Hoppa till huvudinnehåll

Kolumn: Fotbollsfinland står med glädjetårar i ögonen – blinka och se hur muren har fallit framför våra fötter

Teemu Pukki gråter
Paulus Arajuuri brast ut i gråt efter slutsignalen. Teemu Pukki gråter Teemu Pukki,fotboll,Finlands herrlandslag i fotboll,Kvalet till herr-EM i fotboll 2020

Finland hade aldrig en match att förlora här. De hade ett sista slag att vinna. Nu har nationens nya hjältar fallit i varandras armar och fört oss andra till platåer som vi aldrig har haft tillträde till. Här är det vackert och speciellt, här får man släppa ut decennier av finländskt fotbollselände. Här får man spela EM.

Det är vackert att se män visa känslor.

Paulus Arajuuri la sig raklång ner på gräset och grät, Lukas Hradecky vrålade och sträckte armarna mot luften, Tim Sparv kastade sig i famnen på varenda människa som kom i hans väg och bars fram i en kungatron.

Fotbollseuropas mest rutinerade ledarstab kramades länge och väl, spelarna hoppade runt i en klunga. EM-klara, slutspelsfina, historiska.

Händer verkligen det här?

Jag tog en bild med min mobiltelefon för att vara säker. Där är dom, precis allihopa.

Efter en planinvasion som Bollförbundet inte önskade sig men som de visste skulle komma, omringade ett gäng säkerhetsvakter spelarna i en halvcirkel. Där föll nationens nya hjältar i varandras famnar – en symbolisk bild för det här enade, makalösa landslaget.

Får släppa ut decennier av fotbollselände

När Markku Kanerva inledde sin tid som förbundskapten för mindre än tre år sedan stod han med två tomma händer. Han knöt nävarna, kavlade upp ärmarna och trollade en hel idrottsnation ända hit.

Till ett “minns du var du var?”-ögonblick. Till något som vi kan skriva idrottssagor om i årtionden.

De här spelarnas och den här ledarstabens resa hit kan det skrivas böcker om – eller ja, det är ju redan bestämt och utbasunerat. De tog oss i handen förra hösten och har fört oss till platåer som vi aldrig har haft tillträde till tidigare.

Här är det vackert och speciellt, här får man släppa ut decennier av finländskt fotbollselände. Här spelar man också fotboll under slutspelssomrarna.

Finland stormade porten

Det här var en hel spelargenerations stora kväll. De hade aldrig en match att förlora här – Liechtenstein visste helt enkelt inte hur de skulle bära sig åt för att vinna.

De hade däremot ett sista slag att vinna. Vi visste att det behövdes tålamod, bolltempo och genombrottskraft för att ta det sista steget i det här kvalet.

Finland stormade porten, rusade rakt över det sista tvivlet som grodde hos de största pessimisterna och när Teemu Pukki prickade in straffen till 2–0 gungade hela arenan i blått och vitt.

Sista kvarten var ett vackert vykort med finländsk fotboll som avsändare. Landslaget defilerade in i eliten med en fullsatt arenas vrål som ljudkuliss.

Nu står Fotbollsfinland med glädjetårar i ögonen och ser samtidigt ut genom ett fönster som vetter mot en grönskande, grann fotbollssommar. Blinka och titta tydligt. Finland är där, Finland ska spela i ett slutspel.

Muren har fallit

Det här är nya, okända jaktmarker. Vi längtar redan dit. Spelarna kommer att prata om det hela vintern och våren.

De har trott på det här. Nu är de trötta och gråtmilda, festsugna och färdiga. De har gjort det tillsammans, och det är utan diskussion det allra finaste diplomet som Markku Kanervas ledarskap kan få den här kvällen.

Det här laget förtjänar all den kärlek som rasar in över dem just nu från ett fullständigt förblindat, förälskat fotbollsfolk.

På presskonferensen efter matchen sade Markku Kanerva att han är stolt över spelarna. Den känslan delar han med en hel nation.

De har skrivit historia, sett muren falla framför deras fötter och tagit finländsk fotboll över mållinjen. Tidigare har vi inte tagit det här klivet, men nu fanns det absolut ingen tvekan.

I dag gråter landslaget av lycka. I morgon åker de till Grekland för att avsluta det historiska EM-kvalet. Sen börjar vi leta efter hotellrum till halva Europa.

Läs också

Nyligen publicerat - Sport