Hoppa till huvudinnehåll

"Jag kan inte fortsätta tramsa omkring"

Nu vill ligans bästa spelare hitta ett ställe där han kan slå sig till ro

Då 16-åriga Filip Valenčič fick sitt första proffskontrakt hemma i Slovenien, drömde han om Champions League-finaler. Orealistiska drömmar, säger FC Inters och hela ligans målkung elva år senare, samtidigt som hans fjärde säsong i Finland går mot sitt slut.

Filip Valenčič promenerar genom Kuppisparken med raska steg. Precis som han gjort varje morgon och eftermiddag sedan flytten till Åbo i våras. Då hemmet ligger mindre än en kilometer från klubbens träningsanläggning behöver man ingen bil.

Livet som utlandsproffs i Finland är jordnära, men Valenčič har trivts.

Om och när han lämnar landet, kommer han enligt egen utsago att sakna – allt.

– Jag kommer att sakna städerna, människorna, kulturen, säger den 27-årige slovenen, som under åren i Finland och framför allt Åbo fått nytt perspektiv på livet som fotbollsproffs.

– I mitt land får man lära sig att inte visa känslor i fotboll. Jag blev tvungen att stänga av känslorna och se på fotbollen som ren och skär business.

Med den lärdomen i bagaget har Valenčič under sin karriär alltid förhållit sig enbart professionellt till sina lagkamrater. Inte blandat sig i deras privatliv och tvärtom.

Tills han kom till Finland, vill säga.

Se Sportlivs minidokumentär om Filip Valenčič i klippet nedan:

Växte upp på sportplanen

Under uppväxten i Sloveniens huvudstad Ljubljana bodde Filip Valenčič och hans familj bara några meter från en sportplan. Det var där han tillbringade all sin fritid. Det varken fanns eller behövdes mobiltelefoner för att komma överens om var man skulle träffas. På bollplanerna fanns det alltid spelsugna kompisar. Fotboll, basket, rullskridskohockey, allt var lika roligt.

Filip Valencic som barn.
Filip Valenčič behövde bara kliva ut genom dörren för att vara på fotbollsplan. Filip Valencic som barn. Bild: Privat Filip Valenčič,fotbollsspelare

Det var först då Valenčič som 16-åring fick sitt första proffskontrakt med Interblock, som fotbollen fick högsta prioritet i hans liv. Men starten var inte lätt.

– Före jag kom till första laget hade jag alltid spelat med jämnåriga, där alla känner varandra och är vänner också utanför plan. Då jag började träna med herrlaget kom jag in i en annan värld, en värld jag inte klarade av att hantera.

Småningom insåg jag att om jag inte gör mitt jobb finns det alltid någon annan som är villig att göra jobbet

I herrlaget, där åldersgaffeln var mellan 16 och 35 gick det inte att bara komma in och bli vän med de äldre spelarna. Allt sköttes opersonligt och affärsmässigt och Valenčič kände att han inte fick det stöd han hade behövt för att finna sin plats i laget.

– Småningom insåg jag att om jag inte gör mitt jobb finns det alltid någon annan som är villig att göra jobbet. Det förändrade mig och jag började jobba hårdare och bättre.

Orealistiska drömmar

Under junioråren spelade Filip Valenčič totalt nitton matcher i Sloveniens juniorlandslag, men herrlandslagets dörr har förblivit stängd.

Rätt snart insåg den unga talangen också att drömmarna om spel i Champions League-finaler och liknande var orealistiska.

– När verkligheten slog till, slog den med full kraft. Jag fick förändra min inställning och sänka mina mål.

Det innebar att han i stället för att blicka utomlands började bygga upp sin karriär i hemlandet, samtidigt som han slutförde sin skolgång.

Efter några säsonger hemma i Slovenien, först i Interblock, sen på högsta serienivå i Olimpija, var det dags för den första transfern utomlands.

Vårvintern 2005 flyttade den då 23-årige anfallaren till Monza i Italiens Serie C och spelade där under återstoden av säsongen. Samma sommar gick resan vidare till Notts County i England.

Första finländska anhalt: Kemi

Det blev en säsong i världens äldsta proffsklubb, som då spelade på Englands fjärde högsta nivå, innan Valenčič tog steget in i det okända och landade i PS Kemi, Finland.

"Jag visste inget om Finland eller finländsk fotboll då jag kom. De enda finländska spelare jag kände till var Saku Koivu och Teemu Selänne, som jag kände från ett spel jag spelade mycket som barn."

-Filip Valenčič

– Du kan föreställa dig mitt första intryck då jag kom till Kemi. Jag bodde på hotell och ville allra först ge mig ut på en joggingtur. På en halvtimme hade jag bekantat mig med hela staden.

I skolan hade Valenčič lärt sig att nordbor i allmänhet är lite kyliga och tystlåtna. Det stämde väl in på hans första intryck. Finländarna verkade ganska blyga och de talade lågmält, åtminstone innan man lärde känna dem. Annat är det i hans hemland.

– Vi som är från Balkan talar högt, nästan skriker, förklarar han och minns en tidig incident i Kemi, där det också fanns en spelare från Serbien.

– Vi förde ett helt vanlig samtal, men plötsligt kom några finländska spelare och ville skilja oss åt. Vi undrade vad de höll på med, då de bad oss sluta skrika och bråka. Så gör vi inte här, sa de. Men vi pratade ju bara normalt! Vi fick förklara för dem att det här är vårt sätt att kommunicera.

När jag kom till Finland, och speciellt hit till Åbo, märkte jag att spelarna också pratade om sina privatliv med varandra

Då FC Inters morgonträning kör igång i Kuppis idrottspark domineras ljudbilden av skratt och hjärtligt smågnabb. Spelarna värmer upp med "kvadraten" och det märks att Filip Valenčič trivs. Trots både snålblåst och duggregn.

Sedan han kom till Finland har han själv fått lära sig ett nytt sätt att kommunicera med sina lagkamrater.

– När jag kom till Finland, och speciellt hit till Åbo, märkte jag att spelarna också pratade om sina privatliv med varandra. I början visste jag inte riktigt hur jag skulle hantera det, men jag lärde mig och nu gillar jag det.

FC Inters fotbollsspelare äter lunch.
Interspelarna Hanson Boakai, Connor Ruane och Filip Valenčič vid lunchbordet. FC Inters fotbollsspelare äter lunch. Hanson Boakai,Filip Valenčič,fotbollsspelare,FC Inter Åbo,connor ruane

Valenčič ser på laget i Finland som en familj, medan man i andra länder håller det på en professionell nivå.

– Det känns bra att bry sig om lagkompisarna och veta att de också bryr sig om mig.

Familjen i Slovenien viktig

Sin egentliga familj har Filip hemma i Slovenien. Mamma, pappa och två yngre syskon, en syster och en bror.

– Vi för ofta videosamtal med varandra, men de brukar också komma hit och hälsa på. Inte så ofta som vi skulle önska, men det är fint när de kommer, jag gillar att umgås med dem.

Fotbollsspelaren Filip Valenčičs familj.
Filip Valenčičs familj, mamma Polonca, systern Brina, pappa Marko och brodern Jaša. Fotbollsspelaren Filip Valenčičs familj. Bild: Privat fotboll,Jaša Valenčič

Veckan innan Sportliv besöker Filip i hans tvåa i Åbo, har systern Brina och en vän till henne varit på besök.

Brina har lämnat efter sig en bok på slovenska åt storebror att läsa, en thriller av engelsmannen Andrew Garve, Kralj Svetilnika (The Sea Monks)

– Jag brukar läsa innan jag somnar om kvällarna, mest blir det deckare.

Filips syskon Brina och Jaša studerar bägge vid universitetet i hemstaden Ljubljana. Filip skulle gärna studera på distans, men har inte hittat något universitet i Slovenien som skulle erbjuda den möjligheten. Då tiden för universitetsstudier småningom är mogen lockar en utbildning i idrottsledarskap.

Efter förmiddagens träningspass äter laget lunch i fotbollsstadions restaurang. Enligt Valenčič ser menyn ungefär likadan ut som den skulle göra i Slovenien, men det bästa kaffet, det fixar han själv.

I köket hemma på Sirkkalagatan kokar han upp vatten i en liten kanna avsedd för ändamålet, försedd med texten za lepši dan (för en trevlig dag). Då vattnet kokar, blandar han i två rågade skedar kaffe. Därefter ska kaffet koka upp. Två gånger. Andra gången kokar det över en aning.

Kaffekanna på spisen.
Kaffekanna på spisen. Kaffekanna

– Min mamma skulle inte vara stolt om hon såg det här, säger Valenčič smått generad.

Guldmatch på hemmaplan

Då bara en omgång återstår i årets fotbollsliga är Åbolagets läge läckert. Seger i hemmamatchen mot Kuopion Palloseura och klubben tar sitt andra FM-guld någonsin. Det första och hittills enda är från år 2008. Blir det förlust eller oavgjort går guldet till gästerna och hemmalaget får nöja sig med silver. Vilket inte är fy skam det heller, då de två tidigare silvren är från åren 2011 och 2012.

Skip Instagram post


Själv har Valenčič inför den sista matchen gjort 16 mål i årets serie, vilket är fyra mer än någon annan. Dessutom har han valts till månadens spelare tre gånger av sex möjliga. För två år sen valdes han till årets spelare i ligan, en titel som inte är omöjlig i år heller. Filip Valenčičs säsong har varit lyckad.

– Viktigast för mig är att ge allt för laget, men visst är det roligt att få uppskattning också individuellt. Jag vet inte vem som kommer att bli vald till årets spelare eller vem som blir målkung. Jag hoppas att det blir jag, men det är ju inte enbart upp till mig.

Valenčič sticker inte heller under stol med att individuella titlar ser bra ut på en spelares cv.

– Visst ger dylika titlar agenterna något att jobba med i kontraktsförhandlingar ett eller två år framåt, men för mig är ändå lagets framgång viktigast.

Ifjol fick Valenčič lämna Finland mitt under säsongen, efter att ha hamnat på kollisionskurs med sin dåvarande tränare Mika Lehkosuo i HJK. Valenčič kände sig tyglad på plan och önskade att tränaren hade gett honom större frihet.

Sedan han återvände till Finland i våras har han gång på gång fått svara på frågor om vad som egentligen hände.

Då Sportliv träffar Valenčič ett par dagar före bortamatchen mot HJK i början av oktober har han också prickat in ett möte på Inters kontor, där man går igenom vilka frågor journalisterna kan tänkas ställa och hur bäst tackla dem.

– Det var rätt irriterande i början, då det enda journalisterna var intresserade av var det som hände i HJK ifjol. Själv har jag tagit lärdom av det skedda och skulle helst lämna det bakom mig.

I själva matchen svarar Valenčič på det sätt han behärskar allra bäst. Han gör matchens enda mål, vilket leder till att säsongens sista match blir en match om guldet för Åbolaget.

Efter flytten från HJK förra sommaren avslutade Valenčič säsongen 2018 i norska Stabæk. Till Åbo kom han på initiativ av chefstränaren José Riveiro, som även själv jobbade för HJK ännu i fjol. Tränarens förtroende för honom har betytt mycket.

– Det är lättare att träna och bli bättre om man känner att folk omkring en vill att man ska bli bättre. Jag känner också att jag har blivit en bättre människa under tiden i Åbo.

– Klubben har hjälpt mig att se saker ur ett annat perspektiv, både på planen och i privatlivet, och det är jag tacksam för. Det är tack vare tränarna och lagkamraterna jag nått den nivå jag är på för tillfället.

Var Filip Valenčič kommer att spela nästa säsong vet ingen i dag. Lånekontraktet mellan Inter och Stabæk går ut vid årsskiftet.

"Jag har insett att man inte ska ha för höga förväntningar, utan hellre ta en dag i taget."

-Filip Valenčič

Valenčič hoppas komma till en bra liga med skickliga spelare och få ett kontrakt som skulle ge honom en möjlighet att slå sig till ro för några år. Inte minst för att han nu, som 27-åring gärna skulle få ordning också på sitt privatliv.

– Som fotbollsspelare vet man knappt var man kommer att vara nästa dag. Det skulle jag vilja undvika, för jag är inte sjutton år längre. Jag kan inte fortsätta att tramsa omkring.

Då Valenčič spelade i Italien och England väntade han på att säsongen skulle ta slut så att han kunde åka hem. Men så har det inte varit i Finland.

– Såklart är det fint att åka hem, men också ledsamt att lämna landet. Jag trivs här och tycker väldigt mycket om mina lagkamrater.

Sportliv med målkungen Filip Valenčič på Yle Arenan (klippet nedan) och på Yle Fem söndag 20.10.2019 kl. 19.48.