Hoppa till huvudinnehåll

"Hur är det möjligt att jag inte förstod vad jag gjorde?" En mobbare berättar sin historia – berätta du din!

en man sitter tryckt mot en vägg, en annan står med knuten näve och tittar
en man sitter tryckt mot en vägg, en annan står med knuten näve och tittar Bild: Copyright: 2009 Helder Almeida mobbning,skolmobbning,skola

Varför blir man en mobbare? Är en mobbare alltid elak eller vad kan ligga bakom? I Yle Vegas familjekväll onsdagen den 23 oktober kl. 17.30-19 diskuteras mobbning ur mobbarens synvinkel. Läs en mobbares historia här.

"Jag förstod att jag hade mobbat först långt efter att det hela hade hänt. Då var det redan för sent att göra något åt saken.

Det dög inte att gråta över spilld mjölk, men en tragedi var det att det som hänt hände utan att någon vuxen verkade bry sig.

Skolan lärde mig och mina klasskamrater att det alltid var bättre att låta någon annan råka illa ut.

Det kanske låter som en bortförklaring, men min grundskola erbjöd inga modeller för konfliktlösning.

De sista åren i lågstadiet hade vi en lärare som kunde ställa elever framför klassen och skrika sig röd om hur misslyckade de var om de hade råkat glömma att göra läxorna eller fnittrade till vid fel tillfälle.

Skolan lärde mig och mina klasskamrater att det alltid var bättre att låta någon annan råka illa ut, annars kunde man själv drabbas. Med denna vetskap i bagaget inledde jag högstadiet.

För mitt trettonåriga jag var den nya skolbyggnaden i den nya stadsdelen ett skrämmande ställe.

Det verkade vara djungelns lag som gällde i högstadiet och jag minns att jag ofta var rädd för att någon av de äldre eleverna när som helst kunde ge sig på mig.

En fot stiger på en annan
En fot stiger på en annan Bild: Emilia Gilberg och Elias Wilhelmsson våld,mobbning,ungdomsbrottslighet,skolmobbning,fot

Den första personen som jag mobbade var den elev som skrämde mig mest i hela skolan. Hen var, så vitt jag kunde förstå, lite galen. Jag minns att jag tyckte hen verkade fullkomligt oberäknelig.

Efteråt har jag tänkt på hur märkligt det var att personen som jag uppfattade som en av skolans värsta mobbare, var rädd för mig.

För så var det. Den där typen som kunde hoppa fram och skrämma mig i trappan var rädd för mig, och ansåg att det var jag som var mobbaren.

Som vuxen har jag funderat på hur det kunde komma sig att just jag blev en som mobbade.

Det fick jag tyvärr reda på först många år senare då personen i fråga i fyllan förklarade för mig att jag hade gjort hens högstadietid till ett helvete.

Vid det laget visste jag tillräckligt för att förstå att jag inte hade någon rätt att ifrågasätta hens upplevelse.

Som vuxen har jag funderat på hur det kunde komma sig att just jag blev en som mobbade.

Jag begriper varför jag inte fattade vad jag gjorde mot den där skrämmande eleven, för jag var själv rädd.

Men när det gäller det andra mobbningsfallet jag var delaktig i, är det idag helt klart för mig att jag mobbade. Hur är det möjligt att jag inte förstod vad jag gjorde?

En enkel förklaring, som ändå är sann, är att jag var en i gänget, och att jag gjorde som alla andra och egentligen inte reflekterade.

Jag tror ingen av oss i min högstadieklass märkte att det alltid var samma elev som fick sig, men jag var hela tiden medveten om vilken plats i hierarkin som inte fick bli min.

Längst ner ville ingen vara och åtminstone jag var beredd att göra vad som helst för att inte landa på botten.

Alltså utsattes en helt oskyldig människa för vidriga påhopp - och jag var en av dem som bidrog.

flicka i förgrunden som blir retad av fyra personer i bakgrunden
flicka i förgrunden som blir retad av fyra personer i bakgrunden mobbning,skolmobbning,skolor,skolelever

Numera är jag själv lärare. Jag har under de år jag jobbat rett ut tiotals mobbningsfall och jag har på nära håll sett de mekanismer som gör det möjligt för mobbningen att fortgå.

Jag vet inte om lärarna i mitt högstadium såg vad som pågick, men jag vet att det varken fanns ordentliga verktyg eller strukturer för att förebygga och bekämpa mobbning.

Jag skulle kunna skriva mycket om hur tandlös skolan är när det gäller mobbning, för jag vet mycket och har många åsikter.

De två orsaker som är viktigast för alla att känna till är de dåliga verktygen och de obefintliga strukturerna.

För det första finns det ingen modell för att förebygga mobbning som behandlar fenomenet på ett sätt som får eleverna att förstå att de alla är potentiella mobbare.

Fenomenet mobbning beskrivs på ett sätt som gör gällande att mobbaren alltid är en ond person, en annan. En som inte är den elev som tar del av den förebyggande verksamheten.

De flesta mobbare jag har talat med har aldrig ens tänkt tanken att det de sysslar med kunde vara mobbning, för de själva kan ju bara inte vara mobbare.

I praktiken är resurserna för utredning knappa och kapaciteten att följa upp obefintlig. Det här är ett problem.

För det andra finns kollektivavtal och andra strukturer som i många fall gör det omöjligt att systematiskt motarbeta mobbning.

Enligt kollektivavtalet går det till exempel bra att ersätta en lärare
som dammar av malätna ugglor i gamla vitrinskåp, men att betala någon för att reda ut mobbningsfall är inte okej.

Det innebär i praktiken att resurserna för utredning är knappa och kapaciteten att följa upp är obefintlig. Det här är ett problem.

Min erfarenhet är nämligen att konsekvent och långvarig uppföljning, tillsammans med ett synligt antimobbningsarbete, är det viktigaste om man vill skapa en skola där mobbning är ett möjligast
marginellt fenomen.

I alla de skolor där jag varit elev och studerande, och i de flesta av de skolor jag jobbat, har just det här allra viktigaste saknats.

Därför mobbade jag som tonåring och därför mobbar barn och unga ännu idag. Det gör mig oerhört ledsen."

Har du varit en mobbare? Är ditt barn en mobbare? Berätta din historia

Du är anonym då du fyller i frågeformuläret, men ditt svar kan komma att läsas upp i Yle Vega 23.10.2019 kl 17.30-19.00, och publiceras i redigerad form här på svenska.yle.fi.

Läs också

Familj

Till Buu-klubben
Till Hajbo
Till MGP