Hoppa till huvudinnehåll

Heavy metal i DDR – från förföljelse till en del av socialistisk musikkultur

Darkland på scen i Berlin sommaren 1989
Darkland på scen i Berlin sommaren 1989 Darkland på scen i Berlin sommaren 1989 Bild: Jörg Ebert musik,Berlin

Det var en musikstil som staten först aktivt motarbetade, men som senare kom att ses som en del av den socialistiska musikkulturen.

Bakom järnridån i DDR fanns under 1980-talet ett mycket stort intresse för heavymusiken. När Berlinmuren föll för 30 år sedan, betydde det ändå samtidigt slutet för DDR-heavyn.

Talar man om heavy metal i DDR är det framför allt ett band som nämns oftare än de andra – Formel 1 från Östberlin.

Formel 1 var det kändaste bandet

– De låter som Iron Maiden, fast på Berlindialekt. Formel 1 var det absolut mest kända bandet och dessutom det första heavybandet som klassades som ett professionellt band av de östtyska myndigheterna, säger Wolf-Georg Zaddach som har skrivit en bok om DDR-heavyn.

Att DDR-band som Formel 1 tog efter brittiska band som Iron Maiden och Judas Priest hängde ihop med att strömningen som gick under namnet New Wave of British Heavy Metal under hela 80-talet skulle dominera scenen i DDR.

Wolf-Georg Zaddach har skrvit en bok om heavy metal i DDR
Wolf-Georg Zaddach har skrivit en bok om heavy metal i DDR Wolf-Georg Zaddach har skrvit en bok om heavy metal i DDR Bild: Yle / Johnny Sjöblom Berlin,musik,Heavy Metal,Heavy,Östtyskland,Wolf-Georg Zaddach

– De mer extrema formerna som black och death metal kom visserligen också till DDR med en viss fördröjning, men skulle förbli ett rätt så marginellt fenomen, säger Zaddach.

Heavyn accepterades inte först - anhängarna förföljdes av Stasi

Att den mer traditionella heavyn kunde bli så starkt etablerad hängde också ihop med att den gick bättre hem hos den politiska ledningen, som främst såg musiken som en hårdare form av klassisk rock.

Det här betydde ändå inte att heavyn till en början var något självklart accepterat i DDR.

Liksom vissa andra former av ungdomskulturen sågs heavymusiken som det kapitalistiska västblockets medel att politiskt och ideologiskt avleda den östtyska ungdomen.

– Fram till mitten av 1980-talet behandlades heavyn på samma sätt som punken, det vill säga man tog i med hårdhandskarna och försökte förbjuda och undertrycka den sortens musik, säger Zaddach.

Det här betydde bland annat att unga som klädde sig i för scenen typiska kläder kriminaliserades och förföljdes av säkerhetstjänsten Stasi.

Bland annat med hänvisning till de utländska bandens sångtexter och bandlogon klassade Stasi många av heavyfansen som nynazister.

Vändpunkten kom 1987 - efter det svårt att komma över musik

Vändpunkten kom ändå år 1987 då man inom det östtyska socialistpartiet SED sannolikt insåg att musikstilen var för populär för att motarbetas.

Nu försökte man i stället få heavyn att passa in i det socialistiska systemet.

– Nu hette det plötsligt från en kulturfunktionärs sida att heavy metal var en självklar del av socialistisk musikkultur. Livet blev betydligt lättare för fansen. Det ordnades mer konserter, heavy spelades på radion och DDR-banden kunde ge ut fler skivor, säger Wolf-Georg Zaddach.

Under hela 1980-talet skulle ändå tillgången till musiken fortsätta att vara det största problemet för heavydiggarna och det här gällde i synnerhet för utländsk musik.

Låtar bandades flitigt från radioprogrammet ”Tendenz Hard bis Heavy” i ungdomskanaIen DT64, men om man helt konkret ville ha en västskiva så var en insmugglad skiva den enda lösningen i praktiken.

Det östtyska skivbolaget Amiga gav visserligen ut en del västmusik på licens, men urvalet var mycket begränsat.

År 1981 gav man till exempel ut AC/DC-albumet Highway to Hell och år 1988 Scorpions Love At First Sting. I praktiken handlade det om en ”hårdare” skiva per år.

Krav på musikutbildning i öst - ”Bättre än västtyskarna”

Det rådde ändå ingen brist större på egna band och konserter i DDR. Och kvaliteten på musiken kunde man inte heller klaga över.

– Det som överraskade mig i min forskning var att många av DDR-banden låter betydligt bättre än många av deras tyska kolleger på västsidan av Berlinmuren, säger Wolf-Georg Zaddach.

Det här hängde ihop med att man i DDR måste ha någon form av musikutbildning för att överhuvudtaget få vara musiker och det här gällde förstås också för heavybanden.

– Ser man bara på själva hantverket, så lät många av de senare stora västtyska banden till en början betydligt sämre än banden i DDR, säger Zaddach.

Det stora problemet för de östtyska banden var framför allt att komma över instrument och teknisk utrustning. Också här smugglades det en hel del skriver Zaddach i sin bok.

Allt mer politisk musik under DDR:s sista levnadsår

I motsatts till DDR-punken förblev den östtyska heavymusiken genom åren rätt så opolitisk.

– Det handlade för de flesta banden och fansen endast om att njuta och festa loss, säger Zaddach.

Det här skulle enligt honom ändå inte gälla för de mer extrema formerna av musikstilen. Här blev en del av banden allt mer politiska under DDR:s sista levnadsår.

Det här gäller bland annat för bandet Moshquito och i synnerhet för Darkland, som bland annat i sin låt 40 Years for Nothing öppet listade vad som hade gått fel i DDR under de senaste 40 åren.

Så här sjöng Darkland:

40 years work in vain
28 years interned
40 years Stasi power
40 years we obeyed
40 years for nothing
― Darkland

– Man kan ändå samtidigt också se de mer opolitiska banden som något av en ventil för den allt större mängd unga som under 1980-talet kände sig allt mer fjärmad från det socialistiska systemet. Musiken var en form av realitetsflykt, säger Zaddach.

Samtidigt påpekar han att många av DDR-banden, bland dem också det mest kända rockbandet Die Puhdys, var något av experter på att skriva mellan raderna.

– Men man får inte heller överanalysera. För det mesta handlar hevyvbandens texter verkligen inte om annat än att festa och dricka, skrattar Zaddach.

Folk och soldater vid den delvis rivna Berlinmuren vid Bernauerstrasse
Folk och soldater vid den delvis rivna Berlinmuren vid Bernauerstrasse 9.11.1989 Folk och soldater vid den delvis rivna Berlinmuren vid Bernauerstrasse Bild: Yle / Ann-Christine Jansson Berlinmuren,Östtyskland,Västtyskland

Överlevde inte 1989

För fansen betydde murens fall år 1989 att porten till paradiset stod öppen.

Man kunde nu se de västband man alltid hade drömt om att se, och alla skivor gick att skaffa. Men - bara om man hade pengar.

För DDR-banden var murens fall ändå en katastrof. I DDR var allt från konserter till arvoden för spelningar reglerat, och många musiker förtjänade enligt östtyska mått i själva verket riktigt bra.

Nu hamnade man plötsligt i en situation där man var tvungen att klara sig i en fri marknadsekonomi och själv förhandla om kontrakt och betalningar.

– Det var egentligen inget DDR-band som klarade av den här omställningen, säger Zaddach.

30 år efter murens fall är det därför mycket svårt att finna några spår av DDR-heavyn.

– Det finns bland vissa fans ett växande intresse för den här tiden. Det har getts ut en del skivor och vissa band har återförenats för enstaka spelningar, säger Zaddach.

Att det i dag skulle finnas särskilda musikaliska spår efter DDR-heavyn ser han ändå inte.

– När det gäller Östtyskland talar man gärna om Rammstein, men jag har svårt att se några kopplingar till heavymusiken i DDR. Rammstein grundades först några år efter murens fall och medlemmarna i bandet har sin bakgrund i den östtyska punkscenen i DDR.

– Deras musik är nog mer präglad av den stämning som rådde i Berlin genast efter murens fall, bedömer Wolf-Georg Zaddach.

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes