Hoppa till huvudinnehåll

För fem och ett halvt år sedan blev Marice Haldin-Granith änka – nu startar hon ny grupp för änkor

Marice Haldin-Granith
Marice Haldin-Granith Bild: Yle/Anna Ruda Korsholm,Marice Haldin-Granith

Då Marice Haldin-Graniths make dog kunde hennes vänner och familj hjälpa henne att få svar på frågorna hon grubblade på, men när frågorna som ingen hade svar på dök upp tog hon kontakt med en grupp för unga änkor.

På den tiden, för några år sedan, fanns ingen grupp för unga änkor i Vasa så Marice var med och startade en grupp på finska. Den 7 november har en nybildad svenskspråkig grupp sitt första möte.

Och frågan Marice ställde sig när hennes man hade dött var varför.

- Ingen har svar på den frågan, men det känns bättre när man sitter i ett rum med andra änkor och funderar på varför. De förstår vad man talar om på ett annat vis.

Vi levde hela tiden i hoppet om att det skulle bli bättre

Marice säger att andra kan föreställa sig hur det är att bli änka, men hon säger att verkligheten är annorlunda. Hon berättar att när de unga änkorna samlas godkänner de alla sätt att sörja.

- Man får vetskapen om att mitt sätt inte är fel.

Marices man Timo led av cancer i två och ett halvt år.

- Vi levde hela tiden i hoppet om att det skulle bli bättre. Men de sista månaderna blev det bara sämre.

När Marice ser på Timos död nu efteråt tycker hon att det var bra att de hann förbereda sig.

- Vi hann diskutera det som har varit och Timo ville tala om vad som kommer att komma och hur jag ska klara mig.

För Timo var det också viktigt att Marice skulle fortsätta leva och att hon skulle hitta en ny man. Och det har hon gjort.

Tiden efter Timos död upplevde Marice att hon fick många goda råd hur hon skulle leva sitt liv.

- Det är ju ändå min dotters och mina val och vi blev kvar i vårt hus.

Marice berättar att hon hade en föreställning om hurudan hon skulle vara när hon blev ensam, som änka.

- Hur man kommer att reagera är nog bara en bild man ritar upp åt sig själv.

För mig var det en besvikelse att han måste lämna oss

Saknaden och tomheten efter Timo var större än Marice hade kunnat föreställa sig.

- Du har ingen att sova bredvid och du har ingen att vakna bredvid. För mig var det en besvikelse att han måste lämna oss.

Marice beskriver det första året efter makens död som det jobbigaste, då hon gick igenom alla bemärkelsedagar och högtider.

- Men sen kunde jag åter börja se att hösten är vacker och solen är skön. För ungefär tre och ett halvt eller fyra år sedan kände jag att jag levde igen och då träffade jag också min blivande make.

Jag hade ju fått tillåtelse att älska av Timo

När Marice träffade sin nya man kände hon först rädsla: skulle hon få älska igen? Men det hade ju Timo gett henne tillåtelse att göra.

Hon kände också rädsla över att bli lämnad ensam igen.

- Det märker hela familjen. Jag vill alltid veta att alla kommit fram välbehållna. Det kommer säkert att sitta kvar hela livet, för jag är rädd att förlora dem som står mig nära.

Marice berättar att det inte har varit helt lätt att inleda ett nytt förhållande. Hon säger att hennes nya man har en sund inställning och tänker att alla människor har ett bagage.

Man känner själv om man är redo för gruppen och man vet nog också själv när man inte behöver gruppen längre

Gruppen för unga änkor ska träffas ungefär en gång i månaden. Gruppen är till för svenskspråkiga änkor eller änklingar som fortfarande är i yrkeslivet.

- Vi diskuterar ämnen som man annars funderar på ensam. Man får gråta och skratta, man måste inte tala. Allting baserar sig på frivillighet, öppenhet, lojalitet och tystnadsplikt.

Alla är välkomna med i gruppen, oberoende för hur länge sen man har blivit änka.

- Man känner själv om man är redo för gruppen och man vet nog också själv när man inte behöver gruppen längre.

I början diskuterade jag med honom varje dag

Marice kommer att tänka på några tillfällen i början då hon saknade Timo speciellt mycket. Det var första gången båten skulle besiktas och när hon funderade på hur hon skulle uppfostra deras dotter.

- I början diskuterade jag med honom varje dag. Eftersom vi hade levt tillsammans i nästan 20 år kunde jag tänka mig hurudana svar han skulle ge. Så jag har ofta diskuterat med honom fastän han är på andra sidan. Man lär ju sig att leva med det här och man kommer ihåg de goda sakerna.

I början fick Marice dåligt samvete när hon märkte att det hade gått några dagar utan att hon hade tänkt på Timo.

- Jag vet ju att han ville att jag skulle fortsätta leva. Jag vet att jag har hans välsignelse att gå vidare. Ibland tänker jag på vad han skulle ha gjort, men det blir mer sällan.

Läs också

Nyligen publicerat - Österbotten