas flera gånger om av både barn och vuxna, och jag är övertygad om att Silkesapans skratt kan fungera alldeles utmärkt som en tröstebok att läsa om och om igen av dem som drabbats av stor sorg och saknad. På ett naturligt och otvunget sätt öppnar den upp för frågor kring livet efter döden utan att ge entydiga eller förenklade svar.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje