Hoppa till huvudinnehåll

Hur borde teaterns plats i det offentliga samtalet lyftas? Tre profiler svarar

Röda gardiner och ljuskäglor på en teaterscen.
I det offentliga samtalet är det ganska tyst kring teatern jämfört med andra konstformer som film eller litteratur. Svenska Yle har frågat vad som kunde vara nästa steg. Röda gardiner och ljuskäglor på en teaterscen. Bild: Mostphotos/Katarina Brown teaterkonst

I oktober startade en debatt om teaterns brist på synlighet och genomslag i offentligheten. Svenska Yle bad tre profiler inom kulturfältet att berätta vad de önskar att nästa steg inom diskussionen skulle vara och hur vi kunde komma dit.

Svenska Yle diskuterar scenkonstens roll i offentligheten i en livestreamad debatt på onsdag 13.11 kl 15 med rubriken ”Varför är det så tyst kring teatern? Vems är ansvaret att lyfta teaterns plats i det offentliga samtalet och hur ska det göras?”

Anders Carlsson, professor vid teaterhögskolan i Helsingfors
Skådespelare har tidigare varit ”barn i familjen” inom den dramatiska teatern, skådisar är kropp och regissörer är huvud, säger professor i skådespelarkonst Anders Carlsson. Anders Carlsson, professor vid teaterhögskolan i Helsingfors Bild: Ariel Gomar anders carlsson

”Utbildningsprogrammets ansvar är att framtidens skådespelare har förmågan att artikulera sig”

– Anders Carlsson, professor i skådespelarkonst vid Konstuniversitetets Teaterhögskola.

”Jag tror teaterfältets förlorade relevans i offentlig reflektion är kopplat till en nedmontering av det offentliga/gemensamma som sådant. Från medborgare till kund, från utbildning till catering-service är exempel på en reducerande process där det civila samhället tenderar att kollapsa till förmån för intressegemenskaper och individualistiska eller kommersiella ärenden.

Kanske avspeglas denna allmänna utveckling i den från en dramatisk teater till en samtida interdisciplinär scenkonst.

Modernismens dramatiska teater kunde påtala det gemensamma, det universella, medan det postdramatiska tenderar att abdikera från det ansvaret till förmån för lokala intressegemenskaper eller individuella identitetsprojekt.

Det finns undantag och vägar framåt, men identitetspolitiken som motstånd mot orättvisa hierarkier är för mig en återvändsgränd.

Frågor om representation går inte att hoppa förbi idag men går att hantera så att de inte bildar en atomiserande och splittrande horisont där var och en har sin egen sanning.

Utbildningsprogrammets ansvar är att framtidens skådespelare har förmågan att artikulera sig både konstnärligt men också genom tal och text. Det minimala kravet är att våra studerande ska kunna kontextualisera sitt eget arbete och sina konstnärliga val.

Men vår ambition är att våra utexaminerade magistrar också ska kunna föra en talan i samhällsfrågor och vara likvärdiga parter i samtal mellan olika yrken inom teatern.

Det är helt klart att skådespelare tidigare varit ’barn i familjen’ inom den dramatiska teatern, skådisar är kropp och regissörer är huvud.

Men vi är nu bortom den horisonten och på skådespelarprogrammet ses skådespelarkonst idag som en expertis i hur identitet blir till mellan människor, vilket kräver kunskaper som idag främst utvecklas inom interdisciplinär scenkonst och inom konstnärlig forskning.

Det innebär höjda teoretiska krav inom utbildningen som vi försöker förhandla gentemot allt praktiskt kunnande som också är av vikt.

Jag deltog nyligen i ett internationellt Brecht-symposium i Prag. Där diskuterades Brechts idéer om social och publik relevans för teatern. Enligt Brecht är det viktigt att ’historisera’, det vill säga sätta det välbekanta och samtida i sin kontext och i relation till tid och rum.

Vi tenderar att förlora oss i vår omedelbara omgivning och svara på dess retningar utan att kunna sätta dessa i perspektiv.”

Fredrik Sonck i en svart tröja står framför en tegelvägg.
– Diskussionen har ännu inte kommit vidare från initialstadiet men jag tror att den småningom kan ge upphov till texter, säger Hbl:s kulturchef Fredrik Sonck. Fredrik Sonck i en svart tröja står framför en tegelvägg. Hufvudstadsbladet,fredrik sonck

”Det finns en vilja att skriva på fältet”

– Fredrik Sonck, kulturchef på Hbl.

”Jag blev glad över Matilda von Weissenbergs artikel och skrev ett svar där jag funderade kring olika aspekter av frågan. Jag bollade tillbaka en öppen inbjudan till teaterfältet att erbjuda oss texter för publikation.

Jag har fått en hel del ganska bra respons på min text och jag är hoppfull om att vi på lite längre sikt kan publicera kanske en handfull texter i tidningen. Främst handlar det om essäaktiga texter som kan ta lite tid att skriva. Det verkar i alla fall finnas en vilja att skriva på fältet.

Än så länge har diskussionen inte gått så långt vidare från initialstadiet men jag tror att de här är frågor som många funderat över och som så småningom kan ge upphov till texter.

Diskussionen har inte ännu kommit till den punkt där någon konkret fråga inom scenkonsten i Svenskfinland lyfts upp som borde diskuteras 2020 eller gått in på konkreta politiska och estetiska frågor som är viktiga att anföra i en bredare diskussion.

Det är svårt att veta specifikt vilka frågor som kommer att lyftas upp och om de kommer att anknyta till den aktuella diskussionen eller till någonting helt annat. Det kan handla om att urskilja trender eller inlägg som debatterar politiska eller estetiska riktningar. ”

Hannele Mikaela Taivassalo.
– Den som ifrågasätter måste också lyssna på svaret. Hur ska det annars kunna uppstå något konstruktivt samtal? säger författaren och dramatikern Hannele Mikaela Taivassalo. Hannele Mikaela Taivassalo. Bild: Yle/Ylva Perera Hannele Mikaela Taivassalo

”Man måste gå utanför sig själv och det egna verket”

– Hannele Mikaela Taivassalo, författare och dramatiker.

”Hur diskussionen ska gå vidare är en svår fråga. Jag har funderat mycket på de här sakerna i fråga om litteraturen och känner till dess strukturer ännu bättre. Men också i det sammanhanget är det en omöjlig fråga att svara på. Det går liksom inte att förutse vilka diskussioner som kommer att uppstå eller som saknas.

I diskussionen måste man gå utanför sig själv och det egna verket, och tänka på helheter och strukturer. Inte ens i våra små sammanhang ska det handla om person mot person, inte om försvar av sitt verk, på sin höjd om att försvara konsten.

Blicken måste vara på sammanhanget, kontexten, samtiden, vad man vill med konsten, vad den ska vara. Vad som inte finns, men som behövs.

Det är viktigt att ifrågasätta och fråga, men också lyssna. Den som ifrågasätter måste också lyssna på svaret. Hur ska det annars kunna uppstå något konstruktivt samtal? Som konstnärer har vi en skyldighet att ifrågasätta.

Men vi har också ett uppdrag som är att lyssna, känna in, försöka se. Kanske inte bara i vår konst, tänker jag, utan också på andra sätt, i tankar kring konsten och världen.

Helt praktiskt måste vi försöka hitta vilka de fungerande plattformarna för diskussioner är. Är det debatter, impulser, artiklar, essäer, tal och text, och så vidare.”

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje