Hoppa till huvudinnehåll

Stina Wollter: “De döda har ofta väldigt viktiga stafettpinnar att ge oss om vi bara fattar att ta emot dem”

Stina Wollter lutar mot en gravsten i en höstig park i Helsingfors.
Stina Wollter är inte rädd för döden. Stina Wollter lutar mot en gravsten i en höstig park i Helsingfors. Bild: Yle / Kia Svaetichin Stina Wollter,Sverige

Det blåser en iskall vind och det duggregnar rakt från sidan. Våra tunna jackor skyddar oss föga. Jag släpar med mig Stina Wollter över gatan och in i Pestparken (Gamla Kyrkoparken) i centrum av Helsingfors. Jag vill att vi ska gå på de döda då vi ska tala om döden.

Döden har ständigt varit närvarande i Stina Wollters liv. Hon förlorade sin storebror i cancer 1989 och tre år senare förlorade hon sin syster i kampen mot ätstörningar. För ett och ett halvt år sedan dog hennes mamma i demens.

I somras fick vi höra den otroliga och sorgsna historien om åttaåriga och cancersjuka Maja i Stina Wollters sommarprat.

stina wollter, profilbild
Konstnären Stina Wollter förlorade sin syster som ung stina wollter, profilbild Bild: Stina Wollter Stina Wollter

Klitch, klatch låter det i vattenpölarna när vi slirar genom dem in i parken. Luften är kall men samtidigt fräsch, den nästan kallar på oss genom att bara finnas där som ett kyligt, tunt lager som lägger sig över oss.

Systern dog innan hon fyllt 30

Stinas syster förvarnade henne ett par månader innan sin död men Stina kunde inte möta henne då. Stina satt vid sjukhussängen när systern sade att hon inte kommer att överleva sin 30-årsdag.

– Jag kunde inte föra det samtal hon just då behövde.

Det blir ett annan slags sorgearbete som innehåller en slags skuldkänsla och jättedjup sorg för ett möte som hade kunnat vara men som inte blev.

– Jag kommer att få undra resten av mitt liv hur det samtalet hade varit. Det var en tung läxa. Men där började också förändringsarbetet. Det tog ytterligare några år innan jag vågade försöka gestalta det i konsten.

När Stina var yngre tyckte hon att det nästan var patetiskt att ta in privata saker som död och förlust i konsten.

Jag upplever att jag inte har råd med att inte försöka vara så sann som möjligt

– Jag var skolad så. Man ska inte beskriva så privata händelser i någon konstform alls. Men när jag började våga ta in döden i konsten upptäckte jag att den på sätt och vis hade varit klangbotten i mitt skapande ganska länge och är det fortfarande. Eller ska jag säga – jag försöker överbrygga den; nå fram och fortsätta något som döden avbröt. Så hur mycket sorg en kan ha upplevt så har det blivit ett med både livet och skapandet.

Rationalisera inte bort döden

Döden har varit väldigt närvarande i ditt liv, vad är det som gör att du inte ryggar tillbaka för den?

– Dödsångesten, när du känner den där kylan som drar genom hela kroppen, speciellt känner man ju den när man älskar livet som mest. Så kommer den som en rekyl av kyla och skriker i ens öra “det här som du upplever nu är inte för evigt”. Men här har jag förändrats.

– Jag har upplevt så många vackra saker i närheten av döden, så det har snarare skärpt min livslängtan, livskärlek och livslust. Det har blivit dyrbarare. Jag slarvar inte lika mycket med mig själv. Jag upplever att jag inte har råd med att inte försöka vara så sann som möjligt.

Om Stina Wollter

Född 24 maj 1964.

Föräldrar är skådespelaren Sven Wollter och litteraturkritikern Annie Jenhoff.

Har två barn.

Är
en produktiv konstnär, föreläsare och känd kroppsaktivist med många följare i sociala medier.

Har haft åtskilliga utställningar i Sverige och utomlands.

Har hörts i Sveriges Radio i över 25 år.

Undervisar i konst sedan 90-talet.

Har skrivit boken Kring denna kropp (2018)

Deltagit i På spåret och tävlat i Let’s dance.

Gjorde ett oerhört populärt sommarprat i P1 sommaren 2019

våren 2018 släppte Stina sin debut-CD “Garden Songs” med egna texter och musik av hennes man Micke Olsson Wollter.

Stina Wollter tror det kan vara farligt att rationalisera bort döden ur våra liv.

Om vi helt lämnar över den till vården eller skjuter upp den, då går vi också miste om en riktigt djup kontakt med vår livslust.

Stina påpekar att det är att ära våra döda att inte rationalisera bort själva döden.

– Om vi pratar om döden som fult och obehagligt och skrämmande då tar vi bort en enormt stor händelse i livet. Döden är som födseln fast tvärtom skrattar Stina. Inte som att vi måste fira döden men våga kanske vara där i nuet.

– Jag hade aldrig vågat vara så nära min mamma när hon dog om jag inte hade haft mina tidigare "dödar" i bagaget. Det var läskigt och jag ville springa därifrån men jag hade lovat mig själv att följa henne hela vägen.

Stina Wollter står och tittar upp i himlen
– Rationalisera inte bort döden ur era liv, uppmanar Stina Wollter oss. Stina Wollter står och tittar upp i himlen Bild: Kia Svaetichin Stina Wollter

– Jag ska älska henne hela vägen tänkte jag. Det var något som Maja hade sagt till mig. Att man som döende känner kärleken hela vägen. Jag är tacksam att jag lyssnade på Maja och lärde mig att vara närvarande. Döden är en väldigt intim plats att vara på.

Maja dog i cancer endast åtta år gammal

I sitt sommarprat från 2019 pratar Stina Wollter om Maja. En cancersjuk 8-åring som för tolv år sedan valde ut Stina som fick vara den som var med i förberedelserna inför Majas kommande död.

Det resulterade i en djup och livsavgörande relation.

Hur orkade du ge ditt liv i fyra månader för en döende flicka?

– Oj den frågan har jag aldrig fått förut. Det var omöjligt att avvisa Maja. Nu i efterhand ser jag det mer som en kröning, det var som att bli adlad. Att få det förtroendet, att få vara hennes dödspolare.

Vi gifte ju oss faktiskt också. Sedan blev jag hennes hustru. Hon tyckte citat “att det var för jävligt att man inte fick gifta sig bara för att man var ett barn. Nu när man hittat någon som man älskar.”

Då svarade jag henne att jag tror man får göra vad fan man vill om man ska dö i cancer när man är 8 år.

Stinas röst går sönder då hon säger det sista. Den blir svagare och darrar lätt. Hon får glansiga ögon. Tolv år efter att Maja dött är sorgen och saknaden fortfarande otroligt stark och närvarande.

– Vi gifte oss. Men hon frågade lov om det först, av min man vill säga. Maja är en av de roligaste och klokaste människor jag mött. Hon var min läromästare.

– Som svar på din fråga alltså: Mitt själsliga landskap såg inte ut på det sättet att jag kunde avvisa henne. Min hjärna och själ i samklang visste att jag hade chansen att göra rätt.

Stina har egna barn. Vad sade de?

– Till en början tyckte de att det var konstigt. Min son var 13 år då och när han förstod att Maja skulle dö gick han igenom en jättedjup och tung period av dödsångest. Maja hjälpte honom genom den.

Stina berättar att hela hennes familj blev involverad i den lilla flickans tragiska öde.

En dag då hon kom hem stod hennes son framför datorn och chattade med Maja. Han hade en gitarr i handen och spelade för henne.

Då Stina och hennes man Micke genomgick en kris i sitt förhållande hittade hon efteråt gamla chattkonversationer där Maja coachar Micke i hur han ska sköta förhållandet.

– Det är skarpa ord i familjerådgivning av det barnet.

Dansa på graven

– Vi ska låtsas ibland att vi snart ska kila vidare. Hur pratar vi med varandra då? Vilka låtar spelar vi in på ett blandband till varandra? Hur vågar vi titta på vad som är viktigt utan att få ångest?

Jag vill fira att hon föddes, jag vill fira att jag får minnas henne och jag vill fira livet

Stina tittar mig rakt i ögonen. Blicken viker inte. Några ensamma löv dansar på marken.

– Allt det har närheten till döden att ge oss. Att gå på en kyrkogård och tänka på att det ligger döda människor under fötterna på oss. Att hedra de människorna.

Den 21 juni fyller Stinas syster år. Då är det fest vid hennes gravplats.

I dag ligger Stinas mamma bredvid henne så det blir verkligen kalas som heter duga om sommaren. Det blir tårtor och älsklingsmat.

Stinas man har med sig gitarren, de sitter och skrålar och sjunger “ja må hon leva”. Familjen är samlad både levande och döda. Folk tittar och de fortsätter skråla och vara glada.

Stina Wollter står lutad över en gravsten i Petsparken
Stina Wollter står bokstavligen på de döda i Gamla Kyrkoparken i centrum av Helsingfors Stina Wollter står lutad över en gravsten i Petsparken Bild: Kia Svaetichin Stina Wollter

– Ja må hon leva i våra hjärtan för evigt. Jag vill fira att hon föddes, jag vill fira att jag får minnas henne och jag vill fira livet. Jag vill fortsätta sörja för det är för jävligt att anorexin tog henne så ung. Jag tänker sörja min döda syster och jag tänker fortsätta kämpa för att synliggöra psykisk ohälsa och omöjliga normer och hur tufft det är.

De döda har ofta väldigt viktiga stafettpinnar att ge oss om vi bara fångar upp dem. De är inte tunga utan det går utmärkt att leva med dem.

Vill fira sin egen död

Har du planerat din egen begravning?

– Ja det har jag. Vi ska FIRA! Fira att jag levde. Vad är chanserna att just du blev du? Det är verkligen något att fira. Så fira mig för den jag är. Kalas ska det vara.

Döden är som födseln fast tvärtom

Hon ger ett annat tips för att orka leva och orka leva med döden.

– Vakna på morgonen, ta pulsen på dig själv och tänk “wow en dag till!” Jag fick en dag till!

Vilken låt spelar vi på din begravning?

– “Let the good times roll” eller jag tror det passar mig med lite tungt, blues-aktigt gärna med blåssektioner. Om min man överlever mig får han spela bas på min grav. Jag älskar bas — det går jag igång på ända till andra sidan. Stina ansikte spricker upp i ett väldigt brett leende.

Rassel, prassel säger det under oss. Det har slutat duggregna, nu prasslar de vackra höstfärgade löven under våra skor.

Vi går långsamt tillbaka in. Vi har inte bråttom. Tillsammans med Stina Wollter har jag blivit du med döden.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje