Hoppa till huvudinnehåll

Haneen Jameel: Rädda det som finns kvar av min barndom

Kolumnisten Haneen Jameel står och ser in i kameran. Knäppta händer
Haneen Jameel Kolumnisten Haneen Jameel står och ser in i kameran. Knäppta händer kolumnister,haneen jameel

I sin kolumn skriver Haneen Jameel med sorg och hopplöshet om hur barnen i Irak fråntas sin barndom:

Många är förmodligen eniga med mig om att barndomen är den mest avslappnade och njutbara tiden i livet.

Man tänker mest på saker som om man får en ny leksak, om att komma ihåg att göra sina läxor eller om vitsordet i matematikprovet blir tillräckligt bra och om mamma och pappa tar en till ett nöjesfält på sommarlovet.

Barn är goda varelser som varken är missunsamma eller fyllda av hat. De värnar om oskuldsfulla drömmar och har en liten människas målsättningar och drömmar.

Men gäller det här också barn som lever i krigets skugga. De som föds mitt i brinnande strider, där stämningen är hatfylld?

Hur ser barndomen ut för småttingarna i Irak och Syrien?

انقذوا ما تبقى من طفولتنا

قد يتفق الكثير منا على ان الطفولة هي اكثر مراحل الحياة متعة و راحة فاكبر همومنا الحصول على لعبة جديدة, تحضير واجباتنا المنزلية , اجتياز اختبار الرياضات للذهاب لمدينة الملاهي في العطلة الصيفية. الاطفال الكائنات اللطيفة التي لا تحمل حقدا ولا كره في قلوبهم, احلامهم بريئة وطموحاتهم بسيطة.
لكن كيف هي طفولة صغار الحروب الاطفال الذين يولدون في البلدان التي تشتعل فيها نيران الحروب والطائفية. كيف يقضي اطفال العراق و سوريا طفولتهم؟ يحزنني اطفال بلدي كثيرا فهم لا يعيشوا طفولتهم كما تنبغي ان تكون.
اطفالنا لم تتوفر لهم لعبة ليفرحوا بها! اطفال البلد النفطي يناموا جياع نعم ينامون دون عشاء, دون غطاء ولا كساء. يعيش في البلد الغني 35% من العوائل تحت خط الفقر. همومهم تجاوزت اعمارهم بسنين فهم لا يجدون لقمة العيش التي تسد جوعهم. اطفال بلدي يبحثون بين اتلال النفايات على بقايا الطعام! الاطفال في بلدي يتركون التعليم ليس مخيرين بل مجبرين من اجل العمل.
اطفال بلدي يجمعون قناني الماء والمشروبات الغازية الفارغة ليبيعوها لتجار اعادة التعبئة مقابل بضع دولارات لا تكفي لعمل وجبة طعام ولكنها تعني لهم الكثير. نحن بلد يفتقر لجميع الانظمة الخدمية والاجتماعية.
اطفال العراق البلد النفطي يعيشون تحت خيمة فالارهاب قد دمر منازلهم والحكومة العراقية وفرت لهم خيم! الاطفال يعانون من حر صيف تصل حرارته الى خمسين درجة مؤية وبرودة شتاء ماطر لا يرحم اجسادهم الهزيلة ينامون و يحتمون تحت الخيمة ذاتها التي وفرتها الحكومة العراقية من قساوة الفصول وقساوة البشر. اطفال بلدي لا تتوفر لهم الرعاية الصحية بل يصل استهتار وزارة الصحة الى اعطائهم لقاحات منتهية الصلاحية!
اي طفل في هذا العالم يستحق ان يعيش حياة كريمة ولكن ليس اطفال بلدي فهم مجرد احياء على ارض الموت فالتعليم من سيء الى اسوء وتربية الاهل تنحدر يوما بعد يوما ففي بلد اوضاعه الامنية والاقتصادية غير مستقرة تؤثر بشكل سلبي كبير ومباشر على الحالة النفسية للابوين مما ادى مؤخرا لظهورعدة حالات وقصص تبكي القلب قبل العين! فهناك من يبيع احد اطفاله مقابل بضع مئات من الدولارات لعائلة لم ترزق باطفال. وهناك من يؤجر طفله لعصابات المتسولين مقابل بضع دولارات.
هذه المرة الاولى التي اشعر بضعفي في كتابة هذا النص لا اقصد الضعف اللغوي ولكن الضعف المعنوي فأنا اكتب وفي داخلي ينعدم الامل بمستقبل افضل.
قلقة جدا على مستقبل اولاد اخي وبشكل خاص ابنة اخي فالمجتمع هناك قائم على سلب الحريات لا عدالة ولا انصاف بين هو وهي.
اننا من الدول التي لا تتقدم وانما ترجع الى العصور القديمة يوما بعد يوم والسبب هو انهيار النظام التربوي والتعليمي والذي ينتج لنا اجيال اكثر تخلفا وسطحية فاطفالنا لا يجدون اي شي يساعدهم على حب الوطن.
احد الفيديوات التي انتشرت على وسائل التواصل الاجتماعي اثرت بي بشكل كبير كان لطفل قبل عمره عشر سنوات اضطر ان يترك دراسته بسبب الفقر كان يتكلم بحرقة والم ما قاله نصا يحدثوني اهلي ان العراق كان عظيما بغداد عظيمة كانت جميلة ماذا عن الان اينما تذهب تجد النفايات المرمية على الارض! يا عمي (يقصد الصحفي الذي يقابله) والله اننا لا نمتلك وطن! انا لا زلت صغير ولا اشعر باني اعيش في هذه الدنيا المسألة مسألة وطن نريد وطنا نحيا به يحدثني ابي عن بغداد القديمة والعز الذي كانت به لا اصدق اين هو اليوم اننا لا نعيش طفولتنا!
الاطفال في بلدي يبحثون عن وطن! فهم لا يشعرون بالانتماء لهذه الارض فكيف اطالبهم ببناء ارض لم توفر لهم ابسط حقوقهم! جيل المستقبل قد تلاشى قبل ان يتكون! الطفولة هي ذاتها في كل البلدان الفرق الوحيد هو البيئة التي ينمو فيها الطفل.

Får inte njuta av lek, fattigdom förstör

Mitt hemlands barn gör mig oerhört ledsen. De får inte den barndom som de skulle förtjäna.

De får inte njuta av lek. Landet är en oljestat, men barnen sover på tomma magar, de gör det verkligen, utan att få äta kvällsmat eller ha kläder att ta på sig.

Till och med den rikaste tredjedelen i mitt hemland lever under fattigdomsgränsen.

Barnen tvingas grubbla på saker, som är för stora att tänka på för en människa i den åldern, då de inte ens får äta sig mätta.

Tänk er, att det i mitt hemland finns barn, som letar sin föda i sopkärl.

De hoppar också av skolan, inte för att de vill det, utan för att kunna ta emot något jobb.

I Irak finns det barn, som samlar tomma vatten- och läskflaskor och säljer dem för återfyllning för några dollar.

För dessa summor får man knappast en ordentlig måltid, men för dem är det en stor summa pengar.

Mitt land saknar nämligen alla samhälleliga skyddsnät.

Oljan som inte gör landets befolkning rikt

Irak är ett oljeland, där finns barn som lever i tält. Terrorism har förstört hemmet och regeringen har gett dem ett tält.

Om sommaren lider de av en kvävande hetta, det kan bli upptill femtio grader varmt.

På vintern igen ger kyla och regn de skyddslösa barnen ingen nåd.

Flyktinglägret Debaka i utkanterna av Erbil 22.10.2016. Flyktinlägret etablerades för två år sedan och där bor ungefär 31 000 människor som flytt undan IS från byar och städer nära Mosul.
Att bo i tält skyddar inte mot naturens krafter Flyktinglägret Debaka i utkanterna av Erbil 22.10.2016. Flyktinlägret etablerades för två år sedan och där bor ungefär 31 000 människor som flytt undan IS från byar och städer nära Mosul. Bild: EPA/AMEL PAIN flyktingläger,Irak,Irakiska Kurdistan

Man får klara sig i tältet, som enligt den irakiska regeringen ger ett skydd mot naturkrafter och människor.

I mitt hemland finns det människor som inte får någon form av hälsovård. Man vet att hälsoministeriet, helt skamlöst, har vaccinerat fattiga barn med utgångna vacciner.

Varje barn i den här världen förtjänar att leva ett värdigt liv, men i mitt land har barnen inte denna förmån.

De lever i de dödas land.

Usel skola

Skolsystemet har gått från att vara dåligt till att vara en fullständig katastrof och den uppfostran som ges i hemmen blir också sämre hela tiden.

Den låga säkerhetsgraden och en osäker ekonomisk framtid påverkar de vuxnas mentala mående på ett negativt sätt.

Under den senaste tiden har man nåtts av hårresande nyheter från landet.

Det finns människor som sålt sina barn för några hundra dollar åt barnlösa familjer, någon annan har sålt sitt barn för att utnyttjas för bara ett par dollar.

För första gången nästan lyckas jag inte skriva något om ett ämne.

Jag har förlorat hoppet

Det handlar inte om språk, utan om hur jag känner mig: Då jag skriver det här har min själ förlorat hoppet om en bättre framtid.

Jag är också vansinnigt orolig för min brors barn, i synnerhet hans döttrar.

De lever i ett samhälle där friheterna inskränks, där det saknas rättigheter och där kvinnor och män inte är jämställda.

Länderna i regionen jag kommer ifrån verkar, i stället för att utvecklas, varje dag ta ta några steg tillbaka, tillbaka mot tidigare århundraden.

En viktig orsak till det här, är just hur uppfostran och skolsystemet urholkas.

Det föder generationer som är ytliga och som halkar efter i utvecklingen, det finns ingenting som motiverar våra barn att älska sitt hemland.

I synnerhet en video som spreds via sociala medier berörde mig. I den förekom en tioårig pojke som på grund av fattigdom hade tvingats hoppa av skolan.

Pojken talade hjärtskärande: "Mina föräldrar har berättat, att Irak en gång var ett fantastiskt land och att Bagdad var en vacker plats.

Vart man än går idag ligger det sopor överallt. Vi har, hör ni, inte länge något fosterland [han talade till en journalist].

Jag är ett barn, men det känns som om jag inte längre fanns. Jag skulle vilja ha ett riktigt fosterland som jag skulle kunna leva i.

Han berättade om det en gång ståtliga Bagdad, men jag kan inte tro honom.

Vart försvann det? Vi har ingen barndom."

Två pojkar samlar plastskräp i Mosul
Sopor överallt, i Mosul denna gång Två pojkar samlar plastskräp i Mosul Bild: Yle / Christin Sandberg Mosul,Irak

Mitt fosterlands barn söker sitt fosterland. De upplever sig inte höra hemma någonstans.

Hur kan man ens be dem att bygga upp ett land, om de inte ges några som helst förutsättningar!

Den kommande generationen är forlorad, innan den ens hunnit ta någon form.

Barndom är barndom överallt. Den enda skillnad som finns, ligger i hur den omgivning, som ett barn råkar växa upp i, ser ut.

Haneen Jameel är journalist

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje