Hoppa till huvudinnehåll

Yle Sportens videoanalys: Jesse Puljujärvi visade glimtar av sin potential – men de stora frågetecknen finns fortfarande kvar

Jesse Puljujärvi.
Jesse Puljujärvi stod för en tudelad insats i EHT-turneringen i Helsingfors. Jesse Puljujärvi. Bild: Tomi Hänninen Jesse Puljujärvi

Tre matcher i en av Lejonens toppkedjor, bara 0+1 i bagaget. Vad kan man dra för slutsatser på basis av Jesse Puljujärvis spel i EHT-turneringen i Helsingfors? Skulle han fortfarande hålla måttet i NHL? Det här försöker Yle Sportens videoanalys ge svaret på.

Kunde Jesse Puljujärvi klara sig i NHL just nu?

Det var frågan på mångas läppar då 21-åringen togs ut till Lejontruppen till EHT-turneringen i Helsingfors.

Den första chansen att visa upp sig mot internationellt motstånd den här säsongen bjöd dessvärre inte på några entydiga svar.

Puljujärvi fick i mångt och mycket spela tillsammans med Harri Pesonen och Sakari Manninen under turneringen. Alltså i samma kedja som Kaapo Kakko spelade under VM i våras.

Även om det är orättvist att jämföra Puljujärvis spel med en så sammansvetsad trupp som den som tog VM-guld i Slovakien måste man konstatera att spelet inte såg lika bra ut. Men det innebär inte heller att Puljujärvi skulle ha floppat totalt i Helsingforsarenan. Tvärtom.

Poängmässigt kom den bästa insatsen i den första matchen mot Ryssland. Då belönades ”Pulju” med en assist då Finland satte 4–3-segermålet i tredje – efter att han gjort det han gör bäst.

Puljujärvi (nummer 39) spelade rätlinjigt, passade snabbt pucken vidare och skrev in sig i protokollet med ett regelrätt hårt, lågt skott från blålinjen som, helt som det skulle, resulterade i en retur som Pesonen kunde peta in.

Puljujärvis stora problem i NHL var att han inte hängde med i försvarsspelet. Närmare bestämt att han verkade ha svårigheter med att läsa det snabbare spelet i liten rink.

Samma problem syntes också i EHT-turneringen. I försvaret såg Puljujärvi mer än ofta vilsen och passiv ut då han inte verkade ha koll på vem han borde markera eller vilken linje han ska försöka blockera.

Ett exempel var situationen där Ryssland gjorde 2–2 i den andra perioden.

Puljujärvi kan ingalunda beskyllas för att den långa passningen till honom bröts av en rysk spelare. Men sättet som han försvarade kontringen lämnade väldigt mycket att önska.

I stället för att spela bort försvararen som kom in i den andra vågen gled Puljujärvi i stället på tok för långt ner mot det egna målet och lämnade en enorm lucka för Rusjan Rafikov att utnyttja. Backen misstog sig inte utan satte in pucken förbi Harri Säteri.

Mot Tjeckien gjorde Puljujärvi under ordinarie speltid kanske sin bästa match. I det första bytet i den tredje perioden visade Puljujärvi ett praktexempel på hur han med sin styrka klarar av att vinna puck vid sargen.

Precis som mot Ryssland passade han snabbt vidare pucken – och några puckberörningar senare var spelredskapet i mål. Den här gången noterades Puljujärvi inte för en assist, men förtjänar all beröm för sin insats i situationen.

Tidigare under matchen hade han visat att han faktiskt är en spelare som kan räknas till de bästa i den inhemska ligan.

Halvvägs in i den första perioden visade han igen prov på sin styrka då han vann en viktig duell vid den egna blålinjen och således tillät Lejonen att avancera. Han roffade åt sig pucken vid offensiv blå, skyddade den perfekt och breddade ut spelet till den vänstra kanten.

Efter att ha fått pucken bakom tjeckernas mål visade han upp sin snabbhet då han med en kvick vändning gjorde sig ledig och rätt vänd med tanke på att han skjuter och passar från höger – och lyckades därifrån passa pucken till en helt ledig Pesonen, som dessvärre inte lyckades med avslutet.

Puljujärvi gav inte heller upp efteråt utan vann genast tillbaka pucken och höll spelet i liv. Efter ytterligare en lyckad sargduell fanns det ändå ingen spelare vid den andra kanten som kunde ta emot Puljujärvis hårda passning.

Men i förlängningen lyckades Puljujärvi visa upp sin sämsta sida. I 3-mot-3 borde en anfallare av Puljujärvis kaliber klara av att hålla puck och skapa ytor för sig själv, men några dumma val gjorde i stället livet svårt för honom.

Först och främst forecheckade han för aggressivt då Juho Lammikko tappade pucken bakom Tjeckiens mål. Det ledde till att Puljujärvi var ett avgörande steg bakom sin man och Tjeckien fick ett 2-mot-1-läge.

Då valde Puljujärvi att kapa tjecken som skadade sig. Av någon anledning åkte Puljujärvi inte på en utvisning.

Lejonen lyckades kontra, men Puljujärvi såsade bort 3-mot-2-anfallet med en slarvig passning. Då han efter det kunde åka i byte stannade han i stället inne och försökte tvinga fram ett anfall, men en dålig passning ledde igen till att den offensiva räden kom av sig.

Han klarade inte heller av att skapa yta för sig själv mot de tjeckiska spelarna.

Mot Sverige var Puljujärvi relativt osynlig. I den tredje perioden hade han ändå lyckats etablera sin närvaro vid sargen och Tre Kronor-spelarna markerade honom mer aggressivt.

Halvvägs in i perioden stod Puljujärvi för ett byte som kunde ha resulterat i finländskt powerplay två gånger om.

Först tacklades Puljujärvi i ryggen vid den egna blålinjen och då han senare kämpade om pucken i den svenska zonen kapades han av en Tre Kronor-back – som ändå friades av domaren.

Powerplay då? Puljujärvi fick stort ansvar i numerärt överläge, men producerade inte poäng. Finlands spel i powerplay hostade i mångt och mycket under turneringens gång och det kan man inte skylla på Puljujärvi för.

Dessutom var Puljujärvi väl framme då Finland kvitterade matchen mot Ryssland i numerärt överläge. Puljujärvi spelade aktivt och även om skotten lämnade mycket att önska bidrog han till fullträffen då han tillsammans med Pesonen vann pucken framför buren och lyckades hålla formationsspelet igång.

"Man har lagt stora förväntningar på hans axlar"

Så vad ska man tycka om Puljujärvis insatser i EHT-turneringen? Nyckelordet i det här fallet: ojämnt.

Faktum är att Puljujärvi som bäst lyckades skapa livsfarliga lägen, men samtliga gånger det hände räknas upp i den här artikeln. För det mesta nöjde Puljujärvi sig med att glida runt och hoppas på en smaskig passning.

Han var inte heller den puckmagikern och energisprutan som han var för Lejonen i VM 2017 – eller som han varit för Kärpät i ishockeyligan den här säsongen. Något som också Yles expert Kimmo Kuhta lyfte fram efter matchen mot Sverige.

– Man har lagt stora förväntningar på hans axlar. Men han var inte det hot som vi är vana att se honom som då han hade pucken, konstaterade han.

Puljujärvi själv menade att han borde ha skjutit mer aktivt.

– Jag försökte spela energiskt. Men det finns mycket jag kan bättra på. Bland annat snabbheten och tuffheten i dueller. Dessutom borde jag ta fler skott, summerade han i Yles tv-intervju.

”Han kan fortfarande spela i NHL”

Svaret på frågan om Puljujärvi fortfarande håller måttet i NHL då? Om man frågar Carolina Hurricanes assisterande vd Rick Dudley, som följde med turneringen på plats i Helsingforsarenan, är svaret klart: ja.

– Men det innebär att han skulle vara tvungen att nöja sig med en mindre roll, säger han till Yle.

Bostons Bruins sportchef John Ferguson håller med.

– Han verkar ha återhämtat sig från skadorna som störde honom i fjol. Nu ser han frisk ut. Många har gjort det han nu gör: att återvända till hemlandet för en nytändning. Jag ser inte någon orsak till att Puljujärvi inte skulle lyckas återvända till NHL, säger Ferguson.

Ryske legendaren Igor Larionov, som numera fungerar som rådgivare till det ryska landslagets träningsstab, anser i sin tur att Puljujärvi åkte till Edmonton på tok för tidigt.

– Ibland måste unga spelare hålla sig på lägre nivåer några år. Det föreslog jag åt Dallas klubbchef Jim Nill när det gällde Miro Heiskanen. Se bara hur bra det fungerade med ett extra år i ligan för honom, säger han.

Läs också

Nyligen publicerat - Sport