Hoppa till huvudinnehåll

Jaana Stenman försökte ta sitt liv – nu söker hon de som räddade henne: "Jag vill berätta att jag mår mycket bättre nu"

Jaana Stenman
För två år sedan var Jaana Stenman på en plats i livet där det kändes som att det inte fanns någon utväg. Jaana Stenman Bild: Kati Latva-Teikari Karleby,jaana stenman

För en människa som står på randen till att begå självmord handlar allt om att komma bort från den akuta psykiska smärtan. För Jaana Stenman från Karleby fungerade inte den förebyggande hjälp hon erbjöds, men då det verkligen gällde fick hon ändå hjälp som förändrade allt.

Idag ska vi dö.

Jaana Stenman hade fickorna fulla av piller. Starka läkemedel. Kompisen bredvid hade med sig en flaska brännvin. Tillsammans skulle de skölja ner tabletterna.

Det är endast vaga minnesbilder Stenman har från den oktoberdagen 2017. Havet låg grått. Möjligen regnade det. Hon frös.

Det skulle bli en kall dag att dö, men den saken var obetydlig både för Jaana och hennes kompis.

– Jag minns inte att vi skulle ha sagt så mycket. Vi promenerade ut på Storgrundet och satte oss på en bänk. Vi hade båda kommit till samma punkt i våra liv och beslutet var fattat.

Outhärdlig smärta

Att tala om minnena får Stenman att trycka en hand mot magen. Den mentala smärtan har blivit en fysisk smärta som sitter kvar i kroppen, trots att det passerat två år sedan den där dagen i oktober.

– Det handlar om en psykisk smärta som är fullständigt outhärdlig. Just då kan man inte tänka på något annat än att man måste få komma bort från den, säger Stenman.

Jag såg ingen annan utväg

Den psykiska smärtan utlöser en akut stressituation i hjärnan, som enligt Marena Kukkonen från föreningen MIELI Psykisk Hälsa Finland lamslår aktiviteten i pannloben i hjärnan. Rationellt tänkande är då omöjligt.

– Människan kan inte tänka på det förflutna eller framtiden och inte heller på någon sorts problemlösning utan endast på smärtan, som man för tillfället har, säger Kukkonen.

Stenman hade lidit av depression i ett par år. Sedan kom skilsmässan. Samtidigt fick hennes mamma palliativ vård.

– Plötsligt hände det för mycket. Min livssituation kändes katastrofal. Jag kände att jag var ensam mitt i det hela och jag såg ingen annan utväg.

Många försökte hjälpa, men Stenman tryckte undan alla som gjorde det. Trots att anhöriga och vänner förde henne till jouren, lyckades hon alltid övertyga läkaren om att hon inte hade någon större nöd.

– Man ska inte tro på det då det kommer från en som har ångest. Och inte heller komma med bedyranden om att allt nog blir bra.

Småningom dränktes allt under en mörk smärta.

Fruktansvärd besvikelse att hon inte dog

Jaana Stenmans minnesbilder från den oktoberdagen 2017 slutar vid träbänken.

– Jag minns att jag satt bredvid min vän och vi vräkte i oss piller. Jag var inte rädd för fysiskt illamående eller möjlig smärta. Jag väntade vara på att nu tar det snart slut.

Stranden vid Storgrundet i Karleby.
Platsen där det hände, Storgrundet, ger inte ångest. Stenman berättar att platsen också ger positiva minnen, ett kompispar har till exempel gift sig på ön. Stranden vid Storgrundet i Karleby. Bild: Kati Latva-Teikari/Yle Karleby,hav

Hon vaknade upp på intensivavdelningen i sjukhuset. Ett par hade råkat gå förbi och de hade ringt ambulansen.

Jag skulle bara vilja säga att jag mår mycket bättre

Först kom oron för vännen. Var var hen, hur hade det gått för hen? Senare fick Stenman höra att vännen hade hållits vaken, gömt sig i buskaget och på eget bevåg tagit sig hem.

– Sedan kom en fruktansvärd besvikelse. Jag kunde inte stå ut med känslan att jag inte dog.

Stenman flyttades nästa morgon från intensiven till den psykiatriska avdelningen. Hon minns att hon fick stanna kvar på sjukhuset i flera veckor.

Hon fick diskussions- och missbrukarstöd i olika team och på den slutna avdelningen fick hon lära sig att äta.

– Jag hade negligerat det en längre tid. Jag har fortfarande ett vårdförhållande till psykiatriska polikliniken. Jag går i terapi på veckobasis, vilket har varit till stor hjälp.

Stenman känner tacksam till dem som räddade henne och hon har letat efter dem via sociala medier. Hon förstår ifall paret inte vill ta kontakt, men för Stenman skulle det vara viktigt att få tacka dem.

– Jag skulle bara vilja säga att jag mår mycket bättre. Stundvis är jag så lycklig att det nästan är skrämmande. Jag är väldigt tacksam att de råkade gå förbi och agerade.

Jaana Stenman
”Till dem som befinner sig på botten vill jag säga, ta emot hjälp. Till den som hjälper vill jag säga, tack för att du bryr dig och orkar trots att den andra kämpar emot, säger Jaana Stenman Jaana Stenman Bild: Kati Latva-Teikari Karleby

Så lite som en pratstund kan rädda ett liv

Några vardagliga ord som en anhörig, en vän eller en total främling yttrar kan vara nog för att hindra någon från att begå självmord.

– Hjärnans rationella tänkande återhämtar sig då man talar till personen. Om man upptäcker att någon har självdestruktiva tankar lönar det sig att fråga hur mår du, kan jag hjälpa? säger Marena Kukkonen.

Om man en längre tid bär med sig sorg, ångest och depression blir det en del av din identitet

Det lönar sig att fortsätta tala även om den andra inte svarar. Det viktigaste är att få kontakt med den andra personen och få hen att tänka på något annat.

Enligt Kukkonen kan man tala om vad som helst, till exempel vädret i brist på annat.

– Om du råkar träffa på någon som är i fara att begå självmord, ta det lugnt. En lugn pratstund ger en känsla av att det inte är någon fara och allt blir bra. Man ska ringa efter hjälp och fortsätta prata tills professionell hjälp anländer.

Under Stenmans och hennes väns mörkaste stund fanns ingen där för att prata.

Lyckligtvis infann sig människor som ville och vågade hjälpa. även om orden inte mera nådde den medvetslösa Stenman.

För henne är ett tack till dem som hjälpte henne också ett sätt att få ett avslut på saken. Stenman säger att hon för tillfället mår bra och hon har lärt sig att ge sig själv tillåtelse att känna glädje.

– Om man en längre tid bär med sig sorg, ångest och depression blir det en del av din identitet. Det kan vara skrämmande att ge bort det, även om man i stället får lycka och glädje.

Artikeln baserar sig på Jaana Stenman yritti kuolla – nyt hän etsii pelastajiaan, koska haluaa kiittää, että elää: "Haluaisin vain sanoa, että voin paljon paremmin" skriven av Kati Latva-Teikari. Artikeln är översatt och bearbetad av Moa Mattfolk och Juho Teir vid Yle Österbotten.

Läs också

Nyligen publicerat - Österbotten