Hoppa till huvudinnehåll

“Kriget är det bästa som har hänt mig”

Vanja Radic fann tryggheten hon saknat hela livet i Finland, nu exporterar hon sin handbollskunskap ut i Europa

Hon har utnyttjat uppväxten bland döda kroppar och sönderbombade hus till att utvecklas som både person och tränare. Från Finlands trygghet når Vanja Radic ut med sina lärdomar till handbollsmålvakter runtom i Europa.

Att Vanja Radic har lyckats skapa en framgångsrik tränarkarriär inom handbollen i Finland är en minst sagt imponerande bedrift.

Hennes glada och inspirerande inställning kombinerat med målmedvetenheten har varit en vägvinnande kombination – och hon exporterar i dag sina träningsmetoder till över tio länder ute i Europa.

När Radic träffar unga målvakter för första gången, frågar hon dem vad som är den allra viktigaste egenskapen för målvakter.

– Jag älskar hur deras hjärnor arbetar. Svaren kan handla om “att rädda bollen, att vara snabb, att placera sig rätt, att vara stark” och så vidare.

– Det rätta svaret är: ett leende.

Vanjas tränings- och livsfilosofi har influerats av upplevelserna i barndomen, som starkt präglades av kriget i Bosnien.

Hon vill att spelarna ska känna sig lyckliga, trygga, fria att utforska och uttrycka sig själva, och känna att de får göra misstag. Utan misstag lär man sig inget nytt.

– Många finländska målvakter har kommit fram till mig och tackat för att jag har trott på dem så mycket, så de inte haft något annat alternativ än att tro på sig själva. Det är väldigt inspirerande att höra.

– Att man kan förbättra människors liv – att via handbollen beröra deras liv på ett sätt som påverkar precis allting – är otroligt fint.

I Sportliv berättar Vanja Radic om kriget som formade henne, hur flytten från Bosnien möjliggjorde ett lyckligt liv, och den enskilda händelsen som fick henne att inse hur tryggt Finland egentligen är.

Se minidokumentären:

Uppväxt bland döda kroppar och sönderbombade hus

Vanja Radic var 9 år när kriget i Bosnien bröt ut år 1992. Det blodiga kriget varade i drygt tre år och krävde över hundratusen människoliv.

– Innan jag förstod vad livet går ut på, var jag rädd för döden, säger Radic.

Lilla Vanja funderade dagligen på ifall hon eller någon i hennes familj skulle dö.

– Det var skottlossning och explosioner. Jag såg döda kroppar, sönderbombade hus och var konstant rädd.

Hennes dåvarande hemstad Prijedor i norra Bosnien hörde inte till de områden som drabbades allra värst, men också Prijedor invaderades vid flera tillfällen.

– Vi hade ingen elektricitet, inget rinnande vatten, inga pengar, och ingen far i huset då han precis som andra män skulle vara vid fronten.

Vanja Radic tecknar.
Vanja Radic ritar i sitt hem i Helsingfors. Vanja Radic tecknar. Bild: Mikael Oivo / Yle teckningskonst,vanja radic

Som med allt annat i livet väljer Radic att se det positiva bakom hennes tunga uppväxt.

– Det kan verka som en tung situation, men jag vill se det som att jag hade två extrema förebilder i min mor som var ensam med oss, och i min bror som är fem år äldre än jag.

– Han var 14 år, fullt beväpnad och förväntades försvara vårt hus. Det var helt galet.

Vid ett tillfälle mot slutet av kriget skickades tolvåriga Vanja till Belgrad i Serbien. Där var hon som enda familjemedlem i exil i ett halvt år. Under den tiden var situationen i hemstaden Prijedor som värst.

Ingen i Radic familj hörde till de hundratusen liven som förlorades under kriget. Men hemskheterna lämnade djupa spår i alla överlevande.

– Människor som tidigare hade varit bästa vänner var plötsligt i olika läger och sköt på varandra, utan att helt förstå varför. Många klarade inte av det och fick därför problem med “sitt eget folk”.

"Min hjärna har lärt sig att fungera på ett annorlunda sätt på grund av omständigheterna. Man var alltid tvungen att komma på en snabb lösning i krissituationerna."

-Vanja Radic

Kriget lämnade sina spår även i Radic, men hon har bearbetat sina barndomstrauman till den grad att hon i dag har en förbluffande inställning till sin bakgrund.

– Kriget är det bästa som har hänt mig. Tack vare alla hemskheter har jag lärt mig nyttiga saker om livet som jag aldrig annars hade lärt mig.

– Jag har lärt mig att se det goda i precis allting, och jag blir inte stressad av småsaker.

Lärdomarna hon tagit med sig från kriget har hon senare haft stor nytta av i Finland – där hon har trotsat oddsen och skapat en internationell tränarkarriär.

Fina karriären får abrupt slut

När kriget var över fick Radic chansen att prova på handboll. Under en skolturnering behövdes en målvakt och 14-åriga Vanja ställde upp.

Trots den sena starten med handbollen utvecklades Radic till en av sitt lands främsta juniormålvakter. Hon hann vinna flera mästerskap och cuper i Bosnien innan hon flyttade till Kroatien som 21-åring.

Under sina sju år i Kroatien vann hon ligan med Lokomotiva Zagreb och fick vara med om Europacupspel.

Hon var på toppen av sin spelarkarriär när den fick ett plötsligt slut år 2011.

– Jag hade blivit lite trött på proffslivet, och över att någon annan bestämmer över min fritid. En del människor vill leva så, men jag var intresserad av någonting annorlunda.

"När jag flyttade till Finland sades det åt mig att jag inte kan leva på handboll här."

-Vanja Radic

Sommaren 2011 beslöt sig Radic för att resa runt i Europa, för första gången i sitt liv. I december 2010 hade det blivit möjligt utan visum för bosniska medborgare.

Ett av resmålen var Finland, eftersom hon hade blivit bekant med ett par finländare i Bosnien. Hon anlände dagen före midsommarafton och stannade i tre veckor.

Hon förälskade sig i landet.

– Det var troligen midsommaren, bastun, sommarstugan och hela upplevelsen. Det var en stor andlig upplevelse för mig, beskriver hon.

– Människorna och mentaliteten var väldigt annorlunda jämfört med varifrån jag kommer. Landet och allt jag hörde om det verkade perfekt i min mening. Förutom mörkret, men det kan jag leva med.

Vanja Radic.
Vanja Radic. Bild: Mikael Oivo / Yle handboll,vanja radic

Till sin agents stora förvåning meddelade hon att det inte längre är aktuellt att leta efter en ny proffsklubb. Hon hade bestämt sig för att lägga av.

Radic åkte hem till Bosnien och packade om väskorna. Tolv dagar senare flyttade hon till Finland för gott.

I det här skedet visste hon inte ens om det spelas handboll i Finland.

ÅIFK en välkomnande familj

Radic letade information om handbollen i Finland på nätet, vilket inte visade sig vara så enkelt på engelska. Till slut lyckades hon få kontakt med Grankulla IFK och fick bekräftat att grenen existerar i Finland.

Hon kontaktade sedan ÅIFK i nya hemstaden Åbo.

– ÅIFK var den bästa tänkbara välkomnande familjen på andra sidan av världen jag kunde tänka mig.

Hon inledde handbollsbanan i Finland som spelare, men så småningom började hon även träna klubbens målvakter.

Den här tryggheten var något jag hade längtat efter under en mycket lång tid.

Redan under början av spelarkarriären, före flytten till Kroatien, hade Radic slutfört sin första tränarutbildning. Hennes slutarbete handlade om metodologi i tränandet av unga målvakter.

– Jag visste att det är det jag kommer att göra en dag, säger hon nu.

Ett år innan Radic lade av blev hon inbjuden att träna målvakterna i Bosniens juniorlandslag. Hon kände på sig att hon besatt förmågan att hjälpa de unga målvakterna.

Det hon inte visste då var att hon skulle bli tränare redan ett år senare.

Mikael Mäkelä och Vanja Radic på handbollslandslagets träningar.
Herrlandslagets målvakt Mikael Mäkelä och Vanja Radic. Mikael Mäkelä och Vanja Radic på handbollslandslagets träningar. Bild: Kristian Karlsson / YLE handboll,Finlands herrlandslag i handboll,mikael mäkelä

Under den första tiden i ÅIFK blev Radic alltmer förtjust i tillvaron i Finland. Det som stack ut var tryggheten – och en händelse i hemstaden Åbo sade allt.

– Vi var på en match i Samppalinna och skulle gå och köpa kaffe. Flickorna bara lämnade sina väskor där de suttit, och jag undrade vad det riktigt är som händer? Där jag kommer ifrån kan man mista sin plånbok även om man har koll på väskan.

Vanja kunde inte tro att det var sant.

– Den här tryggheten var något jag hade längtat efter under en mycket lång tid.

Bevisade tvivlarna fel

I början kunde Radic inte leva på handbollen i Finland. Hon fick höra att det inte var möjligt.

Hon jobbade som massör vid sidan om – men ruvade hela tiden på sina tankar och idéer kring handbollen.

– Jag tänkte att jag arrangerar några målvaktsläger och ser vad jag kan göra. Jag hade ingen strategi om att åka utomlands eller något sånt. Jag tänkte bara att jag ska försöka få det att fungera i Finland.

Samtidigt lade Radic upp en egen webbsida där hon delade ut gratis material gällande målvaktsträning. Hon lade ner mycket tid på att vidareutbilda sig själv och tog tränarlicens i Sverige.

"Det är en stor och fin utmaning att få träna målvakterna i Finlands herrlandslag."

-Vanja Radic

Hon motbevisade dem som sa åt henne att det inte går att leva på handboll i Finland.

– Jag visste att om jag jobbar så hårt jag kan och lär mig så mycket jag kan, kommer jag att kunna hjälpa andra.

Radic började samarbeta med handbollförbundet och i oktober 2015 ordnade hon sitt första stora målvaktsläger utomlands i Danmark.

Sedan dess har nätverket vuxit, och i dag utbildar hon målvakter och målvaktstränare i 14 olika länder.

Mikael Mäkelä, Joonas Klama och Vanja Radic på handbollslandslagets träningar.
Landslagsmålvakterna Mikael Mäkelä och Joonas Klama med Vanja Radic. Mikael Mäkelä, Joonas Klama och Vanja Radic på handbollslandslagets träningar. Bild: Kristian Karlsson / Yle handboll,Finlands herrlandslag i handboll,mikael mäkelä

Samarbetet med handbollförbundet har så småningom lett till att hon i dag jobbar med målvakterna i Finlands samtliga landslag. Det senaste draget var att plocka in Radic till herrlandslagets tränarstab.

– Med samma möda hade jag aldrig uppnått samma resultat i Bosnien. Där skulle man aldrig få samma möjlighet att förverkliga sig själv.

– Det här var en av de stora orsakerna varför jag ville lämna Bosnien. Handbollen var mer eller mindre det enda ljuset i tunneln. Hade jag inte satsat på det här, utan stannat kvar i Bosnien, hade jag levt ett mycket olyckligt liv.

"Jag är en person som klarar sig även om man placerar mig på mars."

-Vanja Radic

Det har gått nästan 25 år sedan kriget, men det finns fortfarande stora brister i det bosniska samhället vad gäller den ekonomiska situationen, arbetsmöjligheterna och livskvaliteten.

Vanja Radic är inte på väg tillbaka.

– Livet i Finland är perfekt! Ibland blir jag ledsen och har svårt att förstå att så många människor kämpar med depression här.

– Här är man trygg och har allt man kan tänkas behöva.

Se Vanja Radic i Sportliv på Yle Arenan: