Hoppa till huvudinnehåll

Sylvi Kekkonen, socialrealism i betongförorten, Stalins terror och drömmar som krossas i skuggan av krig - stor bredd bland årets Finlandiakandidater, vinnaren utses imorgon

Kandidaterna till Finlandiapriset 2019.
Kandidaterna till Finlandiapriset 2019. Bild: Lehtikuva Johanna Venho,Pajtim Statovci,Hanna-Riikka Kuisma,Juha-Pekka Koskinen,Monika Fagerholm,Mikko Rimminen,Finlandiapriset

På onsdag (27.11) utses vinnaren av Finlandiapriset liksom Finlandia junior-vinnaren och vinnaren av Fack-Finlandiapriset. Alla pris är värda 30 000 euro.

Vi har läst de sex romaner som den enväldiga juryn, YLE:s verkställande direktör Merja Ylä-Anttila, har att välja mellan.

Årets nominerade verk bjuder på allt från en berättelse om hur Balkankriget sätter djupa spår, en roman som skildrar hur en åldrande Sylvi Kekkonen ser på sitt liv som rikets första dam, en skildring av misär och missbruk i förorten, en historia där språkets putslustigheter tar stor plats, en berättelse som skildrar konsekvenserna av ett förtryckarsamhälle och en roman som fokuserar på hur ett litet samhälle präglas av och handskas med ett brott.

JP Koskinen: Tulisiipi

De amerikafinländare som i depressionens USA hörde talas om arbetarnas paradis i Sovjetkarelen stod inför ett svårt val. De som valde att emigrera hoppades på en tillvaro där arbetaren värderades som mer än bara arbetskraft.

De socialistiska idealisterna som drabbades av Stalins terror är ett mycket nedslående kapitel i 1900-talets historia. I Tulisiipi är det den unga pojken Kaarle som kommer till Sovjet i sällskap av sina föräldrar och andra släktingar. Allt han vill i livet är att få flyga.

Personerna i Tulisiipi är skissade med lätt hand och handlingen går framåt som i en kioskroman, så att ödet och sammaträffandena avlöser varandra.

Genom Kaarles heta önskan om att få flyga skildrar Koskinen ett totalitärt samhälle där godtycklighet och rädsla råder.

Medan Kaarle, som senare byter namn till Gennadi, förstår sig på maskiner och redan av ljudet kan bedöma hur väl de fungerar, lyckas han inte dechiffrera kommissariernas grymhet och oberäknelighet.

Det får mångahanda konsekvenser för honom i ett Sovjet som genomlever Stalins terror, andra världskriget med Leningrads belägring och kalla krigets rymdkapplöpning.

Ögonblicken av frihet under en öppen himmel kan närsomhelst förbytas i Gulaglägrens tröstlösa svält. Men genom kontakter kan fångenskap också förvandlas till frihet helt oväntat.

Tulisiipi har äventyrsbokens anslag i en tumultartad historisk omgivning. Stundvis lyfter berättelsen till de höjder den strävar efter, men däremellan styr skildringen framåt med lite väl hög hastighet i gropig mark.

Text: Anna Dönsberg

Hanna-Riikka Kuisma: Kerrostalo

I den nedgångna betongförorten som både gud och polisen glömt bor ett brokigt gäng människor som av olika anledningar hamnat på kant med tillvaron. Här frodas missnöje och missbruk, missunnsamhet och missämja.

Småkriminella gäng driver runt på gatorna och handlar öppet med droger, medan ensamstående kvinnor försörjer sig genom prostitution.

Arbetslöshetsgraden är hög och utsattheten föder ett utanförskap, en uppgivenhet och ett destruktivt hat som går i arv från generation till generation.

I romanen Kerrostalo skildrar Hanna-Riikka Kuisma hur hopp och framtidstro på femtio år förbytts i arbetslöshet och kriminalitet i det lilla samhället i huvudstadens periferi, hur ett samhälle med service och köpcenter, dagvård och skola samt meningsfull fritidssysselsättning bit för bit monterats ner sedan fabriken stängt och en del av hyreslägenheterna gjorts om till ägarbostäder.

Det som finns kvar är ölsjapp och karaokebarer där samhällets olycksbarn samlas för att dränka sina sorger.

Kerrostalo är en socialrealistisk roman som pyser av ilska och sorg, en roman som ställer akuta samhällsproblem under debatt.

Text: Marit Lindqvist

Kandidaterna till Finlandiapriset 2019.
Kandidaterna till Finlandiapriset 2019. Bild: Like kustannus, Otava, Wsoy, Förlaget M, Teos Hanna-Riikka Kuisma,Mikko Rimminen,Pajtim Statovci,Johanna Venho,Juha-Pekka Koskinen,Monika Fagerholm,Finlandia 2019

Monika Fagerholm: Vem dödade bambi?

Vem dödade bambi? handlar om minnen vi inte kan skaka av oss, oåterkalleliga gränsöverskridningar och vänskaper som krackelerar. Om övergrepp och våld som sätter djupa spår i ett litet samhälle.

I romanen finns teman och konstellationer vi känner igen från Monika Fagerholms tidigare verk – väninnorna som mäter sig med och nöter sig mot varandra, den inskränkta landsbygden i kontrast till den pulserande staden (hövolmarna och glittret), klassperspektivet med tydliga sociala markörer, och så då detta mörka, dova, hotande - våldet som ruvar i mörkret.

Och inte minst huset som bär på historier och hemligheter.

Vem dödade bambi? är en suggestiv berättelse där Fagerholm skickligt använder sig av omtagningar och repetition med variation – ett stilistiskt grepp som hon gjort till sitt varumärke.

Det fantasifulla och sagolika går hand i hand med det fasansfulla i en berättelse där Fagerholm visar hur förödande det kan vara såväl för den enskilda individen som för ett samhälle i stort att kapsla in sorg och smärta.

Ett centralt citat i boken tillskrivs Simone Weil och lyder ”Att älska främlingen i en annan innebär att älska främlingen i sig själv” - och det är väl just det som är så oerhört svårt, att se mörkret i vitögat, att varsebli hotet om våld och att samtidigt våga lita på och ha tilltro till en annan, och till sig själv.

Text: Marit Lindqvist

Mikko Rimminen: Jos se näyttää siltä

Herr Lyysälä, eller Lyy som han kallas av sina grannar, är en äldre man mån om att skydda sin integritet. Han håller ett artigt, närmast panikslaget avstånd till sin omgivning i det höghus i Kronohagen i Helsingfors där han bor.

Men under en gemensam solförmörkelsefest där han närmast mot sin vilja överraskande fått i uppdrag att bidra med bål, går allting på tok.

Den bedömningen gör både Lyy och grannarna. När den skyldige ska utses råder inget tvivel om att Lyy är illa ute.

En sjuårig pojke som brukar leka på gården och som brutit sig igenom Lyys isolering spelar också en roll i berättelsen.

Berättarrösten i Jos se näyttää siltä tilltalar Lyy i du-form, som en sorts inre tjattrande röst som kommenterar och beskriver allt vad Lyy gör eller känner. Rimminen odlar en språk- och formuleringsglädje som i längden blir ansträngande.

Lyy och hans funderingar avslöjar gradvis ett trauma som ligger som grund för den sorgliga historien om en åldrande man som tagit avstånd till människor, men ändå och kanske därför blir en nagel i ögat hos grannarna.

Det inre drama som gradvis avslöjas hos Lyy ställs i kontrast till den språkliga variationsrikedomen och intensiteten. Det är som om det melankoliska i berättelsen tvingas gå i kamp med formuleringarnas putslustigheter. Resultatet blir en berättelse som går på halvfart.

Även om jag sympatiserade med Lyy och ville veta vad som tärt på honom så att han blivit folkskygg, så valde jag att hoppa över hundra sidor i min läsning och bara kolla hur det hela slutar ...

Text: Anna Dönsberg

Pärmarna på de böcker som är nominerade till Finlandiapriset 2019.
Pärmarna på de böcker som är nominerade till Finlandiapriset 2019. Bild: Like kustannus, Otava, Wsoy, Förlaget M, Teos Hanna-Riikka Kuisma,Juha-Pekka Koskinen,Johanna Venho,Monika Fagerholm,Mikko Rimminen,Pajtim Statovci

Pajtim Statovci: Bolla

Kärleken är både farlig och alltuppslukande i Pajtim Statovicis tredje roman Bolla. Med de två föregående Kissani Jugoslavia och Tiranan Sydän har han nått internationella framgångar, bland annat en nominering till National Book Award for Translated Literature.

Statovci är född i Kosovo och kom till Finland som tvååring. Jugoslaviens etniska konflikter är smärtpunkten i Bolla där Arsim som har en hustru träffar serben Miloš som studerar medicin och väljer att följa honom.

De träffas i skydd för världen i hans lilla lägenhet ända tills kriget tvingar albanen Arsim och hans hustru att gå i landsflykt. I sin bitterhet blir Arsim hänsynslös och kall mot sin hustru och misshandlar de barn de får tillsammans. En liknande familjefar finns också i Kissani Jugoslavia.

Krig stjäl människors liv och med ett plågsamt vackert språk skildrar Statovci krigets alienerande våld och drömmar som krossas.

Smulorna av drömmar skaver sönder dem som hoppats och längtat. När Arsin tappar greppet om sitt liv och överges av familjen åker han tillbaka till Pristina för att hitta Miloš.

Ett viktigt spår är hur förödande det är för en människa att tvingas dölja sin läggning för att inte drabbas av förakt och våld. Men också hur den som blir slagen och föraktad själv slår och föraktar. "Bolla" betyder ett spöke, en best, en ormliknande varelse och en utomstående.

Det är en mycket mörk berättelse från åren 1995 - 2000 då Europa slets i bitar i en etnisk konflikt vars efterdyningar ännu kan kännas.

Text: Anna Dönsberg

Johanna Venho: Ensimmäinen nainen

Vem minns idag att Sylvi Kekkonen var författare och gav ut en handfull verk under sin livstid?

De flesta tänker i första hand på Sylvi som rikets första dam vid sidan av president Urho Kekkonen, en tillbakadragen kvinna i skuggan av sin man.

I den poetiska romanen Ensimmäinen nainen lyfter Johanna Venho fram en kvinna som alltid kämpade för att bevara sin integritet och som värnade om ett eget rum samtidigt som plikter och presidenten kallat på henne.

När författaren och den goda vännen Marja-Liisa Vartio dör sommaren 1966 beger sig Sylvi ensam ut till sommarstället Katerma i Suomusjärvi. Sylvi har fyllt 60 år och hon har nyss tagit körkort.

På Katerma vandrar hon runt, läser gamla dagböcker och minns olika episoder ur sitt liv. I andanom samtalar hon med den nyss avlidna väninnan.

Fram växer bilden av en kvinna som alltid brunnit för att skriva och för att hitta sin egen röst. En sårbar men också stridbar kvinna, en skygg men också slagkraftig kvinna.

En komplex kvinna som det är svårt för skulptören och Sylvis goda väninna Essi Renvall att fånga i en staty: “Sylvi borde se skör och stark ut på samma gång, liten och stor, barnslig och gammal.

Hon borde vara sorglig och lycklig, godhjärtad och stingslig, allt det som hon också är i verkliga livet och allt detta som syns när hon sitter där framför mig som modell.” (red. övers.)

Text: Marit Lindqvist

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje