Hoppa till huvudinnehåll

Berättelsen om blåräven Otto som rymde från pälsfarmen och fick en andra chans till livet

En mörk nos, två knappliknande ögon och ett par fluffiga öron tittar fram ur kattluckan i husväggen. Blåräven Otto slinker smidigt ut genom öppningen och rör sig försiktigt men nyfiket mot oss.

Jag befinner mig i djurfristaden Tuulispää i Somero. Hit kommer främst produktionsdjur som har övergivits, vanvårdats eller som annars skulle avlivas och är i behov av ett nytt hem. För tillfället bor 70 djur i Tuulispää djurfristad, inklusive blåräven Otto.

Ottos nya hem i Tuulispää består av en inhägnad på 1000 kvadratmeter med utsikt över ett kornfält som lyser gult i gryningen. Träd, en klätterställning och ett litet hus kompletterar den öppna ytan.
Skip Instagram post


– Här i Tuulispää kan Otto ägna sig åt arttypiska saker som att gräva, leka och utforska, säger djurskötaren Laura Aarikka och öppnar grinden till Ottos residens.

Grisarna Siris och Saras förnöjda grymtande på andra sidan staketet påminner om att vi befinner oss bland djur av alla de slag. I bakgrunden kan man höra tuppen Agdas högljudda morgonsång.

Klockan är 8 på morgonen och det är dags för dagens första måltid. Likt en hund sätter Otto sig ner och väntar snällt på maten som snart serveras.

– Otto äter katt- och hundmat, ibland får han fisk, förklarar Laura och släpper några knappar på marken. Emellanåt räcker hon fram handen, som Otto modigt äter ur.

Djurskötaren Laura Aarikka matar blåräven Otto.

Otto är mer vild än tam, men efter en stund slappnar han av i vårt sällskap och den tidigare vaksamheten är som bortblåst. När knapparna tar slut skrapar Otto målmedvetet på skålen som för att begära mera mat - och det fort!

Min blick fäster sig vid Ottos framtassar, som är böjda vid vristerna. Tassarna vittnar om Ottos förflutna i en pälsfarm, förklarar Piia Anttonen som grundade Tuulispää år 2012.

En stor del av Ottos bakgrund är oklar. Enligt Anttonen är det ändå högst sannolikt att han har rymt från en pälsfarm.

– Ottos missbildade tassar tyder på att han har spenderat första tiden av sitt liv i en liten bur, där han inte har haft möjlighet att röra på sig ordentligt, säger Anttonen.

Enligt Ottos veterinär har det begränsade utrymmet i buren resulterat i att Ottos muskler och ben inte utvecklats som dom borde.

– På samma sätt som växande barn, behöver växande djur motion och utrymme att röra sig, tillägger Anttonen.

Ottos missbildade tassar tyder på att han har spenderat första tiden av sitt liv i en liten bur.― Piia Anttonen

Även Ottos andra egenskaper tyder på att han en gång levt i en pälsfarm.

– Färgen på Ottos blåaktiga päls förekommer inte naturligt i den finska naturen, den är någonting som vi människor har avlat fram, förklarar Anttonen.

Blåräven härstammar från fjällräven, som fångades i det vilda på 1920-talet när pälsfarmningen började utvecklas i Finland. Den blåa färgen har alltså avlats fram under årens lopp.

Det var år 2015 som Otto upptäcktes traskande i ett industriområde i Karleby. Där blev han matad av fabriksarbetare innan han med polisens lov togs fast och fördes till sitt nya hem i Tuulispää.

Även platsen där Otto hittades tyder på bakgrunden i pälsfarmen. Största delen av Finlands 967 pälsfarmer ligger nämligen i Österbotten.

– I Österbotten påträffas rymlingar med jämna mellanrum, påpekar Anttonen.

Olli-Pekka Nissinen, som är kommunikationsdirektör på Finlands pälsdjursuppfödares förbund, vill inte ta ställning till Ottos bakgrund.

– Vi vet inte varifrån Otto kommer ifrån och vill heller inte spekulera, säger Nissinen, men tillägger:

– Någonstans ifrån har han rymt, det är inte ett djur som förekommer i naturen.

Däremot vill han påpeka att benens hälsa är någonting som man inom pälsnäringen lägger stor vikt vid.

– På en allmän nivå är djurens välmående vår första prioritet. Benhälsa är någonting som vi har fokuserat på i flera år, både inom aveln och genetiken. Det hör också till det dagliga arbetet på farmen, säger Nissinen.

Ottos fötter har troligvis vridits till följd av livet i en bur.

Om en stor del av Ottos förflutna förblir i mörker ser framtiden desto ljusare ut.

Tack vare Tuulispää har Otto, Agda, Siiri, Sara och 64 andra djur fått en andra chans till livet. På djurfristaden är grundprincipen att alla djur får leva, åldras och dö på djurens villkor. Ändå är Tuulispää inget paradis för djur som Otto, påminner Anttonen.

– Helst skulle han få leva i det vilda, men där klarar han sig inte. Även om Otto inte har möjlighet att fånga sin egen mat, para sig och röra på sig långa sträckor, så tror jag att Ottos liv är stimulerande. Det här är en slags nödlösning, säger Anttonen.

Förutom djurskötsel satsar djurfristaden Tuulispää också på informationsarbete.

Målet är att visa ett alternativt synsätt på djur - ett synsätt där djuren ses som vänner, inte ägodelar eller produktionsenheter. Det innebär att få människor att tänka på sina egna konsumtionsvanor och deras relation till djur.

– Jag vill visa att kossor, grisar och kycklingar är lika värdefulla som hundar och katter. Att deras liv är unika, säger Anttonen.

I Tuulispää bor 70 djur som har övergivits, vanvårdats eller som annars skulle avlivas.

Enligt Finlands pälsdjursuppfödares förbund är Finland den största producenten av certifierade rävskinn i Europa och den näst största producenten i världen efter Kina. Årligen avlivas över en miljon blårävar vid ett halvt års ålder med el eller gas.

Hur hade Ottos liv sett ut om han inte hade rymt från pälsfarmen?

– Djuren i pälsfarmer avlivas när de är 6 månader gamla, så ifall Otto inte skulle ha rymt skulle han nu förmodligen pryda någons huva eller pälsjacka istället, säger Anttonen.

Just nu förs en diskussion om pälsfarmning världen över och många Europeiska länder har förbjudit eller åtminstone stramat åt lagstiftningen av pälsfarmning på etiska grunder.

Enligt Anttonen är den globala trenden ett viktigt steg framåt för djuren.

– Pälsfarmning har säkert haft sin tid och sin plats, men tiderna förändras, menar Anttonen.

De senaste länderna att förbjuda pälsfarmning är Slovakien, Norge, Belgien, Luxemburg och Tyskland. I Polen, Litauen, Bulgarien, Irland och Ukraina är förslag om förbud mot pälsfarmning under parlamentarisk behandling.

Sedan tidigare finns i Europa förbud mot pälsfarmning också i Bosnien och Hercegovina, Kroatien, Makedonien, Nederländerna, Serbien, Slovenien, Storbritannien, Tjeckien och Österrike.

Flera europeiska länder har dessutom stramat till lagstiftningen kring pälsfarmning, vilket gjort att pälsfarmningen i praktiken blivit omöjlig. Minkar i Tyskland måste exempelvis ges mera utrymme och möjlighet till simbassänger och sandbad. Efter de nya kraven avvecklades minkfarmerna i Tyskland.

Nissinen ser inte på den globala utvecklingen som ett direkt hot mot pälsnäringen i Finland.

– Ungefär 56 procent av världens pälsproduktion kommer från Europa och EU-länder. Danmark är störst, följt av Finland och Polen, säger Nissinen.

Han menar att länder som har begränsat eller förbjudit näringen har varit små aktörer, vilket inte betyder så mycket i sin helhet.

Enligt Nissinen är det också möjligt att det kommer pälsdjursuppfödare till Finland från t. ex. Norge eller Holland för att fortsätta sitt arbete, på grund av politiska beslut i hemländerna.


Karta över pälsfarmning i Europa.




Karta över pälsfarmning i Europa.
Bild: Miro Johansson
Karta,pälsnäring

I Finland varierar stödet för ett pälsfarmnings förbud beroende på vem som utfört opinionsmätningen.

Enligt en gallup, som Taloustutkimus har gjort för djurrättsorganisationen Animalia, motsätter sig 69 procent av finländarna pälsfarmning i dess nuvarande form, av dem skulle ungefär en tredjedel avveckla pälsfarmningen helt. Endast 17 procent stöder att pälsfarmning fortsätter i dess nuvarande form.

Däremot visar den senaste opinionsmätningen, som Taloustutkimus låtit göra för Finlands Pälsdjursuppfödares förbund, att över hälften (53 procent) av finländarna stöder inhemsk, certifierad pälsdjursuppfödning.

Piia Anttonen på djurfristaden Tuulispää är övertygad om att pälsproduktionen kommer att avvecklas även i Finland.

– Jag vet att jag kommer att se slutet på pälsfarmningen i Finland under min livstid. Det är en tröst för mig, säger Anttonen.

Även om Anttonen gläder sig åt utvecklingen i världen känner hon sympati för de personer som jobbar inom pälsfarmning.

– Man måste komma ihåg att det handlar om människor också. Jag hoppas på att staten kan hjälpa till och stödja övergången genom att hitta nya arbetsmöjligheter till dessa personer, säger Anttonen.

Piia Anttonen med blåräven Otto i famnen.

Fotograf: Sara Silvennoinen förutom bild 5, fotograf Jo-Anne McArthur.

Artikeln har den 24.10.2019 kl 16.00 uppdaterats och kompletterats med Olli-Pekka Nissinens kommentarer och den 25.10 kl 09.45 tillades att även Finlands Pälsdjursuppfödares förbund beställt sin opinionsundersökning av Taloustutkimus.