Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: "När jag var fjorton gav jag bort min oskuld" - Emma Ahlgren fortsätter att imponera

Dikten Mamma av Emma Ahlgren
Dikten Mamma ur Emma Ahlgrens lyrikbok När jag var elva visste jag allt Dikten Mamma av Emma Ahlgren Bild: Peter Lüttge / Yle moder,konkret poesi,Emma Ahlgren

Emma Ahlgrens bok När jag var elva visste jag allt är en redovisning över en ung kvinnas liv. Men inte bara det. Hon skriver nämligen inte bara om det som har hänt men också om det som (kanske) kommer att ske.

Och det ska sägas med detsamma: När hon skriver om sig själv och sitt liv som barn, tonåring, älskare, studerande, brud, föderska, mamma, hustru, anhörig och många fler roller som en kvinna kan tänkas, eller tvingas, inta under ett liv gör hon det riktigt bra.

Boken är som en blandning av dagbok och poesialbum. En roadtrip genom ett livs landskap. En tour de force genom dåtid, nutid och framtid.

Författaren Emma Ahlgren.
Emma Ahlgren Författaren Emma Ahlgren. Bild: Karolina Isaksson författare,Emma Ahlgren

Emma Ahlgren, som bor i Jakobstad, skriver autofiktivt som så många andra finlandssvenska författare numera. På klassiskt modernistiskt formspråk radar hon upp händelser i sitt liv som i många fall verkar vara trovärdiga.

Det autofiktiva dagboksskrivandet finns redan i rubriken och förstärks genom det återkommande bruket av "När jag var ... " som inleder många dikter.

När jag var tolv började jag be.

När jag var tretton fick jag min första orgasm.

När jag var fjorton gav jag bort min oskuld.

När jag var sexton blev jag patetisk.

Så småningom formar dikterna en berättelse om en ung österbottnisk kvinnas rätt så arketypiska vardag och liv med tidigt giftermål, barnafödande, omhändertagande, hushållssysslor och husbygge.

Mörka idyller

Det finns dock stråk av mörka tankar i så gott som varje dikt som hela tiden verkar hota den därför rätt så sköra idyllen.

Det kan till exempel handla om självmord, abort, dödsångest och till och med om en exorcist, för att bara nämna några teman.

Jag tror att du kanske kan förstå
hur trött jag var.
― Emma Ahlgen: När jag var elva visste jag allt (2019)

De mörka stråken gör läsningen vacklande. Man vaggas in i en falsk trygghet. Lite som i den danska filmregissören Lars von Triers tidigare alster. Skratt förvandlas till gråt, fastnar i halsen, gör att man storknar. Så som i den titelgivande dikten:

När jag var elva visste jag allt.

Jag såg mig i spegeln och förstod
att min bästa tid är nu.

Tillräckligt gammal för att cykla till Halpa-Halli och handla lösgodis.

Tillräckligt ung för att inte behöva bekymra mig.

På natten började bröstvårtorna bulta.

Som ni ser finns det mycket punkt och lite komma i hennes dikter. Men ni känner kanske också att den här till synes tvärsäkra interpunktionen inte alls känns betryggande. Slutpunkterna verkar på något sätt vara fel valda.

När jag var fjorton gav jag bort min oskuld.
Saknaden var inte särskilt stor.

Jag gav bort den till
min man, men

jag vet inte om han har den kvar.

När jag var elva visste jag allt är Emma Ahlgrens andra diktsamling efter fjolårets Isotopia. Den kunde ha varit ett fullträff om inte ...

Pärmen till Emma Ahlgrens lyriksamling "När jag var elva visste jag allt".
Pärmen till Emma Ahlgrens lyriksamling "När jag var elva visste jag allt". Bild: Schildts & Söderströms förlag lyrik,Emma Ahlgren

Sylvia Plath i stället för Edith Södergran

Ja, om inte helheten skulle hade fått regelbundna avbräck i form av dikter där hon går i dialog med den amerikanska författarinnan Sylvia Plaths postumt utgivna diktsamling Ariel.

Jag förstår inte varför hon tycker att boken skulle ha behövt de här dikterna? Jag tycker de står i vägen för dikterna som finns före och efter dem. De förstör hela samlingens flyt.

Just de här Plathdikterna är svårforcerade, svårförståeliga, svårlästa. De riktar sig till en hon som inte är gripbar om man inte vet desto mera om Plath, hennes författarskap och hennes tragiska liv, som slutade i ett förfärligt självmord vid 30 års ålder (år 1963).

När jag var sexton blev jag patetisk.
Med det har jag fortsatt.
Varför frångå ett vinnande koncept?
― Emma Ahlgen: När jag var elva visste jag allt (2019)

(Sedan en tid tillbaka råder ett slags Sylvia Plath-feber bland de kvinnliga finlandssvenska författarna. Emma Ahlgren är redan den andra den här hösten som går i närkamp med henne. Först ut var Sanna Tahvanainen med romanen Körsbär i snön.)

Ahlgren citerar Plath i de här dikterna. Och hon framhäver citaten genom kursivering. Men till ingen uppenbar nytta för läsaren.

En morgon står hon i badkaret

hon har inga ben.

Hon är röd och vit

39,5 graders feber.

Hon påstår att hon inte längre är
att hon dansat bort och fram

att hon legat alltför länge,
stått ut med nästan.

Var det värt det?

Diktens citat, 39,5 graders feber, syftar på Plaths berömda dikt Fever 103°, där Fahrenheit i översättningen är utbytt till Celsius.

Och? Klargör Plathcitatet något? Nej, tvärtom. Även om Ahlgren genom kursiveringen försöker sätta igång min fantasi är det för lösryckt och för vardagligt för att kunna fungera.

Jag har för vana att måla ett stort frågetecken i kanten till dikter som inte alls öppnar sig för mig när jag recenserar en diktsamling.

I När jag var elva visste jag allt finns alla mina frågetecken vid just de här dikterna som använder sig av Plathcitaten.

Utan de här dikterna som förvillade och förbryllade mig skulle jag ha gett Ahlgrens diktsamling höga poäng. Tyvärr drar de ner helhetsintrycket.

När jag var åtta började jag ljuga.
Det var så enkelt.
― Emma Ahlgen: När jag var elva visste jag allt (2019)

Det skulle vara intressant att få veta hur Emma Ahlgren tänkte här.

Om hon skulle ha lämnat bort dem skulle jag ha sökt och hittat de andra dikternas förebilder mera hos Edith Södergran, Catharina Gripenberg eller Karin Boye. Bland dem hör de hemma.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje