Hoppa till huvudinnehåll

Livet som närståendevårdare är tungt och fyllt av oro – "Man ska få vårda sin nära anhöriga om man vill, men man måste också kunna välja"

Åldriga händer
Åldriga händer Bild: Riitta Weijola/Vastavalo händerna,närståendevård,äldreomsorg,end-of-life care

Över en miljon finländare hjälper en anhörig eller närstående på något sätt, enligt siffror från Närståendevårdarnas förbund. Av dessa uppskattas cirka 350 000 vara så kallade huvudsakliga hjälpare.

Ungefär 60 000 av dem är i en förpliktande och krävande situation och av dem får bara drygt 44 000 vårdare lagstadgat kommunalt stöd. Det är med andra som en stor majoritet som vårdar en närstående utan hjälp från samhället.

Då livet förändras

Åbobon Carin Åminne tog hand om sin man hemma i flera år då han insjuknade i Alzheimer. Livet fortsatte som vanligt, men ändå inte för paret.

– Jag hjälpte honom i vardagen och visst gick det bra, men det blev tungt och tog på krafterna att leva med en konstant oro.

Innan sjukdomen var Åminne och hennes man väldigt aktiva pensionärer.

– Vi körde runt och var med på allting. Men plötsligt tappade han lusten och ville helst vara hemma i lugn och ro.

Åminne försökte hitta på roliga utflykter och besöka bekanta platser också efter sin mans insjuknande.

– Det var mentalt tungt att försöka hitta på något roligt som sedan inte uppskattades för att han inte reagerade på det.

En äldre dam med ljust hår.
Carin Åminne tog i många år hand om sin Alzheimersjuka man hemma. En äldre dam med ljust hår. Bild: Nina Bergman/Yle Kvinna,Carin Åminne

För drygt två år sedan blev bördan för stor.

– Det som fick mig att försöka få honom till vårdhem var då han varje natt kom flera gånger och väckte mig. Då sover man inte så bra. Jag har dessutom ganska mycket artros så att duscha, sätta på skorna och sådant blev lite för mycket.

I dag bor Åminnes man på en demensavdelning på ett vårdhem. Det har gjort livet lättare för dem båda. Åminne besöker vårdhemmet ett par gånger i veckan. Då brukar de umgås och dricka kaffe med de andra som bor där och promenera i trädgården.

– Det fungerar alldeles utmärkt. Jag behöver inte ta hand om det vardagliga. Jag behöver inte bekymra mig heller för de sköter så bra om honom på vårdhemmet. Jag har fullt förtroende för dem. Jag oroar mig inte alls.

Man ska också ha rätt att säga nej om man inte anser sig orka

Närståendevårdarna har en viktig roll i samhället och deras betydelse kommer sannolikt att bara växa. Att fungera som närståendevårdare är ändå inte möjligt för alla, säger Eva Björkqvist, som är koordinator för närståendevård vid Folkhälsans Förbund.

– Om det finns någon person som vill vårda sin nära anhöriga, då ska man få göra det, men man måste också kunna välja. Man ska också ha rätt att säga nej om man inte anser sig orka och har kunskap, säger Björkqvist.

– Det viktiga är att det är en god relation. Jag tror att om man inte har det bra från förut i förhållandet, så blir det inte bättre av att börja vårda någon annan.

Eva Björkqvist
Eva Björkqvist leder en kurs för närståendevårdare som startar nästa vecka i Pargas. Eva Björkqvist Bild: Annika Holmbom / Yle närståendevård,Samfundet Folkhälsan

Det gäller också att ta hand om sig själv, säger Eva Björkqvist.

– Det är lite som med flyget. Först sätter man syrgastuben på sig själv, innan man börjar hjälpa de andra. Det är viktigt att man på alla vis försöker återhämta sig. Ibland är det svårt och man måste försöka hitta den egna tiden. För om man inte orkar så är det snart två som vårdas.

Många olika former av stöd behövs

Det finns lagstiftning som ska trygga närståendevårdarnas situation och föreningar som arbetar för att främja välmåendet hos närståendevårdare.

Det finns stöd att få av sin hemkommun, i form av till exempel hemvård, vårdarvoden och ledighet. Lokala föreningar och församlingar erbjuder också till exempel rådgivning och information, kamratstödsgrupper, evenemang, semestrar och kurser för närståendevårdare.

Stödet från samhället är mycket viktigt, framhåller Björkqvist.

– Man måste få stöd, hjälp och avlastning och man ska veta vart man ska vända sig om man inte orkar.

Närvårdarkurs startar i Pargas

Nästa vecka startar en kurs i Pargas i samarbete med staden som riktar sig till närståendevårdare. På kursen Öppna dörrar, som för första gången ordnas i Pargas, lär sig närståendevårdarna att hitta sin egen styrka. Deltagarna får information om vart de kan vända sig och får också träffa personal som kan ge stöd.

Det stöd som finns att få för att upprätthålla orken varierar. På de flesta orter ordnas närvårdarträffar och det finns också möjlighet att få avlastning eller åka på semester, men det finns också andra sätt där man försöker förbättra stödet till närståendevårdarna.

Närståendevårdarna är en värdefull resurs

I Österbotten pågår som bäst ett samarbetsprojekt, Erfarenhetsmentorer för närståendevårdare, mellan Åbo Akademi, Yrkeshögskolan Novia och Folkhälsan.

– Målet är att fånga upp den tysta kunskapen som före detta närståendevårdare har och utbilda dem till erfarenhetsmentorer, som sedan kan ge olika typer av kamratstöd för närståendevårdare, berättar projektkoordinator Sarah Åkerman.

Projektet avslutas i slutet av år 2020. Ifall målen uppnås finns det förhoppningar om att liknande projekt kunde genomföras på andra håll i Svenskfinland.

Erfarenhetsmentorerna kan efter avslutad utbildning tas sig an olika slags uppdrag, enligt egen önskan och styrkor.

– De kan vara ett komplement till stödgrupper som redan finns, fungera som ett arbetspar med professionella. De kan leda egna grupper eller fungera som ett individuellt kamratstöd, som regelbundet träffar en närståendevårdare som behöver stöd. De kan också finnas med i intressebevakningen och informera om närståendevårdarnas situation.

Många orsaker till att alla inte söker hjälp

Att många närståendevårdare inte söker hjälp kan bero på flera faktorer, berättar Sarah Åkerman.

– Det kan bero på att man inte inser sin situation. Man kanske inte uppfattar sig som närståendevårdare och kanske inte önskar vara det. Man kanske inte heller vill tänka att läget är så illa. Man kanske också är så trött att man inte orkar ta tag i det. Sedan finns det också de som inte har information och helt enkelt inte vet vart de ska vända sig.

Kamratstödet har en stor betydelse, framhåller Åkerman, som i forskningsprojekt träffat och intervjuat närståendevårdare.

– Att få prata med sådana som är i en likadan situation som en själv och att få dela med sig av sina erfarenheter är väldigt viktigt för många.

Läs också