Hoppa till huvudinnehåll

Sprickor i det inre

för bildkonstnären Magdalena Åberg föds skapandet ur saknaden
efter en sorg som inte ägde rum i barndomen

Essä av Magdalena Åberg

Jag stod i tamburen hos min mormor och morfar när jag insåg att bara mamma tog på sig ytterkläder.

Bara mamma skulle på begravningen.

Varken min lillasyster, mormor, morfar – eller jag, inte heller jag! – skulle med.

Jag var åtta och ett halvt. Jag var fullständigt förbluffad, bestört – men sa knappast ett ord.

Jag var alldeles tyst, fast jag inombords ropade.

Som om jag i den stunden, en stund jag ännu i hela kroppen minns, uppfattade ett visst förhållningssätt till pappa, som skulle råda under resten av min barndom och ungdom.

Ett förhållningssätt som liksom bestämts, och bara rådde, utan några tillsägelser, utan ord.

Som om pappa var utraderad, ett passerat kapitel man inte behövde gå tillbaka till. Som om sorgen inte behövdes, inte fanns.

man med pipa i munnen och skärmmössa pekar på något i gräset som ett litet barn tittar på
Ur familjens fotoalbum. Lilla Magdalena med pappa på stugan man med pipa i munnen och skärmmössa pekar på något i gräset som ett litet barn tittar på Bild: Magdalena Åberg höst,magdalena åberg

Mitt behov att skapa har uppstått ur en ordlös sorg.

Jag hade alltsedan småbarnsåldern ritat och målat mycket, så det var inte långsökt.

Jag hittade kanaler för den där sorgen att komma ut, helt enkelt.

Kanske rentav en överlevnadsstrategi som jag instinktivt tog till.

Det är inte pappa jag hela tiden går igenom eller försöker återkalla.

Det är bristen på sorg,
bristen på utrymme för sorg, tillfälle till sorg.

Tomt, mörkt, outgrundligt djup.

En klump blir ett Något

Under skapandets gång blir lerklumpen ett Något -
jag vet att det skett när jag börjar tänka på den som ett Du.

Småningom, någonstans under den omständliga byggprocessen får klumpen, via utknådade korvar som varsamt fogas ihop, en kännspak, egen form.

Jag inser att ett Du blivit till när jag märker dialogen, mitt ljudlösa men ömma tilltal.

Efter att det inträffat kan det bli svårt med motgångar, som sprickor.

Paradoxalt nog - nyss skrev jag ju om dialog, då bör jag väl respektera Någots egna drag i processen.

Därtill handlar min konst om kroppens inre organ, som är förgängliga, okontrollerbara, blir sjuka - och så blir jag ändå frustrerad när jag mister kontrollen!

Det är för att sprickorna känns som vanvård, ett försummat barn. Varför tog jag bort stöden och plastskyddet för tidigt!?

Förhållandet till Något besläktas sedan med förälderns förhållande till sitt sjuka barn; ilskan över att just Du måste drabbas mattas av och övergår i en ännu större ömhet.

Även Du är förgänglig och utom min fullständiga kontroll, och visar mig vidare på min väg bort från kontrollbehoven.

Bildkonstnären Magdalena Åberg håller upp bitarna till ett konstverk i keramik som spruckit
En sprucken magsäck i keramik Bildkonstnären Magdalena Åberg håller upp bitarna till ett konstverk i keramik som spruckit Bild: yle / Barbro Björkfelt keramik,magdalena åberg

Både min farfar och min far ägnade sig åt medicin och läkemedelskemi, och jag trodde mig välja något så långt som möjligt från det när jag blev konstnär.

Jag studerade keramik och kände motvilja mot studiernas krav på kunskaper i kemi, hittade måleriet istället - men har nu långt senare börjat göra keramik igen.

Både läkemedelskonsten och keramiken baserar sig så otroligt starkt på sin egen och mänsklighetens långa utvecklingshistoria.

Ingendera utövas idag utan kontakt med all den där inom området redan vunna vetskapen– vetenskapen.

Man är långt ifrån att bara plötsligt märka att leran stelnar och får ny färg i elden. Man vet istället precis, med tio graders noggrannhet, vilken över tusengradiga ugnstemperatur som är bäst för just en viss specifik lerblandning, med en viss specifik glasyr på.

Liksom man vet att inte på måfå skära i en människa enligt var hen tycker sig ha ont.

keramikföremål, uppfläkt form med två äggformade saker i
keramikföremål, uppfläkt form med två äggformade saker i Bild: Magdalena Åberg keramik,magdalena åberg
vitt keramikföremål med växtliknande ådrade formationer på vänstra ovansidan
vitt keramikföremål med växtliknande ådrade formationer på vänstra ovansidan Bild: Magdalena Åberg keramik,magdalena åberg

Man forskar visserligen så mycket vidare, att det inre på en mikrobisk cellnivå kanske ter sig som okänt landskap, terra incognita, även för insatta - men otroligt mycket vet läkaren på basen av vad andra före hen kommit fram till.

Att någon artificiellt intelligent robot snart ska kunna utläsa din sjukdom från din andedräkt är ett helt nytt steg. Vi är på väg bort från den läkemedelskonst som behöver skära upp stort för att operera.

Men i båda konstarterna –
jag väljer här att använda det ordet –
kommer vi aldrig bort från det okontrollerbara.

Att det är detta Någon/Något vi för dialog med.

En kropp som ska vårdas kan inte helt behärskas.

En lerklump är från början levande materia, där slumpen; luftbubblan/det obemärkt främmande kornet kan spela ett spratt även i den noggrant kontrollerade elektriska ugnen, inställd på enligt hävdvunnet lämpliga intervaller stigande temperatur.

Sprickor uppstår.

Och någonstans i detta tänker jag att läkarens och keramikerns fascination över kärnan, livet alltid finns, bör finnas?

Likaså längtan till det ursprungliga, den direkta kontakten med Någon/Något som ska vårdas, läkas och formas.

(Inlindad i tystnad)

I min mamma finns så mycket tystnad –
att den måste finnas också i mig

Och visst finns den! Den finns i mig vid otaliga slag av tillfällen då det förväntas så kallad normal kommunikation, småprat.

Men sedan, vid andra omständigheter, som jag som svar på mitt skriande behov skapar mig, så bara väller det ur mig allt annat än tystnad – om än inte i form av just det talade eller småpratade ordet.

Det kommer som ur en kulspruta kommunikation i form av målning, keramik, illustration, text.

Målaren Magdalena Åberg vid stort fönster i motljus. i fönstret syns många hustak och himmel, på bordet framför fönstret penslar och färger
Målaren Magdalena Åberg vid stort fönster i motljus. i fönstret syns många hustak och himmel, på bordet framför fönstret penslar och färger Bild: yle / Barbro Björkfelt målare (bildkonstnärer)

Har alla, även tysta, människor möjlighet att bli kommunikativa om de bara hittar sina omständigheter?

Mamma måste få Alzheimer för att kunna uttrycka ilska, bli oartig och misstrogen. Och nu, när ilskan slår till, väller den fram så okontrollerat att hon ibland blir våldsam.

Själv får jag lättare ångest efteråt än ryter till och säger ifrån där jag egentligen borde, t.ex. på husbolagsstämmor. Ångest som lindar in mig i sin tystnad får mig att sky människor och samtal.

Åratal har det tagit att ändå bli bättre på att bryta det där – genom att ens då lite försenat säga ifrån.

Jag har haft så mycket bättre möjligheter än min mamma att hitta mina egna omständigheter, mina sätt att kommunicera.

Har jag haft tur? Eller har mitt behov bara varit större, rentav en nödvändighet?

Mina omständigheter till skapande har uppstått ur den ordlösa sorgen.

En människa som funnits och sedan inte längre fanns,
inte på någon nivå, varken levande eller heller död
i prat, bilder eller minnen.

Tystnad. Brist på sorg. Skenbar sorglöshet. Men mina omständigheter gjorde att jag blev som en kulspruta istället, med ett fullkomligt otyglat nödgat tvångsmässigt behov att hela tiden uttrycka mig, spruta ut all tyst, ordlös brist på sorg.

Sprickor

i hjärnan, i knäet
- sorg i magen

Jag köper en kvällstidning som rubricerar med hur tidigt man kan se spår av Alzheimer i hjärnan.

Föreställer mig sprickor i hjärnan, men väntar mig ingenting. Inte av artikeln, inte av mitt eget minne i det långa loppet.

Lever som en kulspruta i nuet. Allt vill bli sagt – målat, skrivet, format.

Är just det ett tecken? På att det finns spår av kommande sprickor som intuitivt ger mig brådska? Att detta slag av medvetande kommer att förloras mig.

När? Vill jag veta?

Och om jag drabbas, hurdan blir förändringen när man upplever den inifrån? Får jag bevara känslan av någon slags kärna, av att det viktigaste är kvar?

Eller blir det ett enda flytande virrvarr av intryck och förflyktigade minnesfragment?

Ofta när jag försöker göra femtioelva saker på en gång uppstår en viss förvirring och jag känner att jag nöter ut min hjärna.

När jag betalar räkningar förstår jag särskilt väl hur hjärnan en dag bara kommer att ge upp, ge upp att minnas skillnaden mellan konton, koder, summor och referensnummer. Allt blir en gröt av siffror.

Nästan så jag förvånas över att jag klarar det, egentligen.

Så jag vet inte om jag behöver läsa artikeln, jag skapar mina egna omständigheter.

Och äter B12-vitamintillskott och hoppas innerst inne på att jag inte ska drabbas alls. Av hjärnsprickorna.

bildkonstnären magdalena åberg ler in i kameran
bildkonstnären magdalena åberg ler in i kameran Bild: yle / Barbro Björkfelt porträtt

Det var yogan som för mig öppnade en dörr till det inre landskap jag i min sjukhusskräck skytt, ett landskap som för mig bara haft med medicin att göra.

Plötsligt blev jag medveten om mina organ där inne, livskraftiga, livsviktiga, hela tiden närvarande och verksamma.

Kanske behövde jag också (som drygt fyrtioåring) skada, springa sönder mitt knä för att riktigt på allvar gå in för yogan. Dels som ersättning för springandet, och dels tror jag mottagligheten för yogans filosofi ökade i och med en ökad erfarenhet av förgängligheten.

Att en kroppsdel, en menisk, kan få sprickor, överbrukas, förbrukas.

Jag avbildar organ angripna av gruvliga sjukdomstillstånd, men utan att bli särskilt skrämd av de tillstånd jag målar. Inte som om det direkt berörde mina egna organ.

Jag litar kanske förrädiskt mycket på mina organ – utom då kanske de två organ vars förgänglighet och skörhet känns på djupet.
Hjärnan och magen.

Ventriculus.

Gaster.

Magen.

Av alla inre organ det enda som gör sig påmint, även synligt på utsidan. Sväller upp – av mättnad, ägglossning, gaser eller mer outgrundliga orsaker. Krymper ihop, ibland lika oförutsägbart. Kurrar. Ropar efter mat.

Om migränen dunkar i huvudet vill magsäcken vända sig ut och in för att få bort all mat, som om hjärnan och magen arbetade i maskopi.

Alla dessa komplex för magen, som i vår kultur så gärna ska vara alldeles platt, men som för de flesta (i alla fall de som lever här i ett överflöd av kulinariska lockelser) så sällan egentligen är det.

En kroppslig höjdpunkt av lycka var när magen svällde upp, inte på grund av magsäcken, utan på grund av liv i livmodern. Att legitimt få älska sin svullna mage, smeka den, exponera den.

Annat är det med det förhatliga när magen är svullen utan livmoderliv.

Ibland tänker jag att min mage har varit en gravgård för sorg. Som barn kräsen, ack så kräsen med vad den kunde tänka sig att intaga.

Ändå var min mage ofta svullen, så minns jag den i alla fall. Den blev en ovän. Som tonåring var jag direkt våldsam mot magen och lyssnade inte på vad den ville.

Men när jag blev stor nog att få frigöra mig från mitt barndomshem, med resterna av en familj i sin skenbara sorglöshet, blev jag snällare mot magen, inget behov av att pina den, inget behov hos den att vara kräsen.

En försiktig vänskap.

Requiem

Pappa, kemisten, utvecklade läkemedel som kunde bota människors sjuka organ.

Samtidigt missbrukade han själv drycker, så att hans egna organ slutgiltigt förstördes när han var bara 47 år.

“Bara” säger jag för att han lämnade efter sig fem barn onödigt tidigt – ändå finns det nu femton barnbarn som han ändå på något sätt lever vidare en smula i – kanske en viss kreativitet, egenart och vildhet kommer från just honom, även om han aldrig hann se ens det äldsta av sina många barnbarn.

Kompositör Mozarts liv var elva år kortare än pappas – ändå kan man också säga att det var ett under att han blev hela 36, med tanke på hans lekamliga vård.

Han blev aldrig ammad, utan fick istället sockervatten och havrevälling av barnsköterskor, medan föräldrarna reste omkring och lämnade honom hemma.

Och snart skulle han själv också resa, utan normalt uppbyggt immunskydd, utan jämnåriga vänner, lek eller skolgång. Sjuklig och pressad hela livet.

Men så komponerar han (bland mycket annat) i slutet av sitt liv det storverk som jag och otaliga andra inspireras av, tröstas av, känner lungorna vidgas av. Som jag har lyssnat otaliga gånger på medan jag målat t.ex. den serie målningar som handlar om farfars upplevelser som frontläkare.

Requiem.
Vars ord handlar om att ta farväl, ge de hädangångna syndaförlåtelse och frid.

målning av soldat i grå uniform med bandage runt huvudet
målning av soldat i grå uniform med bandage runt huvudet Bild: Magdalena Åberg Sårad i strid

Jag lyssnar på Requiem som om jag gång på gång gick igenom de begravningar jag missade, tar farväl och förlåter de farväl jag missade.

Gener vi ärver, gener vi påverkar

en hand håller i en tavla med något ljust som nästan kunde vara en blomma målad på gulaktigt trä
Nyligen befruktad äggcell en hand håller i en tavla med något ljust som nästan kunde vara en blomma målad på gulaktigt trä Bild: Magdalena Åberg konstverk,magdalena åberg

Mamma, jag och även mina tonåringar, verkar det, har alla spänd hud runt huvudet. Och därunder hjärnor benägna att arbeta på högvarv, duktiga på sådant som matematik och grammatik.

Huden så spänd att blodtillförseln till hjärnan hämmas.
Mamma fick Alzheimer, vi andra har haft problem med sådant som håravfall och migrän.

Men min migrän är sällsynt tack vare yoga, och lockigt hår har vuxit fram igen efter akupunktur.

Kroppen är inte bara dömd till något, den är också mottaglig för förändring, för vård.

Kan vi också förhindra de sprickor som mammas hjärna drabbats av?

Vi behöver kanske även nya läkemedelskemister.

Leversjukdom har medicinskt sett orsakat min egen stora brist som barn, leversjukdom har starkt påverkat mitt liv, liksom indirekt – inte direkt, inte inne i mig.

Jag är inte orolig för min lever, är inte rädd för att där finns något som utom min kontroll kan börja spöka, krypa fram ur mina arvsanlag.

Länge ville jag tänka att det var mammas tysthet som ledde till minnessjukdomen. Spänd hud runt hjärnan, alla ord inkapslade. Att hjärnan gick sönder av alla sorger som inte fått komma ut genom munnen/handen.

Men så enkla förklaringar finns inte. Så förklarligt fungerar inte en människas kropp.

Alzheimer lurar oförklarligt i en del av oss. I tysta och i pratsamma.

Jag googlar bilder av hjärnor, friska och alzheimerdrabbade. Skillnaden är gripande.

Ingenting känns just nu mer angeläget både intellektuellt och känslomässigt.

Men visuellt hittar jag inte ett sätt att ta mig an dessa bilder och göra konst av dem, inte ännu i alla fall.

Kanske är det för obegripligt att det syns såhär konkret, att det sitter i ett enda organ, det jag ser hända med en människa vars identitet och person liksom krymper ihop, försvinner i sjukdom.

Promenad och smärtlindring

Jag tar med mamma till en fest, men hon smiter ut och börjar gå. Jag springer efter. Mitt yngsta barn springer efter.

Bortåt en timmes ilsken och olidlig promenad i snigeltakt följer.

En några hundra meters runda känns som att stampa på stället.
-Gå nu snabbare, fräser mamma, som sätter snigeltakten och försöker vika av mot lummiga sandvägar medan jag försöker styra oss tillbaka till våra släktingars fest. Och, gång på gång:
-Gå nu till festen med ditt barn!

Och mer och mer känns det som att ja, det är ju vad vi båda vill. Jag vill till festen, hon vill bli lämnad ifred att i sin egen takt försvinna in längs skogsvägen vi inte vet vart den leder.

Vad hade hänt om jag lämnat henne?

Det är något som är så brutalt med läkemedelskonsten. Den västerländska. Paradoxalt. Läkaren skär i patienten, klipper upp henne, för att ge henne vård, bota henne.

En blodkänslig människa, som jag, beundrar och häpnar över att någon väljer detta yrke, men så många känner ett kall att bara en bråkdel blir antagna till medicinstudier.

Människan vill ingripa i livets gång, skapa hälsa och trygghet. Utrota smärtan.

Skapa ett njutningsfyllt liv, där lidandet sopas under det gröna operationsskynket.

Samtidigt är det fantastiskt hur mycket liv som går att rädda, med just vår läkemedelskonst, under operationsskynket! Lika fantastiskt som det är när en ny alzheimermedicin för en tid gör mamma mer medvetande och närvarande igen.

Jag lyssnar på Mozarts Requiem.

Musik skapad då lidandet och smärtan var så mycket mer påtagliga, människans kunskaper i att lindra, bedöva och bota så mycket mindre.

Jag undrar om det finns någon musik som skapas idag som kommer att överleva sin tid lika starkt och lika länge.

rödbruna och vita volymer målade på ljustträ
Ett sjukt hjärta rödbruna och vita volymer målade på ljustträ Bild: Magdalena Åberg hjärtat,magdalena åberg

Magdalena Åberg är bildkonstnär

Rubrik ändrad 1.11.19

Se dokumentären om Magdalena:

: