Hoppa till huvudinnehåll

Förbundspennan: Vetenskapens och kunskapens potential för beslutsfattning inom idrott

Wilhelm Stenbacka från Suomen Latu.
Wilhelm Stenback skriver veckans Förbundspenna. Wilhelm Stenbacka från Suomen Latu. Bild: Lukas Rusk Natur,Solvalla,Noux,Esbo,friluftsliv,vandring,stenbacka

Resursfördelning inom finländsk idrott är ett ständigt diskussionsämne inom idrottssektorn och ämnet svävar upp till ytan med regelbundna mellanrum, ofta i samband med framförande av olika verksamhetsplaner eller budgetplaner.

Inom elitidrotten har röster under de senaste åren höjts för att resurserna allt mer borde koncentreras till potentiella framgångsgrenar, i exempelvis Danmarks och Nya Zeelands fotspår. Det med målsättningen att maximera idrottslig framgång i förhållande till insatta resurser. Från ett folkhälsoperspektiv handlar ett viktigt fokusområde inom idrottspolitiken om aktiverande av fysiskt inaktiva medborgare samt att sänka tröskeln för att påbörja en idrotts- eller motionshobby. Dessa fokusområden är starkt förankrade i idrottslagen, alltså det dokument som kan anses vara det mest inflytelserika dokument bakom offentlig idrottspolitik- och därmed även offentlig finansiering av idrott.

För idrottsrörelsen och dess aktörer är resursfördelningen en komplex tankenöt. Bör samhället göra beslut med avsikt att maximera antalet utövade motionstimmar i landet, maximera antalet regelbundet motionerande medborgare eller först och främst främja tillgängligheten av motionstjänster och -faciliteter i landet, även ifall dessa tjänster och faciliteter har en låg användningsgrad? Bör tillgängliga näridrottsanläggningar och lättrafikleder (avsedda för att aktivera medborgare till motion med låg tröskel) prioriteras på bekostnad av grenspecifika idrottsfaciliteter på glesare bebyggda områden eller vice versa. Det är slutligen få områden i Finland där samhället kan erbjuda idrottsanläggningar som passar tillgänglighet för utövande av alla grenar och idrottsformer på olika nivåer.

Även många specialidrottsförbund och idrottsföreningar står inför ett dilemma: deras huvudsakliga verksamhet kan varken kännetecknas som internationellt konkurrenskraftig elitidrott eller lågtröskel-motionsverksamhet för fysiskt inaktiva samhällsgrupper. Om verksamheten inte infaller inom någon av den offentliga idrottspolitikens strategiska fokusområden, riskerar den traditionella förenings- och tävlingsidrotten att landa i en mellanzon där den förväntas sköta sin uppgift utan offentligt stöd?

Den stora bredden av tävlingsidrottare som ligger bakom såväl internationell som nationell topp och kännetecknas av sunda, fysiskt aktiva levnadsvanor utgör knappast från ett social- och hälsovårdsmässigt perspektiv någon riskgrupp i samhället. Varför borde stat eller kommun understöda den vältränade, friska, statistiskt välutbildade och välbärgade skidåkaren då denne sannolikt länkar och utför flera träningspass i veckan oberoende om denne själv, dennes förening eller grenförbundet åtnjuter något offentligt stöd? Parallellt idkar en avsevärt stor andel av befolkningen, ung som gammal, fysiskt inaktiva levnadsvanor utan intention att påbörja utövande av motion eller idrott.

Det fysiskt passiva medborgarsegmentet utgör en betydligt större risk för samhället än det autonomt motionerande eller tränande segmentet. Den offentliga makten kan således relativt lätt besluta att rikta idrottspolitiskt stöd åt riskgruppen, då på bekostnad av den idrottande bredden. Ovan nämnda skidåkare protesterar knappast idrottspolitiska resursbeslut genom att sluta eget motionerande eller idrottande.

Här står idrottsrörelsen, däribland Finlands Svenska Idrott och dess medlemsförbund inför en utmaning - med vilka argument skall verksamhetens betydelse framföras åt beslutsfattare i diverse organ. Borde den finlandssvenska idrottsrörelsen kunna beräkna summan på de för samhället fördelaktiga effekter dess verksamhet producerar på såväl lokalt, regionalt som nationellt plan?

Dessa idrottspolitiska nyckelfrågor är bara några av frågorna regering, riksdag, kommun, statens idrottsråd, kommunal idrottsnämnd och egentligen hela den finländska idrottssektorn bör reflektera, diskutera och alltid ta ställning till då resursfördelning är på agendan. Samhällsvetenskaplig forskning kan dock ge underlag för beräkningar. Klarar idrottsvetenskaplig forskning av att räkna ut vilka verksamheter inom idrotten och motionen som genererar störst samhällsnytta, blir den idrottsvetenskapliga forskningen ett synnerligen användbart redskap för beslutsfattning inom offentlig idrottsförvaltning. Ifall det vore möjligt att trovärdigt räkna ut samhällsnyttan bland olika idrottsformer och -grenar, olika typer av idrottsanläggningar eller idrottstjänster, skulle beslutsfattning och resursfördelning kunna göras på objektiva, resultatorienterade grunder.

Nya frågor uppstår dock då vi belyser samhällsnytta från andra vinklar än utövarantal eller ekonomiska inbesparingar alternativt kostnader. Ekologiska och etiska samhällseffekter är betydligt svårare att mäta. Och denna komplexa helhet förknippad med de stora känslor idrott och motion ger upphov till, gör idrottspolitiken både högintressant och problematisk oberoende av om vi betraktar idrottspolitik på lokal, regional eller nationell nivå. Trots dessa utmaningar bör befintlig forskning och vetenskap kring idrottens samhällseffekter kartläggas samt utnyttjas för att möjliggöra bästa möjliga resultat för de resurser som fördelas för idrott och motion.

Känsla och passion må vara två oersättliga och unika byggstenar bakom idrotten. Men då man gör linjedragningar eller fattar beslut inom idrottspolitiken eller fördelar resurser inom idrottssektorn, bör linjedragning och beslut basera sig på fakta. Kunskap och fakta skall tjäna beslutsfattare så att vi inom den finländska idrotten kan göra bästa möjliga beslut vid varje beslutstillfälle.

Wilhelm Stenbacka
Grenchef, Finlands Svenska Orienteringsförbund r.f.
Ombudsman, Finlands Svenska Skidförbund r.f.

Läs också

Nyligen publicerat - Sport