Hoppa till huvudinnehåll

NHL-kolumnen: Varför låter den blåvita backinvasionen vänta på sig? Förtroendet för den nya finländska backgenerationen ökar med snigelfart

Miro Heiskanen.
Miro Heiskanen. Miro Heiskanen. Bild: All Over Press Miro Heiskanen

Vart försvinner alla backar som vi ser spela guld värda roller när Lejonen tar hem stentuffa VM-turneringar? Vart försvinner killarna som galant klarar utmaningen av att spela mot världseliten i sin åldersklass? Ännu är steget till NHL för finländska elitbackar ganska långt.

NHL:s kortaste lista säsongen 2017–18: Finländska backar. Bland annat den underrubriken innehöll NHL-kolumnen som publicerades 19 november 2017. Rasmus Ristolainen, Sami Vatanen, Olli Määttä, Markus Nutivaara och Esa Lindell var backarna som då kunde räkna sig som ordinarie i NHL.

Julius Honka åkte fram och tillbaka mellan Dallas Stars och Texas Stars i AHL.

Två år senare är samma ordinariekvintett kvar, medan Honka för en vecka sedan drog på sig JYP-tröjan i FM-ligan då inget NHL-lag visade intresse för spelaren som bara inte platsar i Dallas.

Julius Honka.
Julius Honka är tillbaka i FM-ligan. Julius Honka. Bild: Vesa Pöppönen / All Over Press Julius Honka

Det gör däremot Miro Heiskanen (20 år), som tillsammans med Henri Jokiharju (20) är de två nya ansiktena bland de ordinarie blåvita NHL-backarna sedan 2017.

Pittsburghs 25-åriga Juuso Riikola ska också nämnas. Den före detta KalPa-backen spelade 37 matcher i Penguins förra säsongen och skrev i vår under ett ettårigt envägskontrakt. Riikola, som åkte över i mogen ålder, tycks ändå ha fått rollen som tredje backparets reserv. Alltså sjunde back.

Juuso Välimäki (21) i Calgary skulle däremot antagligen den här säsongen ha varit given i Calgary. Tyvärr åkte han på en ledbandsskada under sommaren. Hela säsongen kan vara förstörd.

18-åriga Ville Heinola inledde säsongen i på gränsen till fantastiskt i Winnipeg. Nu har han ändå i ett par matcher suttit på läktaren och det ligger nära till hands att Jets skickar honom till Raumo för att spela monsterminuter i Lukko.

Winnipegs andra finländare Sami Niku (23 år) har igen den här hösten av någon outgrundlig orsak inlett säsongen i den frustrerande NHL/AHL-rotationen. Bara en match tillsvidare i Jets.

Sami Niku i Winnipeg Jets.
Sami Niku låg länge bra till med tanke på en plats i NHL-laget. Men ändå spelar han i AHL. Sami Niku i Winnipeg Jets. Bild: Danny Murphy/Icon Sportswire/All Over Press Sami Niku,Winnipeg Jets

Gemensamt för samtliga blåvita backar som är nya i NHL sedan 2017 är att de är starka skridskoåkare, skickliga med pucken och har en utmärk blick för spelet. Med andra ord är de något av prototyper på den sortens backar som NHL-lagen direkt hungrar efter.

Med undantag för ”gamlingen” Riikola har alla också vunnit minst ett VM-guld. Jokiharju till och med tre stycken: U18, JVM och herr-VM.

Ändå är det endast Miro Heiskanen som tillsvidare fått en stor roll i NHL.

Dessutom finns det ett antal finländska spelskickliga världsmästarbackar som verkar vara långt borta från att vika sig en NHL-plats.

Det är inte utan att man skrapar sig i huvudet.

De fantasilösa träbockarna är borta

Bara för några år sedan var urtypen för den finländska hockeybacken en ganska endimensionell, stelt skrinnande stanna hemma-back, som hade problem med den första passningen.

För att inte tala om att ta initiativ. Om motståndaren forecheckade aktivt fanns det ingen chans att den här backtypen skulle spela sig ur situationen. Han slängde pucken i rännan och hoppades att den skulle hitta sin väg ut ur försvarszonen.

Men den situationen har totalt förändrats i och med generationen som vunnit Internationella ishockeyförbundets olika juniormästerskap på löpande band.

Dagens unga blåvita elitbackar är killar som vågar och kan göra grejer med pucken och dirigera anfallsspelet. Alltså spela på just det sätt som redan i några år dominerat backspelet i NHL.

Miro Heiskanen är pärlan och han är på väg att bli alla tiders främsta finländska NHL-back. Men det finns ett antal andra med samma typ av kompetens.

Följande Heiskanen?

Tidigare nämnda Henri Jokiharju är ett bra exempel. Trippelvärldsmästaren spelar nu i Buffalo Sabres tredje par, men inledde förra säsongen i Chicago Blackhawks första par. Tränarlegendaren Joey Quenneville älskade Jokiharjus spelskicklighet och ville låta honom sprida ut sina vingar.

När Quenneville fick sparken tog 34-årige nykomlingscoachen Jeremy Colliton över och han hade inte tålamod för en oerfaren backs första steg i NHL. Jokiharju skickades till AHL och trejdades senare till Buffalo i en bytesaffär mot Alexander Nylander.

Hur jag än vrider och vänder och försöker vara objektiv, så kan jag inte förstå det. Jokiharju är en helt lysande puckförande back – och ung. Precis vad Chicago hade behövt när Duncan Keiths tid går mot sitt slut.

Henri Jokiharju.
Henri Jokiharju i farten för Buffalo. Henri Jokiharju. Bild: All Over Press Henri Jokiharju

När man ser på Sabres matcher nu i höst så fattar Jokiharju hela tiden rätta beslut, får fram passningarna och puckar på mål. I jämförelse med Sabres andra finländare, Rasmus Ristolainen, är han såklart fysiskt lättare, men annars är frågan om inte Jokiharju redan är en bättre hockeyspelare.

Och i jämförelse med supertalangen och Buffalos framtid, Rasmus Dahlin, så behöver Jokiharju inte heller skämmas. Dahlin gör mängder av poäng i och med sin stora roll i powerplay, men Jokiharju gör färre missbedömningar.

En kommande världsback.

Vad ser Paul Maurice i Tucker Poolman?

Jokiharju hör till backarna som redan kan anses vara ordinarie i NHL. Däremot är det väldigt svårt att förstå hur Paul Maurice i Winnipeg tänker. Jets backtrupp den här säsongen är närmast en katastrof. Speciellt då det gäller att göra något i anfallsväg med pucken.

Dimitri Kulikov (29 år) och Tucker Poolman (26) är verkligen inte lösningen till Winnipegs tafatta tag när det gäller att vända spelet och skapa offensiv. Och inte är 24-årige Carl Dahlström det heller. Svensken är närmast en pålitlig AHL-back med 28 poäng (3+25) på 64 matcher som bäst.

Ändå får 23-åriga ytterst skickliga Sami Niku fortfarande inte en ordentlig chans. Trots att han belönades redan för två säsonger sedan som AHL:s bästa back. 54 poäng (16+38) på 76 matcher visade med besked att han vet vad som skall göras med pucken. Och sämre har han då inte blivit.

Den 185 cm långa JVM-guldbacken från 2016 borde i dagens Jets vara närmast självskriven som tredje parets puckförande back. Men nej, Niku har fått spela en NHL-match i höst. Träbockarna dominerar.

Helt sitt eget kapitel är 18-åriga Ville Heinola. Nykomlingen fick inleda i Jets och var ypperlig. 1+2 och +1 på fem matcher. Sedan fick han sitta tre matcher på läktaren och Jets usla backspel var en av de stora orsakerna till att två av matcherna slutade i fula förlustsiffror. På hemmais.

Ville Heinola blickar åt sidan med klubban i luften.
Ville Heinola. Ville Heinola blickar åt sidan med klubban i luften. Bild: �Icon Sportswire (A Division of XML Team Solutions) All Rights Reserved Ville Heinola

Natten mot fredag torde Heinola ha fått nytt förtroende i matchen mot Islanders. I skrivande stund vet jag inget om den drabbningen. Däremot vet jag att det var NHL-match nummer sex för Heinola och ifall han spelar fler än nio matcher med Jets, så aktiveras hans nykomlingsår.

Kanske Winnipeg överraskar, men tvivlar på att det blir en tionde NHL-match den här säsongen. Trots alla vackra ord om hur väl Heinola gjort ifrån sig.

Lukko i FM-ligan eller Manitoba Moose lär bli adressen för stortalangen som har mycket gemensamt med Heiskanen, Jokiharju – och Niku, för den del.

Heinola borde i alla fall vara given i Jets hösten 2020.

Oliwer Kaski, Niko Mikkola, Olli Juolevi, Urho Vaakanainen..

Listan på backar som håller till i AHL och väntar på sin chans är lång och ur blåvitt perspektiv högklassig. En kavalkad av VM-guldmedaljörer som skulle vara hård valuta i Europa. För att få en chans i NHL krävs ändå en eller flera säsonger i AHL. Tydligen.

När det gäller Olli Juolevi, som haft stora skadeproblem, så finns inget att invända. Han behöver tid och matcher i AHL.

Däremot är det svårt att förstå hur inte FM-ligans bästa back förra säsongen, Oliwer Kaski, får spela i högst mediokra Detroit. Red Wings håller på att bygga en ny stomme och en speldrivande ”quarterback” borde vara mer än välkommen. Är inte alls övertygad om att den redan 24-årige Kaski behöver marineras i AHL.

Oliwer Kaski.
Oliwer Kaski där han hör hemma, i NHL. Oliwer Kaski. Bild: Icon Sportswire / All Over Press Oliwer Kaski

Samma gäller i princip för Niko Mikkola, som var en verklig klippa när Lejonen vann VM-guld i maj (och JVM-guld 2016). Visserligen är han en till stor och stark (196 /90) back i St. Louis. Men borde inte den vinnarskalle och stenhårda attityd som Mikkola visade upp i VM öppna för en chans att visa upp sig? Regerande mästarlaget är såklart tuffaste möjligaste omgivning.

Urho Vaakanainen i Bostons organisation har samma dilemma. Bruins presterar på topp och det finns inte riktigt en ledig plats i backsextetten för den typen av allroundback som den Joensuubördige U18- och JVM-guldmedaljören är.

Så finns backdiamanten som aldrig ens har blivit reserverad till NHL. Juniorvärldsmästaren från 2014, Mikko Lehtonen var dryga fem år senare de gyllene Lejonens bästa back i Bratislava. Och valdes helt rättvist in i VM-turneringens allstarlag.

Känns närmast ofattbart att inget NHL-lag slog en tillräckligt hög dollarhög på bordet efter VM. Istället gör Lehtonen sin karriär i Europa, nu i Jokerit, efter en säsong i HV71. Här en kille vars förebild heter Nicklas Lidström, vilket också syns i hur han spelar.

25-årige Lehtonen skulle antagligen vara klar direkt för att ta rollen som en speldrivande tredjeparets NHL-back – av samma snitt som Markus Nutivaara.

Dussinet fullt 2020?

Finland är i gott sällskap när det gäller den anspråkslösa mängden NHL-backar: sju ryska, fem schweiziska, fem slovakiska och fyra tjeckiska backar har spelat NHL-matcher i höst.

Tre nationer dominerar: 106 stycken av backarna som spelat i höst har kanadensiskt pass, 56 kommer från Kanadas grannland – den tredje stora backnationen är Sverige. 29 svenska NHL-backar har inledningsvis fått speltid.

Sverige är det naturliga landet att jämföra Finland med. Speciellt som man i Finland i cirka tio års tid strävat till att få fram backar med liknande styrkor som den svenska ”backfabriken” producerar. Även NHL-organisationerna väger de nordiska grannarnas löften mot varandra.

Inte minst innanför NHL-bossarnas huvud har Sverige ett grundmurat försprång. Spelare som Börje Salming, Stefan Persson, Tomas Jonsson – och såklart Nicklas Lidström – byggde upp ett stort och välförtjänt förtroendekapital för blågula backar.

Men ser man på hur och med vilken spelstil de blåvita juniorlandslagen presterar, så är det bara en tidsfråga innan ett tvåsiffrigt antal finländska backar är spikade i NHL.

Kanske dussinet är fullt redan om ett år den här tiden?

Tack för att du läste.

Källor: eliteprospect.com, dailyfaceoff.com, NHL.com, wikipedia

Läs också

Nyligen publicerat - Sport