Hoppa till huvudinnehåll

NHL-kolumnen: Ska Jukka Jalonen bli första europeiska tränare i NHL sedan Ivan Hlinka? Lejonkungens speltaktiska verktygslåda skulle vara intressant att se i liten rink

Jukka Jalonen, en medelålders man i glasögon, stirrar stint. På bilden en bild av Anders Nordeswan och ett lila citattecken.
Jukka Jalonen vill till NHL. Jukka Jalonen, en medelålders man i glasögon, stirrar stint. På bilden en bild av Anders Nordeswan och ett lila citattecken. Bild: All Over Press/Yle Yle,kommentarer,anders nordenswan

Jukka Jalonen tog för några dagar sedan ut säsongens första landslag. Tidigare under hösten berättade lejonkungen att hans kontrakt med ishockeyförbundet, som gäller till våren 2022, inte skulle ha blivit av utan en klausul som tillåter Jalonen att ta emot ett jobb i NHL.

Jukka Jalonen eller Rikard Grönborg, båda två, ingendera? Inte sedan Ivan Hlinka för snart 20 år sedan har en europé tränat ett NHL-lag. Buffalocoachen Ralph Krueger har visserligen även tyskt medborgarskap men är född och uppvuxen i Kanada, så han räknas inte.

Nu finns det i alla fall för första gången på länge två europeiska tränare – och dessutom nordiska – som åtminstone själva öppet har visat intresse för att ta steget till NHL. Jalonen och Grönborg är herrarna det talas om.

51-årige Grönborg, som har en bakgrund som universitetstränare i USA, har med bland annat två VM-guld och fyra JVM-silver som svensk förbundskapten redan under en längre tid funnits på kartan när NHL-lag sökt ny coach.

Den sex år äldre Jalonens cv ser ändå, med undantag för erfarenhet av nordamerikansk hockey, mer övertygande ut.

Jukka Jalonen var 43 år gammal då han lotsade HPK till guld 2006.
Jukka Jalonen var 43 år gammal då han lotsade HPK till guld 2006. Jukka Jalonen var 43 år gammal då han lotsade HPK till guld 2006. Bild: All Over Press/Europhoto/JANI RAJAMÄKI Jukka Jalonen

Framgångarna har droppat in med jämna mellanrum sedan FM-guldet med HPK år 2006 och Jalonens meritlista innehåller även en mycket krävande sejour som chefstränare för storklubben SKA Sankt Petersburg i KHL åren 2012–2014.

Jalonen är dessutom helt speciell i det avseendet att hans stora segrar haft väldigt mycket att göra med sylvassa taktiska upplägg.

Det är knappast helt fel att hävda att speciellt gulden i herr-VM 2019 och i JVM 2016 till stora delar blev verklighet tack vare att spelarmaterialet båda gångerna utnyttjades optimalt, men ändå på helt olika sätt.

Rikard Grönborg tränar nu ZSC i den schweiziska ligan.
Rikard Grönborg tränar nu ZSC i den schweiziska ligan. Rikard Grönborg tränar nu ZSC i den schweiziska ligan. Bild: imago images/Geisser/ All Over Press Rikard Grönborg

I jämförelse hade Grönborg en närmast överlägsen spelartrupp till sitt förfogande både 2017 och 2018 då han lotsade Tre Kronor till VM-guld.

Då Jalonen tidigare under hösten öppet berättade om att han har en NHL-klausul i sitt kontrakt som landslagstränare och till och med en agent som sköter de transatlantiska kontakterna, så lär nog lejonkungen finnas på NHL-bossarnas radarskärmar.

Speciellt som Jalonens guldlandslag matade bittra piller åt Kanada i så väl JVM 2016 som i vårens VM-final.

Det är härligt att se att en finländsk tränare öppet vågar komma ut med att han vill pröva sina vingar och teser i den tuffaste möjligaste omgivningen för en europeisk hockeycoach.

Jalonen har gått en lång väg sedan OS-turneringen 2010 på liten is i Vancouver, då samarbetet knagglade med NHL-spelarna och den lilla rinkens spelmässiga krav tog honom på sängen.

I NHL spelas det framåt – möjligast snabbt

Den största skillnaden mellan spelet i de större europeiska rinkarna och NHL-hockeyn är, som alla hockeyvänner vet, bristen på tid och utrymme. Speciellt omväxlingarna mellan försvars- och anfallsspel är som blixtnedslag och lämnar rökande ruiner efter sig för den oförberedda.

Växlingen från försvar till anfall i dagens NHL följer i princip tre huvudriktlinjer, som alla bygger på att pucken rör sig möjligast snabbt uppåt i rinken. Pittsburgh Penguins lade i en ny växel under sina två Stanley Cup-säsonger. I ligan där vinnande koncept direkt kopieras följde de övriga lagen mycket snabbt efter.

Penguins gjorde det snarast till en regel att genast då laget vunnit pucken skicka en oftast ganska lång, möjligast vertikal, passning till en forward i full fart med hopp om att kunna anfalla mot ett underbemannat försvar. "Pittsburghmodellen" kan även handla om att lobba pucken till en skenande så kallad satellit.

En annan variant är en första kort passning till en accelererande spelare som i möjligast spikrak riktning åker med pucken över mittzonen och in över blålinjen, för att sedan inleda det egentliga anfallsspelet.

Nathan MacKinnon är en åkstark spelare.
Nathan MacKinnon är en åkstark spelare. Nathan MacKinnon är en åkstark spelare. Bild: Jeanine Leech/Icon Sportswire/AOP Nathan MacKinnon

Puckförande, åkstarka backar eller expresståg av typ Nathan MacKinnon har nycklarna i sådana här anfall och är i regel inte rädda för att ensamma utmana flera motståndare med hjälp av en avsevärd hastighetsfördel.

Den tredje huvudvarianten, och den som nästan alltid används mot ett organiserat försvar, är den traditionella "dump and chase"-metoden: någonstans mellan den röda linjen och anfallsblå slås pucken djupt och så går man in för att vinna pucken vid sargen eller genom aktiv forechecking i den offensiva zonen.

NHL-rinken är liten, så det ligger såklart mycket i att få pucken över anfallsblå möjligast snabbt och utan krumelurer för att sedan vara mer kreativ inne i anfallszonen.

Men ändå känns det som att en liga med nästan alla världens skickligaste spelare också skulle kunna bjuda på mer varierande spel med pucken.

Jalonen förespråkar kontroll

Jalonen är en mästare på att skapa en taktisk ryggrad för anfallsspelet med puck.

Jalonens spelbok innehåller såklart snabba genomskärande ”NHL-anfall". Men om motståndaren hunnit organisera sitt försvarsspel, så ser han helst att laget kör in mot blå med pucken under kontroll som en front med minst två, men helst tre filer bemannade. Puckföraren kan passa i stället för att antingen skjuta eller slänga pucken i rinkänden.

För att uppnå en sådan här puckkontroll och struktur i anfallsspelet får Jalonens (och de flesta finländska tränares) lag gärna använda sig av något som i princip är förbjudet i dagens NHL i spel med fem mot fem: bandypassningen – eller till och med flera sådana efter varandra.

Det vill säga att puckföraren passar bakåt i neutral zon för att laget ska hinna bemanna filerna innan anfallsblå.

I NHL ses det som dumdristigt hasardspel och den som gör sig skyldig till att passa bakåt i neutral zon hittar sig snabbt utanför den spelande truppen.

I NHL ses det som dumdristigt hasardspel och den som gör sig skyldig till att passa bakåt i neutral zon hittar sig snabbt utanför den spelande truppen.

Att en sådan här taktisk variant som förändrar rytmen i anfallsspelet inte egentligen alls förekommer i NHL gör att de få gånger som flera anfallande spelare når blålinjen som en enad front brukar leda till offside. Sådana anfallsuppbyggen ingår helt enkelt inte i spelboken.

Visserligen är rinken mindre och spelvändningar leder blixtsnabbt till en målchans för motståndaren, men ändå – kan det verkligen vara en sådan omöjlighet att ha en kontrollväxel i repertoaren?

En stor del av NHL-spelarna kommer ju ändå från de stora rinkarna och några av dagens NHL-tränare har coachat klubblag i Europa.

Är det helt enkelt en fråga om nordamerikansk stolthet? ”Tack vi klarar oss, det här är inte soccer”.

Hur skulle Jalonens hockey se ut i liten rink?

Eller kanske allt som behövs är rätt coach?

I princip har alla NHL-chefstränare alltid varit nordamerikaner. Alpo Suhonen på 1990-talet och Hlinka i början av 2000-talet är de enda undantagen och båda sejourerna blev kortvariga. Dessutom har NHL ingen trovärdig konkurrent beträffande det bästa spelarmaterialet.

Risken är uppenbar för att det i praktiken inte finns några starka ifrågasättande röster.

NHL-tränarna lever i sin bubbla och traditionen inom nordamerikansk proffsidrott är att det inte existerar någon nämnvärd dialog mellan coacher och spelare gällande spelsystem. Coachen är boss och spelaren gör som han blir tillsagd.

Den 28 oktober presenterade Jukka Jalonen laget till EHT-hemmaturneringen.
Den 28 oktober presenterade Jukka Jalonen laget till EHT-hemmaturneringen. Den 28 oktober presenterade Jukka Jalonen laget till EHT-hemmaturneringen. Bild: Timo Korhonen/All Over Press Jukka Jalonen

Tänk då på en Jalonen som under hela sin tid som landslagstränare försökt utveckla och slipa taktiska styrkor för att övervinna spelarmaterialmässiga brister. Han har med åren också blivit bra på att kommunicera inom laget.

Vad skulle hända om en sådan coach skulle få jobba med absoluta toppspelare?

I JVM 2016 förfogade Jalonen över turneringens vassaste forwardar och resultatet var minsann inte genomtaktisk kontrollhockey, utan det mest underhållande fyrverkeriet ett blåvitt landslag någonsin har bjudit på.

Och Jalonen har fortsatt att utvecklas. Under vårens VM fick assisterande tränaren Antti Pennanen – som ledde HPK till ett sensationellt FM-guld – sin chef att godkänna något som han tidigare inte gillat: underbemannat anfallsspel då situationen inbjuder till det.

Alltså snabba upprivande anfallsräder utan stödet av en organiserad femma. Typiskt NHL-spel med andra ord.

Teserna är som gjorda för världens skickligaste spelare

När Jalonen för första gången tog hand om herrlandslaget säsongen 2008–2009 lanserade han tre teser:

  1. Våga spela (pelirohkeus)
  2. Spela snabbt (pelinopeus)
  3. Avsluta effektivt (maalinteon tehokkuus)

Fortfarande är det samma principer som mästarcoachen vill se sina lag förverkliga. De bästa exemplen på hur teserna tillämpats i praktiken var JVM-guldet 2016 och bragden i Bratislava 2019.

En helt ny tes hade Jalonen med sig i bagaget när han för andra gången tog över som herrlagets chefstränare inför säsongen 2018–2019:

Var som bäst när trycket är som störst (ole paineessa parhaimmillasi).

VM-finalen i Bratislava har tagit slut.
VM-finalen i Bratislava har tagit slut. VM-finalen i Bratislava har tagit slut. Bild: imago images/ActionPictures/All Over Press Finlands herrlandslag i ishockey

Osökt går tankarna till speciellt Kevin Lankinen, Marko Anttila, Harri Pesonen och Niko Mikkola i den oförglömliga VM-finalen mot Kanada.

Och spinner jag lite vidare på tanken så är Jalonens teser som en direkt beskrivning av en framgångsrik NHL-spelares egenskaper.

Egentligen är de är så gott som krav för att kunna ta en ordinarie plats i världens bästa liga.

Jag tror nog att dagens Jalonen och NHL-hockeyn skulle komma bra överens.

Tack för att du läste.

Källor: Urheilulehti, iltasanomat.fi, apu.fi, uusisuomi.fi, Finland News, eliteprospects.com

Läs också

Nyligen publicerat - Sport