Hoppa till huvudinnehåll

NHL-kolumnen: Babcock blev inte tomten för Maple Leafs – men är det inte Brendan Shanahan som bär huvudansvaret för coachens misslyckande?

Ishockeylaget Toronto Maple Leafs, kolumnstämpel
Toronto Maple Leafs gav sparken åt sin chefstränare Mike Babcock. Ishockeylaget Toronto Maple Leafs, kolumnstämpel Toronto Maple Leafs,ishockey,Kanada

NHL:s bäst betalda coach, Mike Babcock, skulle vara ledaren som lotsar Toronto Maple Leafs till Stanley Cup för första gången sedan 1967. Efter sex raka förluster slutade istället en svårbegriplig process – som egentligen inleddes våren 2018 – med att Babcock avskedades.

Det har gått en evighet sedan den senaste Stanley Cup-paraden i Toronto ägde rum 1967. Då var nyss sparkade coachen Mike Babcock fyra år gammal.

När Kanadas officiella favorithockeylag (Toronto-baserade Sportsnet arrangerade en omröstning 2017) senast vann Stanley Cup fanns det en grym stolthet och segerkultur i organisationen.

Den raserades inom några år då den halvgalna affärsmannen Harold Ballard blev majoritetsägare vintern 1972. Ballard som hade funnits med i Leafs-administrationen sedan slutet av 1950-talet visade sitt rätta jag när han fick all makt.

Intresset för att bygga för framtiden fanns inte. Energin gick i stället åt till verksamhet som inte hade mycket med hockey att göra. Bland annat satt han tre år i fängelse på grund av finansfuffens.

När Ballard dog 18 år efter att ha tagit över klubben, så fanns det inget kvar av den stolta kulturen som hade gjort Maple Leafs till en vinnande organisation. Förutom färgerna och det kännspaka lönnlövet.

Besynnerligt nog har det visat sig näst intill omöjligt för klubben att skaka av sig kortsiktigheten som Ballard myntade. Trots att gubben varit död i snart 30 år och ägarstrukturen genomgått två stora förändringar efter det.

Senaste ägarförändringen skedde 2012 och de senaste åren har gått ut på att bygga trovärdighet.

Brendan Shanahan följer en slutspelsmatch mellan Toronto och Boston.
Brendan Shanahan leder Toronto Maple Leafs. Brendan Shanahan följer en slutspelsmatch mellan Toronto och Boston. Bild: imago/Icon SMI/All Over Press Brendan Shanahan

Först togs spelarlegendaren Brendan Shanahan in som högsta chef i klubben år 2014. Drygt ett år senare anställde Shanahan stentuffa Lou Lamoriello som GM och världens mest ansedda hockeycoach, Mike Babcock, för att snida framgång i rinken.

En drömtrio ledde med andra ord klubben när säsongen 2015/16 inleddes.

Lägg till att alla faciliteter är tiptop, intresset gör att pengar forsar in (full lön till Babcock fram till våren 2023 är dricks) och spelartruppen är ung, talangfull och laddad med individuell skicklighet. Låter som ett vinnande koncept.

Ett och endast ett uppdrag

Experter i och utanför Toronto ansåg att Mike Babcock, född i Ontario, var en garanti för framgång.

Med en Stanley Cup-seger, två OS-guld, en World Cup-titel, ett VM-guld och ett JVM-guld som chefstränare har han länge ansetts vara coachen som kommer, ser och vinner. Att alla titlar kommit med helt fantastiska spelartrupper har fått mindre uppmärksamhet.

När den nu 56-årige Babcock i maj 2015 skrev under hockeyhistoriens mest lukrativa tränarkontrakt värt 50 miljoner amerikanska dollar fördelat på åtta år, så var det solklart att kontraktets osynliga lilla pränt innehöll ett budskap: du ska se till att vi vinner Stanley Cup.

Babcock fick total arbetsro så länge som Lou Lamoriello var GM i Toronto. Klubben styrdes i tre hierarkiska trappsteg av tre hårdingar: Shanahan, Lamoriello och Babcock. Alla visste att det gällde ”my way or the highway” för var och en av dem.

Och då trion till att börja med verkade vara uthuggna ur samma stenblock, så försvann plötsligt alla frågetecken såväl från dagligt arbete som från långsiktiga målsättningar.

Inledande harmoni i galna Toronto

Under Babcocks första säsonger såg allt ut att gå helt som planerat, längs med en utstakad stig. Första säsongen – 2015/2016 – väntade sig ingen någonting, vilket också visade sig vara realism, Leafs blev åtta i divisionen.

Följande höst anlände sommarens draftetta Auston Matthews och Mitch Marner till Toronto – och pulsen började stiga. Toronto tog sig till slutspel efter att ha spelat en offensiv, rolig hockey och tvingade tunga favoriten Washington Capitals till sex matcher. Säsongen sågs som mycket lovande.

2017/18 samlade Toronto 105 poäng och vann 49 matcher, båda nya klubbrekord, och ställdes mot benhårda Boston i slutspelets första omgång. Matchserien avgjordes först i den sjunde matchen till Bruins fördel.

Förlusten accepterades, av de flesta, som en del av utvecklingsprocessen och igen ett steg framåt.

När Toronto för andra året i följd, våren 2019, förlorade en sju matcher lång batalj mot Boston i slutspelets första omgång, så började ändå tänder gnissla och missnöjet växa. Var fanns avgörarna, tuffheten och vinnarkulturen?

Nu började det krävas huvud på fat. Försvann gjorde viljestarka och tuffa tredjecentern Nazem Kadri och misstagsbenägna men puckskickliga backen Jake Gardiner (för att ersättas med misstagsbenägna men puckskickliga backen Tyson Barrie...).

Och när pågående säsong började hette Babcocks nya assisterande tränare Paul McFarland och Dave Hakstol. McFarland kom från Florida och Hakstol fick i december sparken från posten som Philadelphias chefstränare. Det vill säga två coacher som mest varit med om att förlora.

Vinnarkultur?

Snabba slutsatser dominerar

Väldigt mycket handlar just nu om den här hösten, de sex förlusterna, hur spelet sett ut, hur spelartruppen är konstruerad, hur stjärnspelarna presterat och om tiden kört förbi Babcock som coach.

Jag tänker ändå glömma den vinklingen nu. De flesta alster fokuserar däremot endast på höstens händelser, så den som vill kan fylla följande vecka med att ta in samma berättelse i tusen och en versioner.

Konstaterar bara min övertygelse om att nuvarande Leafs-spelartrupp är tillräckligt bra för att nå framgång, att framgången kunde ha nåtts med Babcock, men inte med nuvarande premisser.

Dags att titta i backspegeln

Väljer istället att fokusera på sådant som hänt tidigare på beslutspyramidens högsta topp.

Som tidigare nämndes så började ”Toronto Maple Leafs nya tid” på våren 2014 med att forne världsspelaren Brendan Shanahan utnämndes till Leafs högsta operativa chef.

Ontariobördiga Shanahan avslutade sin spelarkarriär så sent som 2009 och hade ingen tidigare erfarenhet av ledarjobb inom en NHL-klubb. Han hade inte heller någonsin spelat för Toronto.

När Shanahan började skapa förutsättningar för framgång, så anställde han Lou Lamoriello som GM. Det vill säga mannen som i egenskap av General Manager för New Jersey Devils reserverade en 18-årig Brendan Shanahan sommaren 1987.

Och då det gällde att anställa coach så vände sig Shanahan till Mike Babcock, Detroits chefstränare under ”Shannys” sista säsong i i Red Wings 2005/06.

Mike Babcock skriker under en match.
Mike Babcock fick foten från Maple Leafs. Mike Babcock skriker under en match. Bild: All Over Press Mike Babcock,Toronto Maple Leafs

Kan det vara att Brendan Shanahan var osäker på vad han borde göra, kände ett enormt tryck på sina oerfarna ledaraxlar och sökte trygghet i sin tillvaro genom att anställa en GM och en coach som båda var synonyma med framgång? Och kanske litet av fadersfigurer för honom?

I så fall kunde han pusta ut under början av samarbetet – allt gick som på räls.

Processen som nu kulminerade, började 30 april 2018

Men kanske Shanahans självförtroende växte? Och kanske han var pinsamt medveten om att Lamoriello och Babcock stal showen fast han var deras boss. Kanske han kände att han i organisationens vardag inte i praktiken var den högsta chefen?

När Toronto åkte ut mot Boston våren 2018 i slutspelets första omgång, så hörde han kanske till dem som inte ansåg att resultatet var ett steg i utvecklingsprocessen?

Åtminstone meddelade Shanahan bara några dagar senare – den 30 april 2018 – till Lou Lamoriello att hans tid som GM var slut och att Lamoriello skulle få konsultativa uppgifter inom organisationen.

Inte en chans att då 75-åriga Lamoriello skulle ha fogat sig i det beslutet. Mannen som får Kalervo Kummola att verka obeslutsam hade varit GM i Devils i 27 år och i flera år skött om både vd- och GM-jobbet.

Han var van med att besluta om allt själv och hade redan kompromissat då han accepterade att Shanahan (formellt?) var hans chef i Toronto.

Konsult, glöm det. Lamoriello sa upp sig, åkte tillbaka till Hudsonflodens stränder och blev GM för New York Islanders. Det har visst gått ganska bra för Islanders sedan hösten 2018?

Då Lamoriello lämnade Leafs lyfte Shanahan upp unga Kyle Dubas (född 1985) från rollen som vice-GM till General Manager. Dubas var garanterat tacksam.

Lou Lamoriello och Stanley Cup.
Lou Lamoriello har också lämnat Toronto Maple Leafs. Lou Lamoriello och Stanley Cup. Bild: Jason Szenes / EPA / All Over Press lou lamoriello

Plötsligt hade Babcock en chef som inte hade några som helst NHL-meriter och som dessutom kunde vara hans son.

Dessutom visste Babcock garanterat att speciellt en oerfaren GM inte känner sig bekväm med en stark coach som någon annan har valt. Han var inte Dubas coach.

Jag vågar påstå att den sekunden när Lamoriello fick gå från GM-posten och en 33-åring tog över, så startade processen som slutade med att Babcock avskedades.

Varför rasera en konstruktion innan den hunnit bli färdig?

Brendan Shanahan är den gemensamma nämnaren genom hela berättelsen. Och åtminstone jag har närmast till omöjligt att förstå hur han har tänkt, ifall fokus varit på klubbens bästa.

Det verkar nämligen solklart att konstruktionen med Lamoriello och Babcock var skapad för hela processen från nystart till ett lag moget för Stanley Cup. Processen var inte närapå klar då Lamoriello lämnade organisationen.

Att i det skede spräcka en GM/coach-duo som definitivt inte hade misslyckats verkar direkt galet.

Speciellt som Shanahan själv hade handplockat sin nyckelduo. Han anställde Babcock för åtta år och Lamoriello hade knappast planerat att lämna Leafs redan efter tre år – trots alla politiskt korrekta kommentarer.

Och direkt då Kyle Dubas tog över som GM, började Babcock tydligt verka mindre bekväm i sin roll. Det såg man hela förra säsongen. Bättre blev det inte då Dubas lät vänta med att anmäla sitt fortsatta förtroende för Babcock efter förra vårens slutspelsförlust.

Sheldon Keefe tackar motståndarmålvakten Brad Thiessen efter att Toronto avancerat till semifinal i AHL-slutspelet.
Sheldon Keefe ny chefstränare i Maple Leafs. Sheldon Keefe tackar motståndarmålvakten Brad Thiessen efter att Toronto avancerat till semifinal i AHL-slutspelet. Bild: imago images / Icon SMI/ All Over Press Sheldon Keefe,Brad Thiessen

Det verkade som ett förberedande drag för att Dubas vid första möjliga tillfälle skulle lyfta Sheldon Keefe från AHL-klubben Toronto Marlies till ”den stora arenan”. Keefe har ingen NHL-erfarenhet, är 39 år och anställdes av Dubas till Marlies.

Baktanken undgick knappast ringräven Babcock?

Har Shanahan gått i den lömskaste fällan av alla?

Ur en åskådares synvinkel är det svårt att inte fundera på spindeln i nätet: Brendan Shanahan.

Har han möjligen gått i den fällan att han som före detta stjärnspelare, med kort distans till den aktiva karriären och mängder av ganska färsk makt, anser sig själv veta bäst hur hockey ska spelas?

Åtminstone uttalade han sig direkt efter Babcocks sorti på ett sätt som vanligtvis bara coacher gör.

I det fallet har Shanahan trampat i klaveret med besked. Något av det mest destruktiva som finns inom sportvärlden är när administrativa chefen aktivt börjar påverka den idrottsliga verksamheten.

Oftast händer det genom lydiga – och tacksamma – marionetter.

Lamoriello och Babcock slog garanterat dövörat till om Shanahan försökte berätta för dem hur de skulle sköta sitt jobb. Han var grön i gamet jämfört med den duon. Nu är det Shanahan som är den ärrade alfahannen, också i praktiken och inte bara till pappers.

Och åskådaren frågar sig: börjar inte hela trovärdighetsprocessen om igen? Efter dubbla fadersmord.

Tack för att du läste.

Källor: thehockeynews.com, nhl.com, thehockeywriters.com, apnews.com, wikipedia

Läs också

Nyligen publicerat - Sport