Hoppa till huvudinnehåll

”Jag ville utforska hur det känns att lämna en isolerad plats” – Marianna Kurtto skriver om vulkanutbrottet på Tristan da Cunha 1961 som kom att förändra öbornas liv för alltid

Kirjailija Marianna Kurtto  Eeva Joenpellon kirjailijakodin verannalla.
Marianna Kurtto är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris för romanen "Tristania". Kirjailija Marianna Kurtto Eeva Joenpellon kirjailijakodin verannalla. Bild: Katriina Laine / Yle Sammatti,konstnärsresidens,Marianna Kurtto

Den lilla ön Tristan da Cunha ligger i Södra Alanten, ungefär mitt emellan Sydamerika och Sydafrika med 3 353 km till Rio de Janeiro och 2 810 km till Kapstaden.

Ön är i snitt 12 km bred och har en omkrets på 40 kilometer. Öns högsta punkt når 2 km över havsytan och utgörs av en vulkan.

Denna avlägset belägna ö har facinerat Marianna Kurtto sedan hon läste om den i samband med efterforskningar som hon gjorde för sin diktsamling Auringon koko voimalla (2011) som handlade om Napoleon I som dog på ön Sankta Helena. Öarna Tristan da Cunha, Ascension och Sankta Helena hör till det brittiska utomeuropeiska territoriet.

– Jag hade aldrig hört talas om Tristan da Cunha tidigare och jag blev jättenyfiken på livet på ön. Det var som att göra en spännande tidsresa, och allt jag läste om öbornas isolerade liv och den karga naturen tedde sig som rena fiktionen.

Ön Tristand da Cunha.
Tristan da Cunha ligger i Södra Atlanten. Ön Tristand da Cunha. Bild: Wikimedia commons Tristan da Cunha

Marianna Kurtto berättar att hon framför allt blev intresserad av hur vulkanutbrottet i oktober 1961 i ett slag kom att förändra öbornas liv:

– Alla öbor, som då var ungefär 260 till antalet, evakuerades från ön. De tillbringade en tid i Kapstaden innan de reste vidare till England där de stannade i två år innan de fick lov att återvända. Jag började fundera på hur det känns att lämna en plats som är så isolerad och avskärmad från resten av världen och att plötsligt tvingas ge sig av till en värld man aldrig besökt, hur känns det?

– Jag intresserade mig också för hur det kom sig att öborna ville återvända till Tristan da Cunha så fort som det blev möjligt för dem att återvända, även om livet på ön är utmanande. Utgående från korta nyhetsfilmer jag sett på webben och allt jag läst om ön verkar det som om människorna på ön är mycket lyckliga, att de verkligen njuter av havet, vulkanen, fåren och all karg natur som omger dem.

En roman med skimrande poetiskt språk

I romanen Tristania (2017), som är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2019, skriver Marianna Kurtto om ett dussin öbor som lever tätt inpå varandra, både på gott och ont, i nöd och lust, i sorg och glädje.

Det finns också en ständig rädsla för att skamfulla och obekväma hemligheter ska avslöjas och rubba jämvikten i byn.

Marianna Kurtto är i första hand känd som lyriker och Tristania är hennes första roman. Det som kännetecknar berättelsen är dock det skimrande poetiska språket och det ofta överraskande bildspråket.

Kirjailija Marianna Kurtto saa tallustaa paljain jaloin taiteilijaresidenssin nurmella.
Marianna Kurtto debuterade som prosaist med romanen "Tristania". Kirjailija Marianna Kurtto saa tallustaa paljain jaloin taiteilijaresidenssin nurmella. Bild: Katriina Laine / Yle Sammatti,konstnärsresidens,Marianna Kurtto

Att jobba med en längre text som krävde en logisk berättarstruktur kändes dock nästan övermäktigt ibland, konstaterar Marianna Kurtto:

– Jag började skriva på berättelsen redan år 2009, men gång på gång lade jag projektet åt sidan eftersom det kändes svårt för mig att hitta den rätta formen. Under den långa skrivprocessens gång försökte jag skala av och stryka alltför många poetiska formuleringar för att göra texten mer flytande och läsbar. Jag ville att romanen skulle ha en klar och tydlig berättelse.

Längtan bort och längtan hem

Tristan da Cunha är en karg ö där bosättningen är koncentrerad till en plats på norra sidan av ön.

Här bor ättlingarna till de drygt tio män och kvinnor som bosatte sig här på 1820-talet. Endast nio efternamn finns representerade på ön idag, nämligen Glass, Green, Hagan, Lavarello, Repetto, Rogers, Swain, Squibb och Collins.

– Det finns givetvis risk för inavel, och under årens lopp har man också medvetet importerat hustrur utifrån till ön för att få in lite nytt blod. I tiderna blev också några sjömän strandsatta på ön när deras valfångstfartyg förliste och de stannda kvar. Men i första hand får de giftasvuxna lov att välja partner bland dem som bor på ön.

Edingburgh of the Seven Seas på Tristan da Cunha.
Edinburgh of the Seven Seas, huvudort på Tristan da Cunha. Edingburgh of the Seven Seas på Tristan da Cunha. Bild: Wikimedia commons Tristan da Cunha,Edinburgh of the Seven Seas

De 260 öborna är beroende av och förbundna med varandra vare sig de vill det eller inte.

– I min roman ville jag undersöka hur slitningar och motsättningar påverkar dynamiken i ett litet samhälle och relationen mellan människor som är tvungna att leva och arbeta sida vid sida. Om man vill vara ifred finns det få ställen att gå till på ön. Och är man lite udda eller sticker ut på något sätt har man det inte särdeles lätt.

I Marianna Kurttos berättelse är de flesta tillfreds med livet på ön och de har inget behov av att resa någon annanstans.

Men huvudpersonen Lars är nyfiken på omvärlden och gång på gång reser han iväg för att leva ett friare liv.

– I bakgrunden finns givetvis också andra faktorer än nyfikenhet, men genom Lars ville jag skildra hur hemlängtan kan se ut och hur det kan kännas att leva i den så kallade civiliserade världen när man är van vid ett helt annat liv.

När vulkanen på ön Tristan da Cunha får ett utbrott befinner sig Lars i England där han flyttat ihop med Yvonne, en kvinna som beskrivs som en skål där vattnet hela tiden hotar att rinna över.

Hemma på Tristan da Cunha finns Lars fru Lise, raka motsatsen till Yvonne, dvs. en lugn, tyst och tillbakadragen kvinna, samt sonen Jon, en lillgammal kille på nio år som älskar att läsa och studera stjärnhimlen.

Lise och Jon är övertygade om att Lars förolyckats på sin resa.

Marianna Kurton romaani Tristania.
Marianna Kurton romaani Tristania. Bild: Katriina Laine / Yle Sammatti,konstnärsresidens,Marianna Kurtto

Vulkanutbrottet blir på många sätt en vändpunkt för såväl Lars som för de andra öborna.

Både i romanen och i verkligheten valde de flesta öbor att återvända hem efter tiden i landsflykt. De kände sig helt enkelt inte hemma i en värld som var så strukturerad och reglerad, och många blev också sjuka:

– Öborna hade ju ingen motståndskraft mot olika sjukdomar som fanns i England. Det var också svårt för dem att anpassa sig till ett strikt inrutat liv med arbetstider och -rutiner att passa. Man var ju van vid att utföra sina sysslor när det passade en själv bäst. Och längtan till Atlanten var ständigt närvarande.

Att man valde att återvända till Tristan da Cunha tror Marianna Kurtto ytterst handlar om en stark hemkänsla:

– Ön är deras hem och hemmets dragningskraft är oerhört stark. De allra flesta öbor är födda på ön och de känner inte till något annat liv.

I romanen Tristania har Marianna Kurtto dock valt att inte i någon större utsträckning skildra livet i exil, även om den utgör en fond för hela historien:

– Jag har valt att fokusera mer på själva evakueringsprocessen och att skildra tiden innan vulkanutbrottet.

Svårtillgänglig plats

Tristan da Cunha ligger långt från annan bebyggelse och det tar upp emot en vecka att ta sig dit från Kapstaden.

Ön är en av världens mest svårtillgängliga platser att ta iland på.

I början av 1960-talet, då romanen Tristania utspelar sig, fick ön oregelbundet besök av båtar som tog iland för att idka byteshandel med öborna. Ibland några gånger per år, ibland en gång per år. Ibland kunde det ta ännu längre tid innan man kunde nå ön på grund av alltför hård sjögång.

På ön finns inte heller någon flygplats.

Invånarna på ön är med andra ord tvungna att i hög grad vara självförsörjande. Man odlar potatis och håller sig med får, kor, gäss och höns. Dessutom ägnar man sig åt fiske.

En stor inkomstkälla har man i kräftdjuret Jasus paulensis som fiskas på ön för export – det finns en konservfabrik på ön, och Tristan da Cunha-frimärken och -mynt är eftertraktade av samlare.

Jag undrar om Marianna Kurtto rentav besökt Tristan da Cunha?

– Nej, tyvärr. Jag drömmer om att en dag kunna besöka ön, men det är en lång och rätt så dyr resa. Man reser inte till Tristan da Cunha sådär bara av stundens ingivelse, utan det kräver nog en hel del förberedelser. Men om jag skulle vinna Nordiska rådets litteraturpris skulle jag nog överväga att åka!

Nordiska rådets litteraturpris delas ut ikväll, den 29 oktober, i samband med en stor prisgala som hålls i Konserthuset i Stockholm. Då delas också Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris, musikpris, filmpris och miljöpris ut. Prisutdelningen kan man se live på SVT Play på webben med start kl. 20:30 finsk tid.

De nominerade i samtliga kategorier kan man bekanta sig med på Nordiska rådets webbplats.

Från Finland är Marianna Kurtto och Lars Sund nominerade till Nordiska rådets litteraturpris, och Liselott Willén är nominerad från Åland.

Tristan da Cunha ligger mitt ute i Södra Atlanten, mellan Sydamerika och Sydafrika.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje