Hoppa till huvudinnehåll

Sören Lillkung om risken med Kulturfondens generösa utdelningar, kärleken till Svenskfinland och konsten att leva i en familj

Sören Lillkung gästar Daniel Olin.
"Kören Lillsjung" eller "Sören med kören". Sören Lillkung har många smeknamn, men så länge de relaterar till körsång är han nöjd. Sören Lillkung gästar Daniel Olin. Bild: Barbro Ahlstedt Sören Lillkung

Sören Lillkung har stått på otaliga teater- och operascener runt om i Finland. Som Kulturfondens vd jobbar han i stället för att andra ska kunna uppfylla sina kulturdrömmar.

I samtal med Daniel Olin berättar Sören Lillkung om riskerna med Kulturfondens frikostiga utdelning, hur ett stort ego kan leda till att man sårar andra och hur han ser på framtiden för det svenska i Finland.

Sören Lillkung, du är vd för Svenska kulturfonden, en fond som delar ut 40 miljoner euro varje år. Hur känns det att vara Svenskfinlands julgubbe?

– Det är inte en känsla utan det är ett arbete som jag tycker är oerhört motiverande.

Du har varit vd i 1,5 år nu. Med tanke på pengarna, har du fått fler vänner under den här tiden?

– Inte alls. Det har varit en handfull som försökt närma sig mig med sådana avsikter men jag tycker på det hela taget att livet har fortsatt sin gilla gång.

Du leder Svenska kulturfonden, men du har också lett många körer, du trivs i skärgården och du seglar. Är du den ultimata finlandssvensken?

– Min segling är lite så där ... österbottnisk. När jag kom söderut skaffade jag en folkbåt och med den gör jag små turer. Men ofta händer det saker för jag är inte riktigt inskolad.

Har du åkt på grund?

– Jo, det har hänt några gånger men det har hänt mycket annat också ...

Vadå?

- Nå, ibland märker jag att jag inte har seglet inne i likrännan och att det svävar fritt.

Har du kastat ankare utan att ha trossen fast?

– Det gjorde min syster en gång i barndomen. Då fick jag en aha-upplevelse att det där ska man alltid kolla, så tack till henne för den lärdomen!

Sören Lillkung som bebis tillsammans med sin syster Åsa.
Sören tillsammans med sin storasyster Åsa. Sören Lillkung som bebis tillsammans med sin syster Åsa. Bild: Privat Sören Lillkung

Du känner bra till Svenskfinland och du har bott i nästan alla regioner. Var trivs du bäst?

– Överallt! Men nuförtiden trivs jag bäst hemma i Pellinge. Jag har väldigt lätt för att acklimatisera mig och jag trivs med olika slags människor.

Man kan ta en österbottning från Österbotten men kan man ta Österbotten från en österbottning?

– Det kan man nog inte göra och det tror jag gäller alla våra rotsystem, de finns alltid kvar. Det jag tycker är viktigt är att man får nya rötter, att man inte bara låter det första bästa få råda hela livet. Rötterna finns alltid där, men man ska inte vara rädd för att låta dem sprida sig.

Sören Lillkung som barn tillsammans med sin pappa vid ett piano.
Sörens pappa Carey Lillkung var musiker och dirigent. "Jag fick inspiration av honom och han angav tonen på något sätt". Sören Lillkung som barn tillsammans med sin pappa vid ett piano. Bild: Privat Sören Lillkung

Finns det något som heter Svenskfinland?

– Nog gör det det, men jag lutar mer och mer mot att det är ”på svenska i Finland” som är det viktiga. Det är mer icke-geografiskt än Svenskfinland. Det svenska i Finland finns snart överallt på vår jord för vi finlandssvenskar sprider oss i en global värld.

Är det ett problem att vi flyttar?

– Nå, visst är det ett problem framför allt för att nativiteten är låg i Finland och då blir det ju väldigt känsligt när folk flyttar bort. Sedan är vi ganska dåliga på att ta in dem som vill flytta hit. Alla som vill komma hit är någon form av hjärnförädling, så jag tror att vi snabbt behöver lära oss att ta emot nya människor för så ser världen ut i dag.

Två av dina barn bor utomlands ...

– Tre faktiskt! Ja, så är det. Två söner och en dotter. De har studerat utomlands alla tre och nu har två av dem valt att jobba utomlands. Jag förstår det. Klimatet i Finland gällande svenskan och nyinflyttade finländare har inte varit så positivt de senaste åren. Vi får hoppas att det svänger för vi behöver varandra.

Jag tror att vi snabbt behöver lära oss att ta emot nya människor för så ser världen ut i dag― Sören Lillkung

Plats på scen

Hur var din uppväxt i Jakobstad på 1960-talet?

– Jag skäms nästan för hur lycklig den var. Finland var ett land i tillväxt, skolan var i utveckling och Stockmann kom till Jakobstad. Där fanns den första rulltrappan och jag åkte nästan en hel dag. Jag tror jag var sex år gammal.

När upptäckte du att du hade en bärande stämma

– Det märkte jag i armén ...

Som chef där?

– Haha, nej, det var faktiskt under psalmsången. Jag klämde i för kung och fosterland och märkte att ”åhå”, jag har mycket ljud. Jag hade ju sjungit som barn också men under tonårstiden sjöng jag inte alls när målbrottet kom och sedan skulle ju inte pojkar sjunga på den tiden. Det är ganska tragiskt.

Studentfoto på Sören Lillkung.
Efter studenten började Sören studera vid Åbo Akademi. Studentfoto på Sören Lillkung. Bild: Privat Sören Lillkung

Du började studera vid statsvetenskapliga fakulteten vid Åbo Akademi, men sen tog musiken och sången över ...

– Ja, det fanns ett oerhört rikt musikliv i Vasa. Där började jag sjunga i kören Pedavoces, jag sjöng i kvartett och spelade i en massa band.

Hur hittade du din plats på scenen?

– Det har aldrig varit riktigt naturligt om vi säger så. Det har funnits en blyghet och därför tror jag att det att leda kör passade mig för jag fick stå med ryggen mot publiken. Det där att ”fronta” som man säger, det kommer nog aldrig bli riktigt lätt för mig.

Sören Lillkung dirigerar en kör.
Sören Lillkung har lett många körer under åren, bland annat His Master's Noise. Sören Lillkung dirigerar en kör. Bild: Privat Sören Lillkung

Många känner ändå dig från teaterscenen, vilken roll kommer du bäst ihåg?

– Det är min polisman Javert, det kommer man inte ifrån. Och det kanske till och med blev lite väl mycket av den rollen.

Les Miserables?

– Ja, det blev tre produktioner och långt över 300 föreställningar.

Ett hur stort ego ska man ha för att göra karriär på operascenen?

– Nog ska man ha ett ganska stort ego. Jag har alltid varit tävlingsinriktad och det finns ett visst tävlingsmoment när man ska konkurrera om rollerna. Det är ett intressant liv, men när jag hade gjort det ganska länge kom det också en trötthet över att hela tiden stå i rampljuset och leverera.

Du har någon gång sagt att du är mer eller mindre narcissistisk, hur tar det sig uttryck?

– Jag har fått arbeta med det hela livet, ställt mig frågan att när gör jag det här för att visa mig själv och när gör jag det för att presentera en berättelse. Den frågan ska man alltid ha med sig så att inte jaget står i vägen för allt annat.

Hur menar du då? Blir du för dominerande?

– För dominerande och det blir ens egen åsikt som blir allenarådande. Andra människor kommer inte till tals och uttryck. Elefanten i porslinsaffären är aldrig bra.

Man kan säga att ju mer osäker jag var, desto mer måste jag visa mig själv― Sören Lillkung

Hur är det då att jobba med dig?

– Jag hoppas och tror att det har blivit bättre med åren. Man kan säga att ju mer osäker jag var, desto mer måste jag visa mig själv. Ju mer kunskap jag har samlat på mig desto mer har jag kunnat börja ta in alla andra och jobba tillsammans.

Hur har det här påverkat ditt privatliv?

– Nå, inte är jag en lätt människa att leva med om jag är ärlig. Där tror jag också att jag har utvecklats. I den här åldern börjar man inse att man inte har råd att bete sig på ett sätt så att man blir ensam.

Sören fortsätter:

– Jag har fyra barn och två bonusbarn och de är viktigare än vad jag är nu för tiden. Det är det som är livets innehåll. Också min fru och den gemenskapen vi har. Med åren har jag formats och blivit bättre och bättre på det här, konsten att leva i en familj.

Du har blivit morfar nyligen?

– Ja, det är så roligt!

Förändras man då?

– Ja, man förändras och det blir ett nytt ansvar och man har igen någon att oroa sig för. Först har man barnen och nu har man också barnbarnet. När man har någon att bry sig om så blir man sårbar.

Det är fel på omvärlden

Nu är du vd för Svenska kulturfonden sedan 1,5 år tillbaka. Hur minns du den dagen när du blev utnämnd?

– Det var en rolig dag. Jag fick veta att jag blev vald några dagar innan utnämningen och det var kanske då som det var som roligast. Jag trodde att det var ett intressant arbete där man kan göra många goda saker.

Är det det?

– Ja, det är ett ansvarsfullt arbete men det är oerhört stimulerande och jag har ett så bra team med mig.

Hur skulle kulturfältet i Svenskfinland se ut utan Svenska kulturfondens bidrag?

– Nog skulle det vara annorlunda för vi bidrar till att människor kan skapa mycket och göra många viktiga saker. För vår identitet och livsglädje så vill jag tro att de bidrag vi ger bidrar till mycket.

Har du själv någon gång fått ett nej?

– Jag har fått ett nej och jag vet min reaktion. ”Det är fel på omvärlden. Hur kan de och vad har de för sakkunniga? Ankdammen har fastnat och de förstår inte vad som är viktigt!” Och det är en sund reaktion.

Nu sitter du på andra sidan bordet ...

– Absolut, men den här reaktionen ska jag ha med mig. Därför är det viktigt att ansökningarna har fått en sakkunnig bedömning förrän beslut tas. Vi har granskat den från olika sidor, utgående från vårt uppdrag, märk väl. Det som donatorerna en gång ville.

Ni har en väldigt frikostig utdelning och det är ju förstås viktigt för det svenska i Finland men finns det några risker med den här utdelningen?

– Ja.

Vilka är de?

– Om jag ser till mig själv, ju fler bidrag jag hade fått desto mer tyckte jag också att jag hade rätt att få dem. Det är det som är risken när en så pass stor procent får ett ja. Var går gränsen för när man gör och gör men kanske inte har självreflektionen att kunna utvärdera hur lustfyllt det man håller på med är? Det kallas genomslagskraft. Samtidigt får man inte börja mäta för mycket för konsten ska få vara fri. Men risken är att vi ibland kan stöda både isolation och illusion.

Vad betyder isolation i det här sammanhanget?

– Det att vi bara leker med oss själva i vår egen krets. Utvecklingen sker i mötet med andra.

Ju fler bidrag jag hade fått desto mer tyckte jag också att jag hade rätt att få dem― Sören Lillkung

När du sitter i centrum av Helsingfors och behandlar ansökningarna och styr arbetet på Svenska kulturfonden, saknar du då teater- och musikscenen?

– Jag har den med mig i alla konstformer som jag möter varje dag. Och så har jag kören Amigo Choral som jag ännu leder och ibland sjunger jag på tillställningar där jag vet att det inte är kulturfondspengar i rörelse. Och jag tar aldrig betalt utan jag är så kallad hobby-sångare.

Vad gör Sören Lillkung när han inte jobbar?

– Mer och mer är det nog familjen som gäller. Sedan har vi just köpt min frus mors hemgård i Pellinge och det vill vi utveckla. Där trivs jag. Sen tränar jag, springer och skidar. Nu kommer ju skidsäsongen och jag njuter enormt av det när jag äntligen kommer mig ut.

Hur ser framtiden ut för dig?

– Jag vet inte. För det första börjar man förstå att man inte är odödlig. Jag hoppas jag får ha hälsan, jag ska försöka sköta om mig själv och alla omkring mig på bästa möjliga sätt. Och så får jag knäppa händerna varje kväll och be om att det ska bli så bra som möjligt för alla inblandade.

Sören Lillkung tillsammans med Daniel Olin.
Sören Lillkung är veckans gäst hos Daniel Olin. Sören Lillkung tillsammans med Daniel Olin. Bild: Barbro Ahlstedt Sören Lillkung

Sören Lillkung är veckans gäst hos Daniel Olin. Se hela intervjun söndag 17.11 kl. 20.00 på Yle Fem eller när du vill på Arenan.

Läs också

Nyligen publicerat - Samhälle