Hoppa till huvudinnehåll

Kommentar: Teaterns profil behöver höjas i det offentliga samtalet - men kritikerna kan inte göra det ensamma

Kolumnisten Lasse Garoff i en en cirkel på en bakgrund med två debatterande män.
Kulturjournalisten Peter Lüttge och Viirus konstnärliga chef Jussi Sorjanen möttes i ett samtal om Lüttges kritik av pjäsen Roulettenburg som Sorjanen dramatiserat och regisserat. Kolumnisten Lasse Garoff i en en cirkel på en bakgrund med två debatterande män. Peter Lüttge,lasse garoff

Teaterkritiken i Svenskfinland har länge väckt diskussion. Men problemet är inte orättvisa recensioner utan bristen på ett bredare samtal om konstnärlig substans.

På fredag kväll den 1 november arrangerade teater Viirus en diskussion i sin bar mellan kulturredaktören Peter Lüttge och Viirus konstnärliga chef Jussi Sorjanen.

Anledningen var Lüttges recension av pjäsen Roulettenburg – total entertainment forever, skriven och regisserad av Sorjanen själv. Lüttge var inte imponerad av föreställningen och uttryckte det i en något raljant formulerad men ingående recension på Svenska Yle.

Som svar beslöt Viirus att bjuda in Lüttge till en offentlig diskussion med Sorjanen kring recensionen och teaterkritikerns roll.

Lüttge fick inleda med att läsa upp sin recension. Visserligen var recensionen kvällens diskussionsämne, men det skapade en egendomlig stämning av att Lüttge presenterade den anklagelseakt för vilken han skulle ställas till svars.

Samtidigt återupptogs den känslomässiga mörbultning som det tagit Sorjanen en månad att återhämta sig från.

Skådespelaren Sue Lemström i turban och mantel står i ett nattligt ökenlandskap med en stor blå måne i bakgrunden.
Föreställningen Roulettenburg i regi av Jussi Sorjanen var inte i recensenten Peter Lüttges smak. Skådespelaren Sue Lemström i turban och mantel står i ett nattligt ökenlandskap med en stor blå måne i bakgrunden. Bild: Noora Geagea / Teater Viirus Viirus,Sue Lemström

Diskussionen började artigt. Trots Sorjanens, Lüttges och moderatorn Ida Henrikssons bästa ansträngningar hade samtalet svårt att lösgöra sig från den härva av sårade känslor som den negativa recensionen hade givit upphov till.

Diskussionen kom att kretsa kring relativt privata reflektioner. Varför tyckte jag si, för mig kändes det så.

Under evenemangets sista 20 minuter öppnades diskussionen för publikfrågor, och då tog debatten oväntat fyr. Men tiden tog slut eftersom kvällens teaterföreställning skulle börja.

Meningsutbytet avslutades lika plötsligt som det började och det fanns ingen chans att följa de upprörda kommentarerna till något samförstånd.

Den snäva recensionen

Paneldiskussionen mellan Sorjanen och Lüttge var ännu ett exempel på den ovanliga hetta som omger teaterkritiken i Svenskfinland. En orsak till att recensionerna blir en så laddad genre är att diskussionen om teater i övrigt är så begränsad.

Recensioner är i stort sett det enda som skrivs.

Därför projiceras alla förväntningar om reflektion och analys på dessa kortfattade, hastigt framskrivna och mångfaldigt otillräckliga textsnuttar som jäktas fram strax efter premiärerna.

Moderator Ida Henriksson, kulturredaktör Peter Lüttge och Viirus konstnärliga ledare Jussi Sorjanen diskuterar Lüttges recension av Viirus föreställning Roulettenburg.
Den artiga paneldiskussionen på Viirus den 1 november med Peter Lüttge, Jussi Sorjanen och moderator Ida Henriksson tog fyr då publiken fick chansen att ställa frågor. Moderator Ida Henriksson, kulturredaktör Peter Lüttge och Viirus konstnärliga ledare Jussi Sorjanen diskuterar Lüttges recension av Viirus föreställning Roulettenburg. Bild: Saskia Backström / Teater Viirus Viirus,Peter Lüttge,teaterkritik

Jag skulle därtill hävda att den traditionella recensionen är rätt illa lämpad som format för att föra en bredare diskussion om scenkonstens substans.

Recensionens uppgift är att ge konsumentupplysning om en produkt som erbjuds. Att recensera en fars som fars, en musikal som musikal, även då det kunde ge intressantare insikter att läsa ett verk mothårs.

Ett visst mått av olydnad mot denna regel är förstås uppfriskande, men det är inte ändamålsenligt att måla utanför ramarna alltför mycket.

Att i recensionssammanhang granska genrer eller format ur ett kulturkritiskt perspektiv ger lätt intrycket av att recensenten dömer ut inte bara det enskilda verket utan i förlängningen också konsumenternas preferenser och smak.

Teaterkonsten har en unik blick för samhällets performativa aspekter. Men djuplodande diskussion som behandlar scenkonstens estetik och politik behöver sina egna plattformar.

Teatern ropar men får inte svar

Dagarna innan paneldiskussionen på Viirus påpekade teaterns administrativa ledare Matilda von Weissenberg (Hbl 29.10), inspirerad av en pågående debatt i Sverige, hur sällan teater kommenteras och diskuteras i offentligheten jämfört med till exempel TV-serier.

Debattörer i den svenska pressen har påtalat hur svårt teatern har att få gensvar för sitt budskap och har efterlyst en bredare diskussion om scenkonstens substans, estetik och politik.

Även journalisten och teaterkritikern Otto Ekman noterar (Hbl 2.11) det egendomligt enkelriktade förhållandet mellan teatern och samhällsdebatten.

Medan finländska teatergrupper engagerat kommenterar politik och samhälle är det sällan som uppsättningarnas budskap diskuteras i medierna utanför den omedelbara recensionsverksamheten, konstaterar Ekman.

Hbl:s kulturchef Fredrik Sonck pekade ut bristen på en skrivandets kultur kring teatern jämförbar med den offentliga diskussionen kring litteratur (Hbl 31.10).

Han påminde om att den svenskspråkiga teatern saknar en flora av mindre teatertidskrifter eller bloggar, och uppmanade i väntan på en sådan teaterarbetarna själva att fatta tangentbordet.

Var kan olika röster mötas?

Sociologiskt sett är det en självklarhet att en konstart utvecklas i växelverkan med en skrivande offentlighet.

Det större samtalet är den plats där exempelvis scenkonstens stora konstnärliga insikter artikuleras och görs tillgängliga för en bredare offentlighet.

En konstprestation är inte bara bra och skicklig utan den gestaltar en insikt om omvärlden som har sitt upphov i konstartens unika perspektiv. Att artikulera denna betydelse ger både verktyg för en samhällelig förändring och ny konstnärlig inspiration.

Åtminstone är det så som jag tänker kring begrepp som konstens betydelse och samhälleliga relevans.

Men omvänt så gör bristen på ett sådant samtal det svårare både att visa på teaterns relevans för omvärlden och att göra relevant teater.

Teaterdiskursen verkar sakna en motsvarighet till den författarröst som Hannele Mikaela Taivassalo beskriver i Ny Tid 10/2019, nämligen profilen som betraktar även det offentliga kritiska tänkandet som sitt uppdrag och som en konsekvent fortsättning på konstnärskapets intellektuella tradition.

Hannele Mikaela Taivassalo.
Författaren Hannele Mikaela Taivassalo efterlyser konstnärsröster i den finlandssvenska offentligheten. Hannele Mikaela Taivassalo. Bild: Yle/Ylva Perera Hannele Mikaela Taivassalo,hannele mikaela taivassalo

Därför omfattar jag med värme Fredrik Soncks uppmaning till teaterarbetarna att engagera sig i en öppen dialog om teater med fokus på konstens möjligheter.

Framför allt är det just ett samtal som behövs, där olika röster, perspektiv och viljor möts och alla parter kan dela med sig av sina referenser och gå på djupet i frågor om konstnärlig substans.

Genom det samtalet kan man höja teaterns profil i offentligheten och ge en bredare publik impulsen att göra teaterkonstens insikter till sina egna, på samma sätt som författarrösterna redan idag breddar litteraturen från en konstart till en kunskapsform.

Men ett sådant samtal kan inte föras av kritikerna ensamma.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje