Hoppa till huvudinnehåll

Henna Johansdotter är Svenskfinlands yngsta sci-fi-författare: "Jag skulle kunna skriva också utan min bipolära sjukdom"

Henna tittar rakt in i kameran. Hon står på ett torg och håller i jackans huva som hon fällt ner. Hon har turkosa hår och stark kajal målad kring ögonen.
Henna Johansdotter förliknar känslan att ge ut en bok med en graviditet. Hon bearbetade känslorna genom att skriva dikter. Många hörde av sig efter att ha läst dikterna med kondoleanser, eftersom de trott att hon fått missfall. Henna tittar rakt in i kameran. Hon står på ett torg och håller i jackans huva som hon fällt ner. Hon har turkosa hår och stark kajal målad kring ögonen. Bild: Ann-Catrin Granroth/Yle författare,Henna Johansdotter

Henna Johansdotter är 25 år gammal och har precis debuterat med sin första roman. Hon är Svenskfinlands yngsta sci-fi författare. Det här lyckades hon med under ett år när hon var manisk och depressiv.

- Svenskfinlands yngsta sci-fi författare. Alltså att höra den meningen högt är sådär, wow. Allt har gått så snabbt att jag inte hunnit hänga med och det har inte heller sjunkit in, säger Henna Johansdotter.

Ingenting av det här har varit självklart för Henna. Där sitter hon mitt emot mig med grannt turkosa hår, ett försiktigt leende och stark kajal som framhäver ögonen.

Det finns något skört i henne som strider emot den hårda bilden jag förväntade mig mötas av. I hennes författarporträtt sammanfattas hon som 25-åringen från Vasa “som skriver obscen poesi och lyssnar på death metal”.

När jag frågar henne om det så skrattar hon.

- Ja, visst framstår jag som den där vilda finlandssvensken som sitter och skriver science fiction. Ärligt talat beskrivs jag hellre som en karikatyr av något slag än en som smälter in i mängden.

Jag var förberedd på ett samtal om science fiction och en författardebut, men istället berättar hon en berättelse om mobbning, att stämplas som annorlunda och den svåra tiden när hon skrev sin första bok som manisk och depressiv.

Den här texten går därför in på svåra ämnen och frågor om psykisk ohälsa. Vårt samtal går lite som Hennas framtidsutsikter: inte som planerat.

Mobbades för att hon var annorlunda

Men låt oss ta det från början. Om författarskapet aldrig var en självklarhet för henne, så vad var det som hände?

- Jag har länge känt mig annorlunda och utanför normen. Men före högstadiet smalt jag ganska långt in i massan. Jag var på den där “vanliga vägen”. Jag skulle fortsätta till gymnasiet och studera till läkare, för att sedan hitta en partner och få barn. Sådär som “alla” gjorde där jag växte upp.

Henna växte upp i Vörå, en plats som hon inte beskriver som en lätt plats att vara annorlunda på.

- Det var i högstadiet som allting förändrades. Jag började känna mig allt mer distanserad och alienerad från klassen. Jag ville revoltera och sparka bakut så jag färgade håret lila och klädde mig i svart.

- Jag fick nya vänner som också befann sig utanför det där standard-Vörå-spektrat och de introducerade mig till metal och goth. Det kändes skönt att höra till en helt annan subkultur istället för att bara smälta in i massan.

Henna Johansdottar sitter på marken lutad mot en glasvägg medan hon tittar rakt in i kameran. Hennes jacka är uppknäppt och hon blottar en fjärilstatuering på sin högra axel.
Henna har tatuerat en fjäril på sin högra axel. Hon berättar att hon egentligen äcklas av fjäriler i naturen, men på bild är de fina. Tatueringen tog hon efter att hon avslutat sitt första manus till Glasvaggan som en symbol för att hon släpper boken fri. Henna Johansdottar sitter på marken lutad mot en glasvägg medan hon tittar rakt in i kameran. Hennes jacka är uppknäppt och hon blottar en fjärilstatuering på sin högra axel. Bild: Ann-Catrin Granroth/Yle författare,Henna Johansdotter

Hur togs det här emot?

- Inte bra, skrattar Henna.

- Nä, det gick riktigt dåligt. Jag vet inte vad det var som provocerade folk eller om det var något jag gjorde. Men jag fick höra allt från öknamn till dödshot bakom ryggen.

Hur hanterade du det?

- Inte gjorde jag det. Det svåra var att när omgivningen en gång fryst ut mig så var jag fast i den där imagen. Jag kände att jag inte heller kunde gå tillbaka till som det var förr trots att jag hade velat det. Jag fick finna mig i att vara den där konstiga som folk var rädda för.

Hennas räddning blev att börja i konstskolan i Nykarleby istället för att fortsätta med samma gäng till gymnasiet.

- Där träffade jag mina likasinnade. Men högstadietiden blev ett mörkt hål och det tog länge innan jag tog mig ur det. Det var ett så stort mörker, säger hon med en rysande axelryckning.

Det var ungefär vid den tiden som Henna hittade kreativa sätt uttrycka sig och bearbeta sitt trauma. För ett trauma var vad högstadiet blev för henne.

- Den där känslan av enorm ensamhet och utanförskap blev grundscenen för min roman Glasvaggan. Det är där berättelsen börjar.

Henna sitter på en bänk och stirrar upp mot himlen.
Henna lever idag med sin bipolära sjukdom under kontroll. Men såren från högstadietiden finns ännu kvar. Henna sitter på en bänk och stirrar upp mot himlen. Bild: Ann-Catrin Granroth/Yle författare

Diagnos: bipolär

Boken blev Hennas verklighetsflykt. Där fick hon börja skapa en värld som hon själv kontrollerade och där hon fick bearbeta sina egna känslor i fred.

För trots att hon börjat komma ut ur tonårstraumat så var det inte helt över.

- Jag började få rejäla humörsvängningar. Ena stunden var jag på toppen av allt, jag kände att ingenting kunde besegra mig plus ett oerhört rus tills jag nästa sekund kunde känna mig som världens lägsta varelse som inte förtjänade den luften jag andades.

När hon sökte hjälp blev det med tiden klart vad det handlade om: bipolär sjukdom typ 2.

Det här är en variant av bipolär sjukdom som kanske är mindre känd: största skillnaden är att personer med typ 2 av sjukdomen inte löper samma risk för psykos.

Det är oklart om sjukdomen triggades av att hon mått dåligt i högstadiet eller om det var något som hade hänt henne oavsett hurudan uppväxt hon haft.

- Därom tvistar de lärda. En del säger att det är genetiskt medan andra menar att det är en sjukdom som kan triggas av ett trauma. Men jag fick inte sjukdomen i högstadiet utan det var många år senare. Så svårt att säga.

När Henna fått sin diagnos så började jakten på rätt medicinering. Den slutgiltiga berättelsen som Henna nu debuterar med är ett resultat av jobbet hon gjorde under året när hon ännu var manisk och depressiv.

- Det är ganska sjukt att tänka att jag lyckades med det. Att jag jobbade igenom min sjukdom på det sättet. Men det blev ett slags andrum.

Hur mycket känner du att sjukdomen syns i boken?

- Inte alls. Det blev som en flyktplats för mig att ta vägen där jag kunde sätta min sjukdom åt sidan. När jag var manisk hade jag svårt att koncentrera mig för tankarna flög åt alla håll, så det var faktiskt lättare att skriva när jag var deprimerad. Det blev som en paus för mig i sjukdomen. Jag hade min egen bubbla där jag kämpade med min sjukdom och min andra bubbla där jag jobbade med boken.

Hur mycket främjas ditt dystopiska skrivande av att vara nedstämd? Hittar du lättare ett mörker?

- Svår fråga, men jag känner att när jag är deprimerad ser jag snarare mörker i min omgivning och i omvärlden. Ångesten kryper fram mera där. När jag skriver är jag ganska neutral och skapar min egen värld. Jag har skrivit på min nästa roman nu utan episoder när jag hittat rätt medicinering och jag har inte haft något problem att skriva dystopiskt när jag mått bra.

Hur känns det att gå tillbaka till boken med tanke på att du producerat den under en så tung tid i ditt liv?

- Jag har främst undvikit det på grund av rädslan att hitta tryckfel, skrattar Henna.

- Men jag känner uppriktigt inte en så stark koppling mellan de minnena. Det är ändå inte en dagbok, fastän jag såklart ser mig själv i boken. Där är en bit av mig.

Nu kan det här lätt låta jättefel, men känner du alls på någon plan att du har sjukdomen att tacka för verket?

- En del vill romantisera sjukdomen på det sättet med tanke på att många stora författare som Virginia Woolf och Sylvia Plath också var bipolära. Men de mådde ju också dåligt och tog sina liv till slut. Jag känner själv att jag skulle klara mig bra utan min sjukdom och att skrivande till slut kommer från hjärtat, inte från en diagnos.

Är det lättare som författare att berätta om din bipolära sjukdom eftersom det är relativt vanligt inom författarkretsar?

- Tja, kanske det finns en del som till och med kunde se det som bra PR att förknippas med andra författargenier, skrattar Henna.

- Men nej, jag vill stå ensam som mig själv, inte som den där bipolära författaren. Jo, det är en del av mig och jag berättar gärna om det för att avdramatisera tabut kring sjukdomen, men jag vill inte heller att den ska ta för mycket plats.

Finns det någon del av dig som är rädd för att gå tillbaka till skrivande utan din bipolaritet?

- Nej, verkligen inte. Jag skriver redan på min nästa roman och det går hur bra som helst. Jag tycker livet bara blivit lättare utan mina episoder: för inte var det ju som att jag som manisk bara tänkte "skriva skriva skriva". Jag hade ingen fördel alls av det. Allra helst skulle jag vara helt frisk, men nu är det inte så och då gäller det att leva med det.

Utanförskapet blev hennes material för boken

En fördel som Henna kan konstatera att hon har är att hon skriver om känslor som hon själv upplevt.

När hon skriver om utanförskap och ensamhet är det inte upplevelser som hon är tvungen att fantisera, det är upplevelser hon själv haft.

- Det var den scenen och den känslan som jag började jobba med långt innan jag visste att det skulle bli en science fiction-roman.

När Henna landat på ett tema och en grundläggande scen för berättelsen så började hon prova på olika genrer.

Hon började med att prova berättelsen i en fantasymiljö, men hon kände att berättelsen inte hittade sin rätt där.

- Jag provade också på en mer realistisk miljö men inte heller där fungerade berättelsen. Jag har också sagt att jag inte ville skriva om det jag inte kan och science fiction var ändå en genre där jag kände mig självsäker.

Skillnaden mellan sci-fi och fantasy är något många tvistar om. Karikerat kan man skilja på dem genom att säga att fantasy oftast utspelar sig med övernaturliga varelser som drakar medan sci-fi är en genre som oftare fokuserar sig på teknik.

Men det är ett känsligt ämne, eftersom inte ens Henna själv gärna definierar skillnaden.

Henna sitter lutad mot en glasad fasad medan hon tittar rakt in i kameran och ler försiktigt.
Henna jobbar redan på sin nästa roman som hon säger att är mycket mer obscen än den första. En del kan bli chockerade av att läsa den om man inte är förberedd, skrattar hon. Henna sitter lutad mot en glasad fasad medan hon tittar rakt in i kameran och ler försiktigt. Bild: Ann-Catrin Granroth/Yle författare,Henna Johansdotter

Hur stor press eller frestelse känner du för att skriva in Svenskfinland i din sci-fi?

- Jag känner inte att jag kan tillräckligt mycket om Svenskfinland för att göra något litterärt om det. Men nog kunde det vara intressant att prova sig på en sci-fi berättelse med finlandssvenska drag.

Helt verklighetsfrånkopplad är inte Hennas berättelse.

- Det märks att jag skrivit under en tid när flyktingkrisen debatterades vilt. Jag har också en väldigt liten referens till ICE (red. anm. amerikanska myndigheten som överser immigrationsfrågor) som går att missa om man inte är uppmärksam.

Svårt att förlåta

Det märks att Henna inte hunnit ta in allt än. Debuten, uppträdanden på bokmässan, intervjuer och boksigneringar.

Jag vet inte om det är mitt Hollywoodskadade-jag som jagar ett overkligt lyckligt slut, men jag ser på Henna och ser en glad, lugn och framgångsrik typ.

Så trots att allt började med ett helvete så kanske det slutade helt okej?

Det verkar ändå som att du är till freds med det mesta du varit med om. Hur ser du tillbaka på allt du varit med om idag?

- Sjukdomen är åtminstone lättare att acceptera idag när den är under kontroll. Högstadietiden är fortfarande ett mörkt hål - en vardag som var ett helvete.

- Det är jättekonstigt att jag senare bott i Vasa och stött på de där gamla klasskamraterna på stan. Det har varit supermärkligt att mötas som vuxna. De där samma typerna som frös ut mig i högstadiet. Och nu hälsar de neutralt och frågar hur det går för mig i livet - som ingenting hänt. Det är superkonstigt. Vissa har jag nog förlåtit, men kanske inte alla.

Under hela vårt samtal på knappa två timmar så använder hon till exempel inte enda gång ordet mobbning utan pausar i sina meningar och låter mig fylla i ordet, för att sedan instämma.

Vad skulle du idag vilja säga till 14-åriga utfrysta Henna om du hade chansen?

- En del av mig skulle vilja gå ännu längre tillbaka i tiden och säga att gör inte det - gå inte och protestera mot massan genom att byta stil. Men samtidigt vet jag inte om jag vore där jag är idag om det inte varit för allt jag varit med om. Min mamma säger alltid att diamanter uppstår under hård press. Det är klyschigt, men det tröstar i stunden.

Finns det något du skulle vilja säga till mobbarna?

(lång tystnad)

- Det måste jag nog fundera på. Det känns som för stort att svara på utan eftertanke. Och ärligt talat är det inte högst på min prioriteringslista just nu, skrattar hon.

Nyligen publicerat - X3M