Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: "Vi var prototyper. Experiment, aldrig menade att sätta foten utanför anläggningen" – Henna Johansdotters debutroman handlar om konstgjorda varelser i en dystopisk framtid

Pärmen till Henna Johandotters roman "Glasvaggan".
Pärmen till Henna Johandotters roman "Glasvaggan". Bild: Förlaget M romaner,Henna Johansdotter

”Men du, min skapare, föraktar och försmår mig, din varelse, som du är bunden till genom band som endast kan lösas upp genom att en av oss utplånas.”

Detta citat ur Frankenstein av Mary Shelley inleder Henna Johansdotters debutroman Glasvaggan.

I Mary Shelleys skräckroman från år 1818 möter vi Victor Frankenstein som experimenterar med att försöka skapa liv ur död materia.

När han lyckas skapa en levande varelse blir han så förskräckt att han flyr och lämnar varelsen/monstret åt sitt öde - med ödesdigra följder för såväl Frankenstein som för hans skapelse.

Boris Karloff som Frankensteins monster i en filmatisering av Mary Shelleys roman från år 1935.
Boris Karloff som Frankensteins monster i en filmatisering från år 1935. Boris Karloff som Frankensteins monster i en filmatisering av Mary Shelleys roman från år 1935. Bild: Wikimedia commons Frankensteins monster,Boris Karloff

Henna Johansdotters science fiction-roman Glasvaggan utspelar sig 327 år sedan Kriget om Livet och tillkomsten av NFU, Nya Fredliga Unionen.

För att hålla oönskade inkräktare borta har man låtit uppföra en mur runtom Nya Fredliga Unionen, och samhället styrs med järnhand av en extremistisk regering som bär det något motsägelsefulla namnet Humanerna.

Humanerna försöker med alla medel stävja den illegala handeln med glasbarn som dagligen smugglas in genom murarna. Enligt makthavarna strävar fienden att bygga upp en armé av glasbarn för att infiltrera befästningen och ta över den.

Glasbarn är konstgjorda varelser förvillande lika människor skapade av arkitekter som efter krig tre kom på ett effektivt, naturtroget och billigt sätt att framställa barn i laboratorier:

”Folk odlades som tomater på rad. Fysiskt optimerade, och dessutom – vem vill ha en vanlig, tråkig människa nu för tiden? - utrustade med ett bioteknologiskt försvarssystem vi kallar nätverket.”

Utstötta och utsatta glasbarn

Sextonåriga Taalia har vuxit upp i Unionen tillsammans med sin far. Modern har hon inget minne av, hon finns bara som ett bleknat porträtt ovanför spiselhällen. Det sägs att modern omkom i en granatattack under en protestaktion.

En dag tränger sig två personer iklädda metalldräkter in i lägenheten för att hämta Taalia och med ens rasar Taalias värld samman.

Det visar sig att Taalia är ett glasbarn och att hon dessutom är en nyckel – en nyckel som kan låsa upp Sändaren, en maskin som härbärgerar nätverket.

Taalia vägrar låta sig tillfångatas och på flykt undan Humanernas väktare stöter hon på glasbarnen Nen, Ramon och Dravin, som alla tre övergetts av sina skapare och som gömmer sig för myndigheterna i Unionen.

”De smugglar in oss under falska identiteter och säljer oss som gods på svarta marknaden. Och om ingen vill ha oss skyfflar de iväg oss som restprodukter. Vi var bördor. (---) Inte trovärdiga nog, inte fromma nog, inte äkta nog”, som Dravin konstaterar.

Notera att Dravins namn är en lätt förvränging av Darwin, den brittiska biologen som i mitten av 1800-talet lade fram teorin om arternas naturliga urval och den bäst anpassades överlevnad.

Författaren Henna Johansdotter.
Henna Johansdotter debuterar med den dystopiska science fiction-romanen "Glasvaggan". Författaren Henna Johansdotter. Bild: Niklas Sandström författare,Henna Johansdotter

Tillsammans ger sig de fyra utstötta och utsatta glasbarnen ut på en riskfylld färd som bland annat för dem till Enhet R, en högteknologisk militärbas där man inrättat hundratals livsfabriker för att odla fram glasbarn på löpande band, och till Terra, en avlägset belägen bosättning i Centraleuropa där Sändaren finns.

Element som påminner om Star Wars, Harry Potter och Sagan om Ringen

Vem är jag? Vad är syftet med mig? Frågorna upprepas gång på gång under berättelsens gång.

Är Taalia och hennes vänner endast viljelösa marionetter som via signaler i nätverket kan styras av dem som har makt över dem, vare sig det är arkitekterna, Humanerna eller en gudomlig kraft? Eller går det att bryta sig loss och själv staka ut sin väg, sitt liv, sitt öde?

Med säker hand målar Henna Johansdotter fram en dystopisk värld med starka gotiska och postapokalyptiska inslag.

Likt en film rullar berättelsen fram med många detaljerade beskrivningar av olika teknologiska lösningar och noggranna skildringar av hur livet ter sig i de olika samhällena.

Framför mig ser jag något som påminner om en Star Wars-miljö med en massa intrikata maskiner och mojänger i ett ödsligt landskap befolkat av såväl spindelgångare och himlajägare som sömngångare och soldater.

Likt Harry Potter är Taalia till en början omedveten om att hon är märkt och utvald för ett stort uppdrag, hon är den ofrivilliga hjältinnan, nyckeln, som ska låsa upp Sändaren, ta sig in i nätverket och rädda världen.

Tillsammans med sina nyfunna vänner beger sig Taalia iväg för att hitta Sändaren, den graal, den kraft, den nätverksmaskin som Humanerna med alla till buds stående medel vill komma åt.

Liksom det åtråvärda ringen i Sagan om Ringen kan Sändaren nämligen skänka dess innehavare och övervakare stor makt att använda för sina egna syften.

Glasvaggan är ett slags utvecklingsroman där Taalia ger sig av på en resa för att hitta sig själv, för att ta reda på sanningen om sitt ursprung och om nätverkets kärna.

Jag känner mig osynlig. Fast mellan två världar, eftersom jag är för mycket maskin för att vara människa och för mycket människa för att inte bry mig.

Taalia försöker navigera sig fram i en gråzon mellan olika världar som inte entydigt eller förenklat kan delas upp i å ena sidan onda, å andra sidan goda. Drömmen om ett utopiskt samhälle kan förvandlas till ett fängelse, och den instängdhet man kan uppleva i sin kropp eller i ett samhälle kan man bryta sig loss ifrån.

När allt omkring en vacklar och rasar inser Taalia att vänskapen är det fundament som allting vilar på, den livlina och det skyddsnät som bär.

Henna Johansdotters debutroman är ett imponerande bygge som förvisso lutar sig starkt mot den dystopiska science fiction-berättelsens tradition, men som samtidigt banar en egen väg med en värld som är fantasifullt och omsorgsfullt konstruerad och ett språk som är helgjutet och mångskiftande.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje